Det var inte helt spårlöst försvunnet

När dottern var på fäbods-bröllop  rullade jag runt och spårade och spejade, ty ovisst är att veta var  bilder finnas bland traktens träd.

Här är jag något på spåren.  I alla fall tror jag det, det växer ju rallarrosor.

När jag vände ryggen åt det färggranna blev spåren tidsenligt svartvita.

Här var det nog ett tag sedan man lastade av eller på något.

Längre söderut var det svartvitt igen...

... eller var det färg? Det kanske beror på hur man ser.

Jamen, är det inte myrfil som växer därborta? Måste gå och titta. Och granna käringtänder. Måste sätta fart på kameran.

Jo, visst var det myrfil, det är inte ofta man ser sådant i mina trakter. Aldrig närmare bestämt, så det är tur att man är ute och reser ibland. jag såg de vita prickarna  på håll och nyfikenheten väcktes, och för säkerhets skull gick jag först in och hämtade kameran . Inte för att jag hade någon myrfils-kamera med mig, det fick duga med min Olympus Ep-1, med 17 mm/2.8, kanske mer en gatufotoutrustning, men har den dugt till hängbroar, vägtunnlar och stavkyrkor längs vägen, ska den väl också duga till myrfils-foto.

 Men vad sjutton är då myrfil?

Det var min far som kallade det för myrfil, occh hur lokal hälsinge-dialekt det  var, har jag ingen aning om. Ängsull är ett vanligare namn och tittar man i en flora heter den nog Eriophorum angustifolium.

Med sandaler på fötterna fick jag vara lite försiktig, för det var ganska blött. Ej  heller ville jag stå på knä, men jag balanserade försiktigt fram några kameravinklar stående på gungiga tuvor.

En stilla afton

Jag hade aftonen för mig själv. Dottern var och grillade med kompisar och det var att hinna i tid till grillningen som varit målet på resan från Bergen. Men allra viktigast var att hinna till bröllopet nästa dag och det hade vi ju gjort med marginal.  Och min tilltänkta aftonpromenad verkade övergå till en blomstervandring, för strax efter myrfilen snubblade jag på färggranna käringtänder.

Vilken tur att jag inte hade en kamera med makro-objektiv med mig. Då hade jag kanske inte  prövat att fota kärringtänder med vidvinkel, och jag  hade varit en upplevelse fattigare. Dessutom hade jag nog upprepat mig, kärringtänder med makro har jag fotograferat förr.

Nu hade jag fått blodad tand.

Kanske är också detta käringtänder, men har det egentligen någon betydelse när de på detta sätt har övergått till att vara en bild. Uppenbarligen har jag inte hållit kameran still. Exponeringstiden var 1/6 sekund.

Här  en något intensivare variant, med  lite annan rörelse och som fått sina färger förstärkta i Lightroom.

Buga lugnt och  stillsamt med aftonen

En bit längre bort träffade jag lite vackert gräs, som bugade så fint.

Jag bestämde mig för att försöka förstärka gräsets inneboende bugande, genom att buga med kameran enligt samma mönster som stråna.

Uppenbarligen bugade jag snabbt, för exponeringstiden var bara 1/50-dels sekund. Det var nog det snabbaste jag gjorde under den här promenaden, som annars mer gick i det lugna lunkandets  tempo.

Ett naturligt stilleben

Efter de här rsvepande  förlustelserna behövde jag ta det lite lugnare, så när jag stötte på ett naturligt stilleben, om än skapat av mänsklig hand, blev det en bild till.

.

Det stilla fotograferandet

Enkelt och stilla skulle jag vilja kalla det fotograferande jag ägnade mig åt den här kvällen. Stilla och lugnt som komplement till strövandet och lunkandet, utan störande mål eller avsikter. Det som sker det sker och det blir de bilder som blir, helst så enkelt som möjligt och ibland hamnar jag där, och det är så skönt. Fotograferandet som en njutning, men också en inre frid.

.

Återstoden av dagen...

... och nästa dag också.

Nu återstod bara transportsträckor efter njutningarna på Vestlandet. Uppför berg, köer, vägarbeten, väntan, envejstrafik och kolonnkörning, tråkiga platta fjäll som gör sig bättre på vintern och så utför igen. Bara trälig förflyttning, men det ingick ju i planen.

Man får vad man betalar för. Myggen var gratis. Ser bättre ut än det var.

Det var vad jag sa, när jag kom in till dottern i hytten: Nu har jag tagit bilden "man får vad man betalar för". Så då får den heta så.

Att man börjar ta sådana här bilder, är det ett tecken på brist på skönhet?

Många muggar?

Ja, det fanns inga tallrikar. Och inte mycket annat heller. Men vi hade det mysigt ändå...

.

Och nu är Sverige nära, mycket nära.

Mer eller mindre sträckkörning till Orsa och vi hann i tid. Dottern missade inte grillningen.

Själv tog jag en aftonpromenad.

Så här (bl.a.) ser det ut i Orsa.

Och när jag skrivit klar inlägget inser jag att jag har snott titeln. Var det inte en film som hette så? En bra film till och med, om jag kommer ihåg rätt.

En timme framåt förde oss tusen år bakåt i byggnadsteknik

Med den längsta tunneln bakom oss, tog bilen oss till den mest välbevarade kyrkan i sitt slag.

Tittut!

I motljuset.

Tar en sådan där telefonbild.

En turist fick jag också med.

Bilder på kyrkan? Nej det tog jag inga, det har redan så många andra gjort, så det behövs inte. Jag tittade mest och tog bara ett fåtal bilder. De flesta har ni sett. Jag dokumenterar inte, jag försöker fånga ögonblick. Kanske återvänder jag en annan gång och fotar på annat sätt. Var sak har sin tid, och just nu hade vi inte så mycket tid.

För oss väntade  vägen över fjället. Vägarbeten, avstängningar, köer, lastbilar, sten och makadam. Mest jobbigt och tråkigt, men något annat hade vi inte väntat oss, det handlade ju om förflyttning från väst till öst, tvärs över Norge.

Viken kyrka? Borgund!

Världens längsta biltunnel, är det något att skryta om eller bara lite kuriosa på vägen

Världens längsta biltunnel, vi hade den framför oss och dottern hade hört av andra Bergen-bor att den kunde vara jobbig, men jag hade ju för en stund sedan   kört genom Gudvangatunneln, som är drygt en mil och också en av världens längsta biltunnlar, och det var inte allt för jobbigt när jag vant mig lite vid tunnelseendet.

Dessutom hade vi ju stärkt oss i förra blogginlägget med ett skönt uppehåll i Undredalen, en bygd som fick vägförbindelse med omvärlden just genom Gudvangatunnelen.

Så, Lærdalstunnelen, här kommer vi.

Det visade sig att det inte bara var 25 kilometer svart hål, utan att det fanns tre platser med simulerat dagsljus i tunneln, och möjlighet att stanna, så här befinner vi oss  mitt i tunneln.

Men det var  mer så här man upplevde tunneln när man körde, mörkt, svart och grått.

Tyst var det inte när långtradarna dundrade förbi.

.

Vidvinkeln luras, det ser större ut än det var.

.