I dag bara 45-åriga bilder

När pappa fått magen hoptråcklad tre gånger och lärt sig äta på nytt och kunnat arbetat tre år därefter, hade mina föräldrar knåpat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en sommarstuga. Det ändrade på sätt och vis både mitt och deras liv, ett riktigt lyft. Det första året efter köpet tror jag vi åkte dit varenda helg, hela året.

Man kan ju säga att jag började åka till landet i den åldern när andra ungdomar slutade åka till landet, för att i stället vara hemma med kompisarna.

Men jag trivdes med livet på landet. Grovarbete som kontrast till vardagen på reallinjens matematiska gren, den sista årgången på Läroverket innan skolan bytte namn till Gymnasium. Minns jag rätt började jag andra ring samtidigt som stugan kom in i mitt liv.

Det stod en stor  asp i vägen, så den tog vi ner. Inga moderna bullrande redskap, utan hederligt handarbete var det. Plötsligt upptäckte jag också en massa dold kunskap hos min far, t.e.x  när det gällde att fälla stora träd, men det är klart, är man uppvuxen i Hälsingeskogarna med en far (min farfar alltså) som tidvis jobbade i skogen så lärde man sig nog en del. Tyvärr har jag inte ärvt vare sig fars eller farfars händighet. Träslöjd var det absolut pestigaste skolämnet! Men grovarbete gillade jag. Det är jag på bilden.

Jag var mer en bokmal och plöjde mig genom boktravarna jag släpade hem från biblioteket, och här, i stugan hade jag ett eget rum och kunde ligga och läsa så länge jag ville på kvällarna. Det kunde jag inte hemma i vår lilla enrummare, där alla sov i samma rum och mina föräldrar var inga nattugglor.

De gräver för elektricitet, min morbror och min far. Tur att morbror hade mössa och pappa hängslen, så att det blev lite kontrast i bilden.

När den kom, elektriciteten alltså,  slapp vi fotogenlampor och fotogenelement och slapp framförallt en utkyld stuga när vi kom dit i midvinternattens hårda köld och stjärnorna gnistrade och glimmade. För här kunde man verkligen se stjärnorna, till skillnad från hemma i förorten. Och norrskenet, som kom på besök några gånger.

Mor och Cirsium Palustre.

Bilden, ett totalt urblekt dia,  fick bli svartvitt och behålla lite skräp och patina.  Kärrtistlarna frodades på de fuktiga  ängarna, nedanför berget där stugan stod. Jag tyckte de var fina, andra betraktade dem bara som ogräs.

Här är en av mina fastrar med till stugan (mitt i bilden). Kärran vi kör löv i var kvarlämnad av de tidigare ägarna och vi hade nog ännu inte köpt skottkärra.

Ett hörn av stugan kan anas uppe till höger. Där ser jag också min ryggsäck. Jag gick gärna långa skogspromenader, kanske inspirerad av en del av det jag läste, Harry Macfie, Albert Viksten,, Svante Lundgren och andra som skrev om skogar. Svante Lundgren förde också in den fotografiska aspekten i promenaderna, som snabbt blev längre än en vanlig skogspromenad.  Så småningom födde det också behovet av en systemkamera med spegelreflexsökare. I alla fall lät jag det födas.

.

Litet av varje tänkte jag att det skulle bli, men det blev 50-åriga bilder och tankar.

Jag tänkte jag skulle skriva om litet i varje idag, inte för att jag hade något om skriva om, utan för att jag hade lust att skriva. Det är  ofta det som driver mig i bloggandet, att jag vill skriva för att det är roligt, inte för att jag har en massa jag vill säga eller berätta. Har jag det brukar det dyka upp under processen, under själva skrivandet alltså.

Jag har legat lite lågt med fotandet ett tag, det är som att när sommaren kommer händer det inte så mycket (eller så är det tvärtom och jag märker det inte). Eller har jag kanske varit så aktiv ett tag att jag  behöver en paus för att inte bli bloggutmattad, för att vänta in ny inspiration. Kanske slutar det hända saker när alla blir somriga och försvinner åt olika håll.

Jag tror nog mest på det där med paus, att jag befinner mig där efter en intensiv period med bloggen.

Har det varit intensivt, kan man behöva vila. Här sitter min far på en soffa. Efter lite tänkande  och detektivarbete tror jag mig kunna påstå att bilden är från Bromma flygplats, troligen sommaren 1964, när han fortfarande var sjukskriven, men åter hade börjat köra bil efter att den stått oanvänd ett år.

Han gillade att titta på flygplanen som startade och landade, fortfarande mest propellerplan, och jag gillade att gå ner i utrikeshallen och samla på mig tidtabeller från alla flygbolag. Han var fascinerad av teknikens utveckling, han som knappt sett en automobil när han började skolan inne i hälsingeskogarna.

Han har berättat om när han såg en bil första gången, men jag kommer inte ihåg när  det var. Däremot berättade han om första världskrigets utbrott och när det nådde in i skogen där de bodde.  Det var höst och de var ute på åkern, farfar och de äldsta sönerna. Genom grinden i skogsbrynet  kommer en man med raska steg och går fram till farfar och säger att det är krig. Farfar går raka vägen in i stugan och kommer tillbaka med geväret på axeln och går sin väg.

Fjorton dagar senare kom han tillbaks och kriget för hans del var slut. Som bekant höll det på längre ute i stora världen. Och nästa år är det 100 år sedan.

För att uppfylla löftet i rubriken kommer här en 50-årig bild, tagen 1963, vid Svandammen i Olofslund (Bromma). Vi bodde i närheten och hade promenerat dit. Pappa hade permission från sjukhuset några veckor innan han åkte in för den stora ommöbleringen av magen. Sedan såg jag honom inte på två månader, eftersom det var besöksförbud den sommaren.

Kostym och snygga pressveck och blänkande skor. Var det söndag eller var det dåtidens vardagsklädsel?

Jag hade nyligen vunnit en kamera, och det är den som kom till bruk här. Troligen andra filmen som gick genom kameran. Jag har inte kameran kvar, den blev stulen. Eller rättare sagt, jag glömde den på en stol när vi var på PUB och fikade, och när vi kom tillbaka var den försvunnen. Men det här var på den tiden när försäkringar var enklare än idag, så jag fick en ny på hemförsäkringen. Det var bara att ta reda på vad en sådan kamera kostade (visste ju inte det, för jag hade vunnit den) och skicka in till försäkringsbolaget, så kom pengarna på posten.

Mina skor blänker också och nog är det väl pressveck här också. Blazern hade jag ärvt av en kusin.

Pressvecken var inte så märkvärdiga, pappa var skräddarmästare, även om han hade tvingats sluta med det eftersom halskotorna var utslitna, och nu jobbade som vaktmästare på kontor, en lindrig syssla, som dock gav honom bättre lön än han någonsin kunnat drömma om om han fortsatt med  det han verkligen kunde. Men pressvecken fortsatte han med tills han fick en hjärnblödning långt senare.

Tidigare på sommaren (första filmen i kameran och något överexponerad). Jag undrar om inte jeansen är hemsydda. Jag minns fortfarande hur jag skämdes på skolavslutningen i sjätte klass, när kompisarna i klassen hade fina blazrar inköpta på det stora varuhuset inne i stan, medan jag fick gå i något som var hemsytt. Att jag  var den enda som hade skräddarsydd kostym, och att det var fint, hade jag ingen känsla för. Jag uppfattade bara klasskillnaden, plötsligt var jag utanför.

Även pappa var på Drottningholm, när jag var där.

Diat hade blivit fruktansvärt skräpigt, och det ser inte  lika hemskt ut i svartvitt. Jag rensade bort det värsta, men allt orkade jag inte städa bort. Men jag ville ha med bilden.

När jag började skriva trodde jag att det skulle handla om funderingarna på att köpa en ny kamera, men när jag väl börjat skriva  hände det så mycket annat med texten, så det fick inte plats.

.

Så kan man väl inte göra, så då var jag tvungen att testa.

Kanske provocerar jag mig själv, genom att försöka ta bilder som jag inte borde ta, när jag inte kan se vad det kommer att bli, för att displayen är för dålig i solsken, så att jag siktar mer på känsla än säkerhet.

Kanske fångar jag ändå något.

Kanske behöver jag chansa.

Kanske är världen i själva verket färggrannare än i verkligheten.

Kanske gick jag in och vilade mig en stund.

Kanske tog jag en bild av mig själv i spegeln...

... och fick på köpet en ny färsk profilbild.

Hittade en gammal midsommarafton för nästan 50 år sedan, så jag startade scannern igen

Det var på den tiden när jag ställde in bländaren efter sol, lite moln, mera moln eller mulet och ställde in avståndet med ögonmått. Sedan har tidens tand hjälpt till med att bleka bilderna. och lägga dit lite extra skräp.

En halv pappa sticker det in till höger ser jag.

Bättre bilder än så har jag ju tagit, även på den tiden, men är det midsommar så är det.

Och så ska det dansas.

Bäst att skynda på innan regnet kommer.

Tårtdags!

Kanske är det en halv mamma i bakgrunden också.

Roligare än så blev det inte. Är det fortfarande så här det  går till?

.

Glad midsommarsnurr på er allihopa! Och lite svartvitt till Bengan.

Jag brukar ju snurra runt med prästkragarna i midsommartid för att få till lite sommarstämning i bloggen, så vi ska  väl inte tumma på traditionerna i år heller, även om jag den här gången gick ut och snurrade redan på morgonen.

Jag fick med en kruka, som inte var alltför feg, i dansen i år.

Jag brukar  ta sådana här bilder om aftonen när det skymmer i alla fall lite,och gärna  lite mulet,  allt för att förlänga slutartiden. Det brydde jag mig inte om i år.

Det gick bra ändå.

Kan man inte ana den röda färgen hos ett smultron om man tittar riktigt noga här.

Bengan efterlyste midsommarbilder i svartvit, så här kommer det en.

Observera att det är en nakenbild, mina nakna tår sticker in i bilden.

Bilderna är tagna med min Ep-1:a + 17 mm, som jag skrev om i förra inlägget. Den duger till sådant här  också.

Full fart i färg, men ingen snurr.

.

Trevlig midsommar på er allihopa.