Aftonmysigt i aftonljuset, kan man väl kalla aftonen för.

I alla fall var vädret skönt, där på norrsidan av Söders höjder, denna vackra septemberafton, Jag var färdigfikad och på strövarhumör och då förde mig benen hit till Ivar L0:s trakter, med den pampiga utsikten.

Beroende på ljuset fick bilderna  bli svart-vita eller fick  de behålla färgen.

På randen av det branta berget.

I det sköna aftonljuset.

Men vad tittade de på?  Förslagsvis Riddarfjärden. Eller Riddarholmen. Eller resten av staden. Eller varandra.

Själv tittade jag med kameran och fick med mig några av synerna hem. Riddarholmen till exempel. Kanske inte i sitt skönaste skick just nu, även om ljuset var varmt och skönt.

Kyrktornet får konkurrens av byggkranarna och längs kajen är det stökigt.  Tänk hur staden har ändrat sig, sedan den tid när kyrkspirorna dominerade stadsbilden. Nu kan man ana några kyrkspiror som sticker upp. Engelbrekt och klocktornet på KTH är inte så svåra  att se. Att Riddarholmskyrkans klocka visar  fem minuter i sex, kanske  också går att se. Men jag har ju tillgång till originalfilen och kan fuska lite... Där kan man tydligt se vilken konkurrens kyrktornen fått av alla antenner för mobil kommunikation.

Den här påminner om en bild i förra inlägget, men här är  det reflexerna i det inkommande tåget jag fångat.

Tittar  man åt andra hållet sätter inte solen sprätt på motivet på samma sätt. Jag skulle kanske ta mig hit en morgon...

Nere i vattnet (var annars) ser vi några båtar. Undrar om någon vet vad det är för några...

.

Efteråt tog jag (som oftast) en omväg, denna gång för att kolla in septemberljuset på Söder.

Det var fler som var på väg.

På cykel, per bil eller till fots rörde de sig.

.

Hand-i-hand.

Ljuset på Brännkyrkagatan.

.

Men kanske framförallt ljuset över Riddarfjärden.

Västerut mot Marieberg och tidningshusen.

En liten snabbis från tårtanfikat

Det har varit så mycket annat idag, så jag nöjer mig med ett kort bevis på att det fikades idag med på Kafe Tårtan.

Endast den modernaste tekniken  användes...

Ska det vara så svårt att stå still 1/4 sekund?

Belysningen är viktig.

Samtalen likaså...

.

Den här bilden fick bli i färg, för vid det bordet satt svartvit-fotograferna.

Efteråt...

Kanske börjar några så småningom ana var jag var i går, när jag vandrar vidare mot en känd byggnad

Jag vandrar vidare mellan träden medan jag söker mig vidare mot det okända målet. Inte för att jag är vilse, men jag har bara översiktlig lokalkännedom här, så exakt var jag kommer  att komma fram till kända vyer eller gator vet jag inte riktigt, men det är väl det som är det spännande med upptäktsfärder, att upptäcka det redan kända är inte lika skoj.

Det kultiverade landskapet befolkas lite sparsamt.

Mannen lufsar på för att bli av med den guppande  magen, medan damen bryter upp från en skön stund i det gröna. Utan dem, fast de är små, skulle bilden i mina ögon bli mycket innehållslösare.

Sedan måste jag ju leka med skärpan.

En ännu mer anonym dam.

Här kände jag mig tvungen att beskära bilden, för utanför detta horisontella utsnitt fanns absolut inget av intresse, i alla  fall inte i detta ögonblick.

Plötsligt tittar ett känt byggnadsverk  fram ur vassen (men från fel håll, baksidan).

.

Friends Arena, vår s.k. nationalarena

Och en slutbild ska det väl bli den här gången också.

Och härifrån letade jag mig enkelt upp på Råsundavägen och vidare till pendeltåget. Och jag hade promenerat från Sundbyberg, via  Lötsjön och Råstasjön   till Solna.

.

Det var grönt och skönt där jag hamnat och några fåglar också.

Jag klev  av tunnelbanan lie på måfå, på en station där jag inte  klivit av på decennier och visste inte riktigt var jag var när jag när jag kommit upp ur underjorden. På ett ungefär visste jag förstås, men närmiljön var helt främmande. Åt ett håll lutade det nerför, och intuitionen förde mig ditåt.

Där var det grönt och skönt och fint och vattnet skymtade.

Jag gick inte vidare längs asfaltgångarna till att börja med, utan smög mig in i vegetationen i sökande  de små scenerierna...

Strån, ljusfläckar, vatten och speglingar, därtill diffusa skuggor, kan menyn bli så mycket innehållsrikare.

Lite smarsmakat  och småskaligt som i bilden ovan, eller kraftfullare som nedan, men båda sköna resultat  i jakten på det sköna ljuset.

Även de stabila träden har sina former, men det var inte de som lockade mest här.

Jag spanade i stället in de skönt simmande änderna.

De får stå för slutbilderna, den här gången.

.

Promenaden var inte slut med detta, så det blir fler storstadsbilder i nästa inlägg.