När man vistas i Vistas... (för 32 år sedan)

... kan man titta ut över dalgången

... är det skönt om det inte är blött i videsnåren

... kan man ana en kåta  därnere och en bro  intill

Jovisst, en kåta

och en bro.

Vi tog en paus.

forts...

Om behovet att fotografera

Ibland funderar jag över det, behovet av att fotografera, och då tänker jag på det helt personliga behovet, inte någon sorts samhällsnytta i form av att dokumentera för framtiden eller sprida kunskap i nuet, utan helt enkelt den egna känslan av att behöva.  Den känslan och de tankarna har till och från cirkulerat i olika former  i mitt huvud den här våren, som ju har varit en omställningens tid för mig.

Ett sätt att bringa ordning i lösryckta tankar och känslomässiga impulser är att försöka formulera dem och sätta dem på pränt. Det kräver att jag måste tänka tankarna till slut och vässa formuleringarna  så de blir läsbara. Det kan leda till två olika saker: antingen lyckas man och det blir läsbart, eller så misslyckas man för att man inte får ihop begripliga  formuleringar.

Den stora omställningen under våren var ju att jag slutade arbeta den första april, utan att jag var tvungen till det, ett helt frivilligt val från min sida. När jag väl bestämt mig för det, blev längtan efter det magiska  datumet ibland  olidligt stark, och det kändes stundtals väldigt svårt att mentalt hålla ihop den tid som var krav. Där kom det dagliga fotograferandet till och från jobbet nästan som en räddande ängel. Att ta bilderna och blogga om dem, helst när de var dagsfärska, var nästan som en sammanhållande korsett som hindrade mig från att gå i tusen bitar.

Då kändes det verkligen som att jag hade ett behov att fotografera. Enkelt, banalt, vardagligt, men sammanhållet på något vis.

Enkelt, banalt, vardagligt?

Nu då?

Nu jobbar jag inte längre. Jag känner mig som en liten gosse som springer i full fart över gatan till lekparken, utan att märka att bilarna måste tvärnita, för att inte köra på. Ung, lekfull och bekymmersfri alltså!

Men jag fotograferar fortfarande flitigt, så behovet finns kvar, men inte av samma skäl. Nu håller jag ihop ändå. Nu är det nog bloggen som är drivkraften. Den är ständigt hungrig och måste matas, för utan mat blir det inga ord och inget skrivet, och bilderna är liksom bränslet för mig när jag bloggar, det som ger mig orden och idéerna.

Det där låter kanske nästan som ett tvång, men så är det inte. Det är jätteskoj att blogga, ett sant nöje. Det svåra är att få idéerna och jag är ingen idéspruta, så jag behöver någon form av input för att få igång maskineriet. Att planera eller ha en plan fungerar inte. Då blir det tvärstopp, det måste vara roligt!

För det är ju bara ett nöje.

.

Människor och foto, en bra kombination.

Besökarna och åskådarna får vi inte heller glömma bort

Regnkläder, musiker och dans har det blivit har det blivit i blogginläggen från söndagen besök  på Botaniska i Uppsala. Så värst mycket vimmelfotograf var jag inte, men några bilder på vanligt folk blev det också, delvis kombinerat med miljöbilder.

Före regnet.

.

Efter regnet

Jag blandar färg och svartvitt, efter vad jag tycker passar bäst för bild och motiv. Ibland vet jag i fotoögonblicket vilket det ska bli, ibland uppstår det svartvita när jag fått in bilderna i Lightroom. Det är en frihet jag uppskattar med den digitala tekniken, jag har den möjligheten utan att behöva släpa på två kameror, som jag ibland gjorde på den gamla goda(?) tiden, eller tog ur halvtagna rullar och bytte film mitt i. I det avseendet tycker jag nog att nuet är den goda tiden.

.

Jag hör inte vad du säger, dom spelar så högt!

Men det var nog inte de här som spelade för högt.

.

Det fanns fotografer där

.

.

Har ni sett vilka stora kameror de har! Blir de inte trötta? Själv nöjde jag mig med en m4/3 med 45 mm/1.8. Liten, lätt, behaglig.

Dags att packa ihop och gå hem

.

.

...och kanske ett slutord.

Det är nog så här jag gillar fotograferandet bäst, när det går att skapa små berättelser, små historier, verkliga eller imaginära. Därför gillar jag också bloggen som format för att visa bilderna. Eftersom jag tycker om både ord och bilder, får jag dubbel glädje av att blogga.

Spelmansporträtt eller bara bilder på musikanter?

Söndag eftermiddag och kulturfestival i Uppsala med bland annat musik från tre scener. Jag höll mig till den mest jordnära, där åskådarna befann sig på samma nivå som musiken. Det gav mig tillfälle att fånga både koncentrerade och glada ansikten. Dessutom fick jag njuta av musiken.

Egentligen behöver jag väl inte säga så mycket mer, utan kan låta bilderna tala för sig själv.

Jo, det måste jag ju få säga: Det var roligt!

...Och här var det riktigt roligt!

Sedan kom allvaret.

.

Fin stråkföring. Parallellmusik?

mm

Det här måste jag göra fler gånger.

När Västmannafolk drar igång, då blir det fart på dansarna

Innan de drog igång.

Det började lite lugnt i regnet.

.

.

Sedan ökade tempot...

mer och  mer...

.