Jag hittade ett gammalt plåtskrin och när jag öppnade locket, fanns därunder fullt med bilder.

En liten plåtask var det snarare. Den har stått hemma hos mig ett tag och jag har kastat en liten blick i den ibland, men mest sett människor jag inte känt igen. Dessutom är innehållet så pass gammalt, så att de som skulle känna igen bilderna troligen inte är i livet längre.

Idag tog jag mig tid och tittade lite närmare på den lilla plåtasken , och började kunna identifiera några ansikten och eftersom jag haft scannern igång av andra skäl la jag dit en av bilderna och provscannade.

Det verkar vara kontaktkopior och jag mätte bildytan  till ungefär 8 cm x 5.5 cm. Har det funnits ett sådant format? Bilden blir alltså  större på datorns skärm än i original.

När jag kommit så långt börjar detektivarbetet. Att jag fastnade för den här bilden beror på att jag är ganska säker på att mannen i mitten är min far. Men frågan är när och var bilden är tagen. På bildens baksida kan jag se att fotopapperet är Gefvert och urskilja Härnösand i stämpeln på baksidan. Då vet jag att bilden är över 70 år.

Jag ska nog gräva mer i den där asken.

Flanerande foto, förträffligt fridsam företeelse

I förra blogginlägget skildes vi åt vid ett svartvitt träd, men nu låter jag det framstå även i sin fulla prakt, påhejat av eftermiddagssolens långa strålar. I övrigt exakt samma bild.

En del försöker locka till sig intresse genom formen, andra vräker i stället på med färg.

Och vilken färg sedan.

Visserligen finns här vackra gulgröna solsfläckar, men det var grenarnas korsande mönster som  fick mig att ta bilden.

Det viktiga för mig med de här bilderna är inte de perfekta utsnitten och de genomtänkta kompositionerna, utan det spontana intrycket när jag sakta flanerar  stigen framåt. Ibland stannar jag till, njuter  och ser eller ser och njuter och fortsätter, ibland lägger jag till en bild till upplevelsen.

Ibland stannar jag inte ens, men njuter ändå, men det får inte gå för fort så att jag missar upplevelsen.

Andra står och njuter på annat sätt.

Viss skönhet kan bara anas genom naturens egna gallergrindar

Men går man en bit till kanske den visar sig mer obeslöjad.

Det finns annat fika än fotofika men man kan fota även på sådant fika

Det går att fika med gamla kompisar från 70-talet.

.

.

Två något yngre gäster

Men nu har alla gått.

Sedan tog jag en promenad, men det är en annan historia.

.

Fyra färgstarka fragment från förortshösten

De som blev igår...

... när jag glömt ladda batteriet

...och kameran blinkade ilsket varnande

... och alla idéer föll platt till marken.

sista snutten gav mig lusten åter och en kvartett. (tredje och sista delen)

Jag slutade mitt förra blogginlägg med hur usel jag kände mig för att motiven plötsligt var slut, men förmodligen var nog det bara det att det gått så på räls en stund, och bilderna bara kommit till mig och de möjliga motiven flödat, så att det behövdes en mental återhämtning.

Några hundra meter senare dök det nämligen upp ett par träd och ett tredje lite bakom, så då bara måste jag ta en bild igen...

... och ytterligare en bit bort lockade ett gulaktigt sken på mig och när jsg kom närmare såg jag mer gult som också måste få vara med och så blev det en bild till.

Och av bara farten dök mer gult upp.

Slutligen stannade ett tåg påpassligt vid stationen, och sedan var jag nöjd och behövde inte längre stänga in mig i något mörkt rum.

.