Plötsligt var jag någonannanstans på äventyr med nya kameran

Jag var på en tunnelbanestation.

Andra väntade precis som jag.

Men plötsligt...

...hamnade  jag i underjorden

mäktiga bergasalar

Maskiner som lyfte upp mig

Och så var jag i en annan värld...

Tänk vad en kamera kan göra...

Olympus OM-D, 14 mm/2.5

Första rullen, eller nästan som förra gången, eller det går ju så bra, eller nästan för enkelt med nya kameran

Glad i hågen gav jag mig ut i förmiddags för att pröva min nya leksak testa min nya kamera, som inte var riktigt ny, bara lätt begagnad och för mig ny, en Olympus OM-D. För ungefär  fyrtio år sedan gjorde jag detsamma, gick ut och prövade en ny Olympus OM, men OM-1 den gången. Jubileum alltså senare i höst. Den gången gick jag ut med ett kort tele på kameran, övriga objektiv jag ville ha hade inte hunnit till Sverige ännu.

Men allra första gången jag fotade  med en OM-1:a var faktiskt på pricken 40 år sedan, nu i dagarna. På stationen i Kiruna stod i August 1973 en japan med en OM-1:a och undrade om jag kunde ta en bild av honom. Självklart ville jag det och i samma ögonblick insåg jag att min Minolta SRT 101 behövde en ersättare.

Nu började jag på samma sätt, med en OM-D och ett kort tele, inte på grund av objektivbrist, utan för att jag ville pröva att använda sökaren med manuell optik och manuell fokusering.

Spegeln var visst lite skitig där jag placerade nyllet.

Jag testade ett snett staket också.

OM-D + Hexanon 40 mm/2.8

Ett välbekant (?)  hotelltorn fick vara med på ett hörn.

Det var skönt att ha en klar och tydlig sökare när jag fokuserade manuellt, det har ju varit lite trixigt med mina tidigare försök med m4/3 och gammal optik. Det är ju inte som en spegelsökare, men en bit på väg.

Och när jag gått en bit till på min väg såg jag flera moln. Det var präktiga men inte hotande moln och jag tog dem som ursäkt för att fokusera (manuellt) på skorstenen. Svartvit blev bilden senare i Lightroom. Tack vare de tips jag fick i bloggen igår kan jag nu konvertera rå-filerna från kameran så att mitt LR kan svälja dem. Sedan är bara frågan om det är rå-filerna eller dng-filerna som skall sparas för framtiden.

.

En plats som ser lite annorlunda ut.

Sedan bytte jag perspektiv och satte på Panasonics 14 mm 2.5 och då lämnade jag den gamla tiden med manuellt fokuserande och överlät det jobbet åt kameran och höll bara ögonen på att det inte blev allt för tokigt.

Ja, men titta, där är ju tornet igen!

Gammalt och nytt i Kista.

Efter att ha käkat lunch med en f.d.  arbetskompis (men egentligen är det väl jag som är f.d. för han jobbar fortfarande) begav jag mig till T-banan för att pröva kameran i annan miljö.

Men redan innan jag hunnit till den miljön hade jag börjat bli förtjust i kameran. Den e´ju bra ju!

.

Häromdagen stod plötsligt en man utanför min dörr och det förändrade mitt liv.

Han satte sig ner vid bordet utanför  dörren och jag mittemot och där var det skönt, och där satt vi och pratade. Fotografi bland annat.

Stephan, en sådan där fotofikabekant.

Bilden har jag tagit med hans kamera som numera är min.

Vi pratade ganska länge, inte bara om kameror.

När han åkt vidare var solen på väg ner, och jag kunde  pröva kameran.

Jag fotade med jpg, för mitt Lightroom klarar inte Raw- filerna. "Tänkte inte på det". Men det är ett senare problem, man kan lära sig kameran även med jpg.

Och nu har ni nog förstått att det är mitt fotografiska liv som har ändrats.

Mera Lillsjön, och vem sitter där, Salaligan och se Sundbyberg och sedan dö?

När jag vände ryggen till koloniområdet i förra inlägget, såg jag någon sitta där ute.

Hon satt där på bänken och njöt av ett äpple som hon pallat i koloniområdet, och hade det skönt. Men det var inte så farligt med pallandet, äpplet var ett sådant som stugägaren  lagt ut till förträring.

Hon njöt inte bara av äpplet utan även  av lugnet och fåglarna, och  bakom ryggen på henne flög eftermiddagsplanen in mot Bromma flygplats.

Vi pratade om ditten och datten och när hon fick höra att jag bott i Sala, gled samtalet in på Salaligan, inget ovanligt när man pratar  med människor i den åldern. Är det något  de vet om Sala, är det just detta. Är de lite bildade också, känner de till även silvergruvan.

Fotografen som fotograferade när polisen tog fast ligan fyller förresten 100 år snart, och det uppmärksammas med lite utställning och aktiviteter.

Efter en stund dök det upp fler damer, utan äpplen, men med bröd till fåglarna.

.

Efter en stund sade jag adjö  till både damer, fåglar och sjö och vandrade  vidare mot Ulvsunda industriområde och en passande buss. Jag hade först tänkt spankulera även lite där, för att se om jag kunde hitta något välkänt och inte rivet, men det får bli en annan gång, för nu hade fotosjälen i mig somnat,  efter Kristineberg, Tranebergsbron och så nu även Lillsjön. Men det går väl bussar även andra dagar.

Ett svartvitt avsked till Lillsjön.

Bussen jag hoppat på gick mot Sumpan, Sundbyberg alltså,  och där klev jag av lite före järnvägsstationen och gick en bit, men det var rena kaoset med allt byggande, och då associerade jag av någon anledning till Ulf Peder Olrogs gamla visa om Sundbyberg.

Lyssna på Youtube  Se Sundbyberg och sedan dö

Lillsjön

Snart är det fika i Skattungbyn, men jag sitter redan här hemma med ett stort glas kaffe och ska försöka att inte spilla ut det på tangentbordet, för då kanske bokstäverna  blir konstiga.  Framför mig har jag en bild på Lillsjön. Vilken Lillsjö då? Sådana lär det finnas många av i det här landet.

Jo, den här Lillsjön, Claes´ Lillsjö, och då har vi fått anknytningen till fikat i Skattungbyn.

Många gånger har jag passerat den här sjön, i bil och på cykel, vetat att den funnits där, så jag tog mig en repa efter att ha klarat av Krillan och Tranebergsbron häromdagen.

Jag hittade broar här också.

Bron under bron som går ovan bron därunder.

Dagen var ju inte så färglös som de första bilderna, så jag ska kanske låta färgerna blomma ut!

Extra stolar när den kommunala bänken inte räcker till (eller inte duger?).

Och när färgerna kommit tillbaka kan även Lillsjön få visa upp  sina färger.

Jag var ju inte ensam när jag gick där, men jag var nästan ensam om att gå. De flesta andra gick det fortare för, springandes eller joggandes, gärna med mobilen i högsta hugg, så att affärssamtalen hördes över nejden.

Det var säkert ingen mer än jag som observerade vilka fina kurvor  elledningarna ritade upp.

Kolloniträdgårdar finns det fortfarande kvar här, även om de på många håll fått ge vika för nybyggen. Just den här har jag passerat många gånger, men på andra sidan, i bil eller på cykel.

Det var inte här vi pallade äpplen under skoltiden, men inte så långt härifrån, i koloniområdet mellan Abrahamsbergsskolan och Bromma läroverk, som vi anföll från ett håll under högstadietiden och sedan från andra hållet. Men det är väl preskiberat nu?

Bakom mig, när jag tog bilden, hade jag något annat, men det får bli en fortsättning senare. Under tiden ska jag fundera på min hårddisk som börjar bli full och på  eventuell uppdatering av Lightroom. Och så har kaffet tagit slut.

Ha det så bra!

.