Någon knackade på mitt badrumsfönster...

Det visade sig vara busken utanför som viftade med grenarna i vinden.

Jag tänkte den kunde duga till en liten frukostbetraktelse.

Färska bilder! Tagna nyss! Snabb nyhetsbevakning!

En liten bagatell, så här på lördagsmorgonen. Ha en bra dag!

.

Jag minns min ungdoms kåsörer, på den tiden tidningar var riktiga tidningar, för att inte tala om tecknarna.

En gång i tiden...

Tidigt på morgonen kom tidningen.

Jag var tidigt en flitig tidningsläsare och när jag började högstadiet expanderade det, för att inte säga exploderade. Min far bytte jobb då och det var en bidragande orsak till expansionen. Efter en lång sjukskrivning på grund av att han var helt utsliten i nacken, fick han ett jobb som vaktmästare (tror jag det kallades) på Svenska Dagbladets redaktion. Det ledde till att det var Svenskan som trillade in i brevlådan hemma vid tretiden på morgonen, i stället för DN.

Den stora skillnaden var dock det han hade med sig hem från jobbet på eftermiddagen, överblivna tidningar som skulle kastas, så då kunde jag frossa i tidningläsande, DN, Svenskan, Stockholmstidningen, Aftonbladet och Expressen. På en tidningsredaktion fanns det gott om  tidningar och då inte bara den egna tidningen.

Att göra en dagstidning var delvis ett nattarbete.

De tunna alster som idag utgör dagstidningar idag är nästan en skymf mot dåtidens tjocka luntor , som kunde vara på 100 sidor och mer. Hur tjock är din morgontidning idag? Du kanske inte ens har någon? Kulturskymning eller tidens gång och utveckling? Ett nöje mindre i alla fall, jag minns med glädje hur jag plöjde genom luntorna. Men mycket papper gick det åt.

Tidningsläsandet gav en utblick över världen

Så var det då alla dessa kåsörer och liknande skribenter som fick plats i spalterna och gavs rejält utrymme, t.ex. hade DN Namn & Nytt och SvD Marginalsidan , som väl inte bara var en sida utan ofta ett helt uppslag (rätta mig om jag har fel). Dessutom var ju formatet större på stora morgontidningarna, innan alla fick kvällstidningsformat.

Gott om utrymme och man kan hitta lite av varje.

Jag tänker på namn som omvärldsbetraktaren Eld och ordekvilibristen Cello (som ju fanns i DN resp. Expressen), Fibben som väl var mer poetisk (som nybliven tonåring tyckte jag han var lite tråkig) och Kar de Mumma, med just texter kryddade på hans eget vis (och så småningom fick sonen överta rollen).

Läste man Idrottsbladet, vilket jag inte gjorde annat än sporadiskt, kunde man hitta TT** (!!) och hans texter ... som ibland (???).   gjorde typograferna tokiga för typerna !! tog slut i sätteriet (OBS!!)...

Jag undrar om inte vissa skribenter här på FS-bloggen har honom som förebild i skrivandet.

** TT=Torsten Tegnér

Ett utrymme som kan fyllas av lite av varje.

Så var det tecknarna också.

Rit-Ola, som ju inspirerats till namnvalet av en framgångsrik finsk löpare, var väl en föregångare när de gällde tecknade sportspalter, men också pappa till Biffen och Bananen.

Bertila, som jag minns för På Tapeten, på Aftonbladets lördagsbaksida. Och han är pappa till Sten och Flisa och deras familj (och en hel del annat).

Ströyer och hans dagbok, Gahlin och hans Salon, och Beverloos spalter i Motor, är bara ytterligare sådana exempel.

Inte en teckning, men i alla fall en bild.

Men det är klart, det fanns mer tid att läsa på den tiden, när TV-n var ny och sändningarna begränsade och inte tog så mycket tid, och man ofta lyssnade på radio, och då kommer jag att tänka på alla gamla radio-röster, speciellt de man hörde i Dagens Eko, Göran Byttner, Bo Järborg och inte minst Arne Thorén som outtröttligt kunde prata hur länge som helst. Och alla andra.  Jag skrev ner de första tre som dök upp i huvudet, så det är ingen prioritering av namnen och det gäller i hela texten..

Bilderna har förstås inget med texten att göra, de är bara några bilder jag roade mig med att ta i går kväll, från min balkong och som jag aldrig trodde att jag skulle använda.

En gammal idé

Att skriva det här blogginlägget är en  gammal idé, och den har legat ganska länge som ett knappt påbörjat inlägg och grott , men först nu blev det något. Idén föddes en gång när jag funderade på om det skulle vara möjligt att producera ett (seriöst) inlägg varje dag, precis som de ovan nämnda personerna (och ännu fler) gjorde.  Nu vet jag att det går, i alla fall om man inte har ett jobb som hela tiden ockuperar  plats i skallen.

Sedan var det spännande att upptäcka att jag kunde använda gårdagskvällens bilder och få någon sorts koppling till det jag skrivit. Ibland bara händer det!

.

Digitala digitalis, något att digga?

Jag kunde ju inte låta digitalisen stå där och vara vacker i onödan, och därför  bestämde jag  mig för att göra något åt saken, så att skönheten inte var bortkastad. För om ingen ser det vackra, är det  då inte  onödigt, eller är det så att det inte finns förrän någon sett och upplevt. Det är säkert ett gammalt filosofiskt spörsmål och det tänker jag inte ge mig in på.

Jag nöjer mig med att glädjas åt att jag kan uppfatta och uppskatta det vackra.

En med flit ljust exponerad bild av Digitalis Purpurea (Fingerborgsblomma).

Jag har fotograferat Digitalisen på det här berget många gånger förut, även före den digitala eran som fotograf, men blomman hette ju Digitalis även på den analoga tiden. Någon Analogis har jag aldrig hört talas om.

Jag närmade mig också blommorna på ett annat sätt än förut. Tidigare har jag ofta gått i klinch med dem, med ett makroobjektiv, nu var jag lite följsammare och lät dem få bilda en helhet tillsammans med den antydda omgivningen. Inte så att jag tänkte i de termerna när jag gick där med kameran, då lät jag känslan och ögonen styra, efter vad jag såg i sökaren. Analysen och de fina orden är en efterkonstruktion, det som dyker upp när jag skriver bloggtexten och ser saker som jag inte var medveten om i fotoögonblicket, men som säkert fanns i det undermedvetna.

En med flit något  mörkare bild av Fingerborgsblomma.

Form, miljö, omgivning, låg nog den här gången mer i mitt sinne än att krypa intill, mer helhet än närgångna detaljer. Jag försökte matcha blommorna med omgivningen, som inte behövde vara skarp, det minns jag att jag tänkte på, kanske en liten jakt på det skarpa och oskarpa i symbios, på något sätt.

En bild som med flit innehåller två digitala Digitalis. Upprepning av former?

Kanske var det också tekniken som låg bakom det hela och som förde mig in på den här vägen, gav mig de här bilderna, och nu ger mig de här tankegångarna. Jag använde en kombination av kamera och objektiv som jag aldrig använt förut för sådana här motiv, i alla fall inte såhär och med det här sökandet av färg och uttryck. Skärpedjup och oskärpa kan nog vara nyckelord för det sökandet. Och graden av oskärpa får då stå för den antydda bakgrunden och miljön.

En bild som med flit visar en populär Digitalis. Fullt med besökare!

Den kombination jag använde när jag tog de här bilderna är inte särskilt märkvärdig: min Panasonic G2 med Sigma 30 mm/2.8 (som 60 mm på fullformat/småbild). Bilderna är i huvudsak skapade i fotoögonblicket, och inte efteråt (  RAW och lätt justering i Lightroom),  som jag gillar att jobba. Det som tagit längst tid med inlägget är inte att fotografera, eller att göra i ordning bilderna, utan att skapa texten.

Slutligen tog jag steget fullt ut och skippade skärpan och satsade på bara  form och färg.

En bild som med avsikt visar flera Digtalis som totalt saknar skärpa.

.

Har man åkt ända från Norge kanske man behöver bada

En mycket fristående fortsättning...

Dottern som aldrig bryr sig om vattentemperaturen är  redan i, medan de andra tvekar..

.

Här fick jag med båda barnen på samma bild, plus en flickvän i mitten.

Dagen efter blev det en klippa i stället för bryggan.

De tre första bilderna är tagna med "Norge-kameran" Olympus Ep-1 med 17 mm/2.8.

Lite trångt på vår klippa, men tomt på klippan intill.

Här har jag bytt till Lumix G2+ Sigma 30 mm/ 2.8, en alldeles för lång normal och alldeles för kort tele enligt somliga. Ett trevligt objektiv tycker jag.

Den senaste bilden bör vara i färg, så här kommer den varianten också.

En översiktsbild. Ser ni trapporna upp på berget?

Tror ni hon vågar?

Det gjorde hon.

Fibblornas aftondans får markera att det var bröllopskväll och finalen på vår roadtrip

Dottern var på bröllop i Fryksås, det var två kursare från Uppsala som gifte sig, bilen var hemma i Sverige igen och det var bara sista etappen till Stockholm kvar. Jag hade det lugnt och skönt och dansade med fibblorna utanför vandrarhemmet.

.

Dansarna svävar in på scenen

De glider runt i sköna svängar

Hoppar runt

Formar sig i grupper

Möts

Lämnar scenen

Applåderna börjar

Jubel och visslingar

Berättelsen hade jag ingen aning om när jag tog bilderna , så dansarna saknar  helt  regi och koreografi,  de är bara fotografi. Det var nu  efteråt jag insåg att det var dansare, och kunde göra en berättelse och inte bara en bildsvit.