Sommarlov, skatteåterbäring, sänkta priser, nya modeller, vad är det för infernalisk sammansvärjning?

Visserligen har jag sommarlov året runt numera, men man kan väl ändå få vara i fred för köpdjävulen som försöker nästla sig in med fula trick, när man är ledig och har tid att observera vad som händer.

Egentligen började allt för fyra år sedan, när jag köpte min Olympus Ep-1. Sedan dess är jag fast i m4/3-träsket, även om det är mycket trevligare än ett träsk, för jag trivs där, även om inte allt är perfekt (om det nu någonsin kan bli det).

Som ekipaget ser ut idag, inte i något träsk, men väl i midsommarfärgat gräs. Det är i den bestyckningen jag använder den idag, t.ex. under min småländska resa som  nyss runnit genom min blogg. Det här var allt jag hade med mig i fotoväg. Nu är det ingen nyhet i sig, att jag begränsar mig så, samma utrustning  var det enda jag hade med mig på en tysklandsresa när kameran var ny. Det blir ju också en bra test på om det fungerar, när man inte har något annat att ta till, och det som fungerade i Tyskland borde väl fungera även i Småland.

Vad är det då som är dåligt? Skärmen! Så snart solen lyser, eller det på annat sätt är rejält ljus, blir den oanvändbar, man ser inget alls och fotograferar i blindo. Hjälpen då är den optiska genomsiktssökaren som följde med kameran. Med den och 17 mm-optiken är jag på ett sätt tillbaks där jag började, som trettonåring med min första nyvunna kamera (fast den hade förstås ett normalobjektiv, inte en vidvinkel).

Så här ser det då ut för fotografen. För att betona årstiden såg jag till att en lämplig blomma syntes också, vi närmar ju oss midsommar.

I längden gick det inte (och hur jag kände mig lite lurad)

Jag skulle ha väntat ett par månad med mitt inköp, för då dök efterföljaren  upp, EP-2, och till den kom en elektronisk sökare (och en ganska bra sådan). Gissa om jag kände mig lurad när jag upptäckte det på Fotomässan. Men jag hade ju inte lust med att köpa en till lika dyr kamera bara för sökaren, så jag strävade vidare när ljuset tillät, och använde storkameran annars.

Sedan kom en period när jag roade mig med gamla manuella objektiv, och då blev skärmproblemet ännu mer akut, jag komponerade ibland bilderna mer eller mindre i blindo, på en höft eller som en chansning. Då någon gång snubblade jag på en utförsäljning, på en kedja som inte längre finns, och där hittade jag en Panasonic Lumix G2 för en spottstyver. Den kameran finns fortfarande kvar i fotobutikerna (i den mån det finns sådana kvar) och kostar nästan ett par tusenlappar mer än vad jag gav.

Det ergonomiska monstret G2, också i dagsaktuell omgivning.

Ergonomiskt monster? Det handlar inte i första hand om det yttre, utan om det inre, menyerna. Går man vilse där är det lätt att förvirra sig, så att man likt Theseus skulle behöva en Ariadnes tråd för att hitta ut. Jag fördrog ett tag att betrakta den som en adapter (med sensor) för manuella objektiv och inte som en kamera. Så frustrerad blev jag.

Men jag ska också erkänna att det är den kamera jag använt mest de senaste två åren, och nu är det bara enstaka gånger det blir härdsmälta hos fotografen.

Men nu då?

Infernalisk sammansvärjning drog jag till med i rubriken, en treenighet av att jag har tid att upptäcka och fundera, att nya kameramodeller dyker upp och att gamla blir billigare, och sedan som lök på laxen en skatteåterbäring, precis som i Robin Hood-filmen (men lite lugnare förstås).

Vad är det då som har hänt? Jag är  ganska så säker på att det är m4/3, jag vill ha. Jag trivs med det och jag har samlat på mig en del optik, så det verkar rimligt att stanna kvar där och likaledes är det Olympus jag vill hålla mig till när det gäller kamerahus. Det gör att jag tror, att jag har snävat in tre alternativ:

1. En ny OM-D, till sjunkande pris.
2. En E-ny PL5 +sökare
3. Den kommande EP-5+sökare

Den första har allt i ett, de andra har lös sökare  som man kan ta av, och gör kameran kompaktare när man vill stoppa kameran i fickan (vilket jag gärna gör).

Den tredje är nyast och dyrast. De två översta ligger i samma prisklass.

Och där är jag nu (om jag nu inte ska nöja mig med det jag redan har).

Nu får det räcka

Inlägget är redan tillräckligt långt. Men jag fick det nedskrivet och det är skönt...

Kåldolmar och kalsipper, en skön sommarkväll med Parkteatern.

Jag var på gratisteater i går, med Stockholms parkteater i Rålambshovsparken. Jag var där för att titta och inte för att fotografera, men hade lilla kompakten med, så några minnesrutor hade jag med mig hem.

Festligt, färgglatt, folkligt!

För att vara en föreställning som från början var avsedd för barn, var medelåldern hög i publiken, och många sjöng igenkännande med i favoritlåtarna.

När de elaka kungarna körde igång Lumor, spred sig teaterröken över scenen.

Det var fullsatt (minst) i aftonsolen.

Festligt, färgglatt folkligt, som sagt.

Och som genom en händelse var jag i Viskafors i lördags. Undrar om det är Folkes cykel.

För den som inte vet: Folke från Viskafors är en av Clownerna i Kåldolmar och kalsipper.

.

Jag behövde ännu en paus från vägbruset och svängde in till medeltiden

.

Jag parkerade på ett solbelyst torg där det var gratis att parkera...

...men uppsökte sedan svalkan i skuggan av medeltiden.

.

Sedan gick jag in. Där var det svalt och tyst och bara jag. En skön paus i färden hemåt.

.

Om man svänger in på en liten väg när man är trött, kan man göra oväntade fynd

Det var dags att åka hem, så jag tog min lilla packning och gick ner för trappan ...

...  riktade nosen norrut   över Småländska höglandet och rullade iväg...

...men inte spikrakt,  svängde in i det okända , när det var dags för en  paus...

...men jag hade ju inte väntat mig det här.

Det var värt alla trappstegen.

.

Banalt som ett vykort kanske när det blivit till  bild, men avkopplande  skönt i verkligheten.

Annat brus än vägbruset.

Och svenskare än såhär kan det väl inte bli.

Sedan fortsatte jag på småvägar en bit och där var det så sommarvackert på många ställen, så jag vågade inte stanna innan jag  styrde ut på stora vägen igen, för då kanske jag inte kommit hem för att jag stannat kvar där.

Men det blev ett stopp till på vägen för att samla lite lugn, när jag tröttnade på vägbruset nästa gång.

.

Hur många nedlagda bruk finns det, på spaning efter den orm som flytt och lite småländsk snålfotografering

Det är skoj att snickra bloggrubriker, ibland ett riktigt verbalt finsnickeri för att få in det jag önskar på det tillgängliga utrymmet och ibland det som tar längst tid i hela blogginlägget och ibland får jag ge upp och skriva något enklare, tråkigare, simplare, banalare...

Den här gången gick det enklare, nästan på direkten när jag funnit orden, andra gånger är det nästan som att balansera på slak lina.

Jag var snål i mitt fotograferande när jag var nere i Småland, fokus låg på att umgås med sonen. Det blev nästan som förr i tiden när man skulle få filmen att räcka, men nu inte för att snåla utan för att det behövdes inte mer.

Minnesutrymmet på kortet räcker ju, så det är inte därför jag snålar, det är nog helt enkelt en fas i den fotografiska utvecklingen, eller ska jag säga  i sökandet efter stil och uttryck. Det pågår ju ständigt. Tar det slut, sökandet, försvinner nog lusten att fotografera, för hur roligt är det, att bara upprepa det man kan. Men visst är det enkelt att fastna i den fällan,upprepningen, utan att man märker det.

.

Men att fotografera någon som spanar in den simmande snoken har jag garanterat aldrig gjort förut. (Förstorar man bilden går det att ana ett ljust snokstreck i det gröna)

Och som sagt, hur många nedlagda bruk finns det i Småland...

...de verkar ju vara minst lika vanliga som lingonröda tuvor, åtminstone så här års.

... även om en del har fått ett nytt liv, åtminstone på sommaren.

På kvällen var vi trötta, vi orkade inte ens gå till Jupiter, fast vi försökte. Vi började vid solen och en bra bit bortom Venus orkade vi, men kanske gick vi i fel riktning, eller så var Jupiter borta.

.