När man kommer till en plats där man varit förut kan man ju se om något har förändrat sig.

Idag är det ju inte så svårt att hitta sådana platser, eftersom det det rivs och byggs och ändras så mycket, lite överallt tycker jag. Kanske skulle man i stället ge sig ut på jakt efter platserna som inte ändrat på sig.

.

Förut jobbade jag här i närheten och då passerade jag här ganska ofta. Nu passerar jag bara ibland. Den höga kranen vittnar om att förändringar är på gång. Man behöver inte leta efter förändringarna, de kastar sig över en, när man går där.

I parken monterades (!) nya träd.

Och här finns dubbla byggkranar.

...och några sekunder senare har gatubilden ändrat sig, men det kanske inte var så snabba förändringar jag tänkte på. Jag ville bara ha en mer varierad trafik än bara ett gående par

Här handlar det om skuggor och de ändrar sig ju hela tiden.

Och här har det ändrat sig på bara  några timmar.

Det vackra håret fanns inte  där, tidigare på dan.

Resultat av en drastisk förändring?

I en del inlägg försvinner den röda tråden snabbt, kanske redan innan den blivit synlig.

Nu gällde det bara att ta sig upp för trappan

Strömmen av människor gick ju mig emot...

Men det fanns ju en öppning där till höger...

Jag segade mig långsamt uppåt

ibland såg det helt kört ut...

tvärstopp?

Nä men titta, en öppning...

Kameran klarade även det här.

På väg upp på rätt ö

Jag hade tagit mig genom den gamla staden och närmade mig sakta och säkert den magiska gränsen mellan Norr och Söder, en liten rännil vid Karl Johans fötter. Jag vänder mig om och betraktar det vackra aftonljuset på de gamla husen och solens lek i vattnet.

Två skuggfigurer med tillhörande människor passerar.

Jag plågar kameran och vidvinkelobjektivet lite,  med en dos motljus.

Här någonstans rinner Mälaren ut i vattnet.

 Går  genom cementens labyrinter ut på Saltsjö-sidan och där återfinner jag en gammal bekant.

Manometerfabriken! Åtminstone har de inte tagit ner skylten, även om ingen tillverkning pågår här längre. Den har flyttat till Leksand. Men mina pojkminnen dröjer kvar här.

Vidare in i Slussenlabyrinten passerar jag  en välfotograferad trappa.

Jag prövar hur nya kameran klarar av trappan.

Jag tror den får godkänt.

Polisspaning?

En svartvit bild av brådskan får bli  slutbild.

OM-D+14 mm.

Passage genom den Gamla Staden under den vidare färden

Jag var ju på väg till ett fika,  men det var fortfarande lång väg kvar att gå. Först var det ett slott jag måste  ta mig förbi.

Jag tog inte trappan, jag gick runt.

Jag dras ofta till Prästgatan när jag ska gå här, och undviker de stora turiststråken. Då kan man promenera och njuta av staden utan att trängas.

Jag tyckte att mannen på Prästgatan kanske skulle passa bättre i miljön om han fick bli svartvit, så då fick han bli svartvitt och gatan följde med på köpet i förvandlingen.

Mot mig, gående åt andra hållet kom två herrar bärande på en sängbotten. De bar den horisontellt och jag undrade hur vi skulle mötas för det var inte mycket plats på sidorna.

Tyvärr stannade de och vände bördan på högkant, när jag kommit på fotoavstånd.

När jag klev ut ur Prästgatans vimmel blockerades gatan av två glassätare.

Bara att ta en bild!

Så gick jag förbi Nationalgalleriet, men det verkade vara tomt och dött och stängt.

Men enligt deras hemsida ska det öppna en utställning den 31 augusti, så det var nog bara så att skenet bedrog.

.

Här gick jag förbi för några månader sig och då pratade han i telefon med hög röst som ekade i gränderna. Nu hade han hunnit till morgontidningen.

Och när man gått igenom den Gamla staden hamnar man lätt  i den rivningshotade Slussenbetongen.

Och där får vi vänta på nästa blogginlägg för att hitta fortsättningen på vandringen. Men det är inte många meter kvar tills jag kommit upp på rätt ö.

.

Grabbarna som tänker hårt och andra svartvita figurer

.

.

.

.

.

.