Som jag tänkte och hur det blev -- dagens bilder

Plötsligt ryckte det i fototarmen, eller var det längtan efter rörelse som drev ut mig i det sista septemberljuset för i år. När jag kom ut såg jag molnen och ljuset och trodde  att det var det jag skulle fotografera. Inte bara trodde, jag var övertygad och jag hade bestämt mig.

 Sånt här trodde jag det skulle bli. Men jag tycker oftast att himlar, moln och ljusfenomen kräver  mer än bara det som  finns  däruppe, för att det ska bli en bild, så jag gick för att leta efter detta komplement  till det däruppe,  det som saknades.

I stället såg jag något därnere och min uppmärksamhet och mitt intresse bytte snabbt inriktning. Expressionen blev snabbt till impressioner. Jag ska fotografera höstens färger!

Inte gråbleka höstfenomen utan ett färgstarkt bejakande av höstens skönhet. Det ska det bli.

Jag hade ju zoomen på kameran, ett nästan bortglömt hjälpmedel, eftersom jag en lång tid bara kört med  fasta brännvidder, inte som någon sorts snobbism utan för att det har passat mig, roat mig och känts rätt. Nu kändes det i stället helt rätt att ha variabel brännvidd på kameran. Dessutom är jag ju lite nyfiken  på vad den kan prestera. Jag har haft den i flera år, den följde med min första m4/3-kamera, men jag har knappt använt den.

Skärpedjups-lek som en del av komponerandet är något som roar mig ibland.

Här för att låta det ännu ganska gröna kontrastera  mot det bara antydda, lite suddiga höst-brunröda.

Här blev det väl bara en variant på samma tänkande. Möjligen kan man ju säga att det tillkom en komponent till, bebyggelsen, som fick bli lagom (?) underexponerat suddig i bakgrunden.

När jag väl fått syn på huset under tillblivande, var jag nästan tillbaks där jag började, det där uppe med det därnere som ett komplement, fast förstås på ett helt annat sätt. Men det var ju också det som var tanken från början, att det skulle vara  olika komplement, innan jag raskt ballade ur.

Ensam på taket?

En buske tog snabbt ner mig på jorden igen.

Höstfärger var det som lockade, och det mörka i mitten som ett fokus i bilden, inget annat.

Borta vid Häggvik anade jag något gult som rörde sig, en liten prick, så jag ställde in kameran och gjorde mig redo.

Det blev en bild. En oväntad bild på grund av en oväntad tillfällighet. Som det blev!

Väl uppe på bron vände jag mig mot ljuset igen och utnyttjade kontrasterna, placerade lyktan i ljuset och exponerade  snålt.

Det var sådana här bilder jag trodde det skulle bli...

Jag tyckte ljuset föll fint.

Det blev en variant i färg också. Precis som det var, men möjligen aningen  färgstarkare.

Som jag upplevde det ...

Vad kan jag lära  mig av detta? Att inte ha några förutfattade meningar när jag går ut för att fotografera, och bara ta emot det som dyker upp. Det är  då det blir som bäst och ofta som roligast, och resultatet därefter. Att pressa mig  till att plåta, brukar aldrig bli så lyckat.

Det är heller aldrig fel att ha ljuset på sin sida...

.

Tre gathörn lite regn och fem bilder.

När jag nu är färdig med Bergen för denna gång får jag återgå till mer närliggande metropoler (och en faktiskt mer regnig när jag var där). Lite regnskyddad med en saluhall i ryggen fångade jag något som väl är ett gathörn, även om det likväl är ett torghörn.

När regnet lättat något, det var bara skurar, gick jag upp längs torget och såg ännu ett hörn.

År det inte någon på väg in i bilden, där till vänster?

Jo!

Jag hade för ovanlighetens skull en zoom på kameran, tänkte jag skulle testa det.

Det blev därför snabbt ett nytt perspektiv.

Här hade de dukat fram i gathörnet, så det fick bli en bild till på väg tillbaks till bilen.

.

Farväl till Bergen för denna gång

I måndags morse när dottern gav sig av till jobbet tog jag bussen åt andra hållet in till staden. Väl där hade jag lite tid över att ta farväl av staden i väntan på lämplig flygbuss. Jag spenderar ju hellre den tiden på stan, än jag sitter och hänger på flygplatsen.

Lite morgon i Bergen.

Hej då!

.

Hoppas vi ses snart igen.

.

Uppe på berget i Bergen

Inte något berömt och känt turistberg med  bergbana och servering utan bara det anspråkslösa berget  en  liten bit bakom huset där dottern bor. Man behöver bara korsa friidrottsarenan först så kommer man in i skogen ...

... där man går bland träden.

Pappa, här växer det trattissar!

Nere på Bergens travbana blänker vattnet efter regnet, och ja, det är en hopplös motljusbild.

Målet var en liten sjö.

.

.

Och nästa morgon var det dags för mig att åka hem...  ...och redan har det gått en vecka.

Lite mera tricotage, och färggrannare

Före och efter på något sätt, från ull till garn.

Vi fick i oss hela historien under rundvandringen, från början av 1800-talet  vid en fors längs en obebodd havsstrand, via amerikanska inbördeskriget då bomullstillgången tröt och man övergick till inhemsk ull, den succesiva mekaniseringen, produktion för tyska armen under ockupationen och sedan  nedgång och nedläggning, precis som vår svenska textilindustri. Och nu var det musealt.

.

.

Sådana där känner jag igen! Nostalgi och barndomsminnen.

Och en sådan här hade min mamma, en stickmaskin från Perssons. Här var de motoriserade, men mamma drog sin för hand. Hon var utbildad maskinstickerska och stickade strumpor åt armén under krigsåren. Sedan fick hon behålla maskinen.

Här hade man bara manlig arbetskraft vid stickmaskinerna, för att det var så tungt arbete.

.

Rundstickning, modell större.

På eftermiddagen blev det något annat än museum.

Promenad.