Folk hade varnat mig, du kommer inte att känna igen Vällingby

därför stannade jag till där på hemväg från min Johannelundstipps-tripp häromdagen, och började  med att ta bilder där jag kände igen mig, jakten på det igenkända, så att säga.

Det här hörnet och de stora vita ringarna är kvar ända sedan den tiden det var roligt att springa runt på  vita ringar, så här kände jag igen mig. Men restauranten en trappa upp verkade tom och insomnad.

Trappan var välkänd och väl igenkänd, både lokalen och den man gick i. Men jag har gått mer i trappan än in på Trappan, för trappan ledde upp till biblioteket.

De runda fontänerna kändes  också välbekanta. Än så länge kände jag mig inte vilsen.

Biblioteket.

Här blev jag osäker, gick man inte in i en dörr runt hörnet förut, eller har jag så totalt glömt den här entrén?

Här har jag också gått många gånger, men...

... när jag tittade ut här, såg det däremot konstigt ut.

Har man byggt en bro över hela rasket? Eller har det landat en jättefarkost från StarWars?

I en av butikslokalerna här låg Sigges Sport från början, det är jag säker på. Där köpte jag min första ryggsäck.

När jag sedan vände på mig såg jag in i en främmande värld. Och ful var den...

.

Räcker det inte med att man hittar ett motiv, måste man befolka det också...

Jag gillar att fånga miljöer, må det så vara naturens former eller urbana skapelser. Vissa platser tilltalar uppenbarligen mina ögon och jag lockas att försöka fånga dem med min kamera. Det här med stadsmiljöer är förhållandevis nytt för mig, medan skog, berg och vatten länge har funnits med i bilden. Jag fotograferar ju helst utan att tänka så mycket, och har sällan något mål, annat än att ha roligt medan jag fotograferar. Lyckas jag hyfsat kan det bli trevligt efteråt också. Ibland blir det besvikelse, men då gäller det att vända den till eftertanke och inte bara slänga kameran i väggen.

De urbana miljöerna innehåller ju människor också, om man har tur eller otur, beroende på hur man ser på motivet. I skogen dräller  det inte av folk, motiven är ganska statiska som jag betraktar dem, men i staden är de oftast i vägen.

Eller...

De här tankarna, i alla fall den i rubriken, började nog i lördags efter fotofikat, när jag gick därifrån. Som jag brukar tog jag en sväng med kameran efteråt, men den här gången blev den kort. Det var något med ljuset som inte passade mig, eller så var jag bra lite småtrött.

Jag brukar ta en bild i ovanstående trappa när jag passerar där och jag gjorde det i lördags också, men det är också där tveksamheten börjar infinna sig när jag (fotografiskt) inte vet hur jag ska hantera den. Jag tänker då på den lilla trappan vid kanten, inte den stora monumentala, den  går ju att behandla som ett landskapsobjekt.

Jag såg den stora svarta klumpen där nere och beslöt att inkludera den i bilden och inte bara som en ful klump i bakgrunden.

Någonstans här dök väl det där med att befolka bilderna  också upp, inte så konkret som en formulerad tanke, men som en känsla. Det var inte så att jag fotograferade människorna, utan snarare just det att de befolkade bilden. Ska jag fotografera människorna måste jag gå närmare och få kontakt med dem.

Det är i och för sig ingen nyhet och det var inte det som var insikten, för just då ville jag inte fotografera människor  utan fånga in och  avbilda miljön, helheten.

En blå yngling beger sig in i mörkret, en dam svänger runt hörnet, en mörk öppning finns däremellan, och i förgrunden urbana objekt.

Jag vände mig då in mot tunneln för att se hur mörk den var, och såg då den moderna stationsmiljön, under betongen i stället för det gamla fina stationshuset.

Men så tänkte jag inte när jag stod där, det är en efterkonstruktion. Jag såg ljuset, den samlade klungan kring automaten och en rörligare sidobild till höger, och så kändes det bra och jag tryckte på avtryckaren.

Plötsligt såg jag solfläckarna i den högra delen av tunneln.

Men det är ju inte fläckarna som gör bilden, det är människorna. Men de är hela tiden bara staffage, figurer som befolkar bilden, de blir inte till individer (även om det är på vippen här).

Rulltrappan var lite fin i solljuset. Åtminstone något med stil i den brutala betongarkitekturen.

Men bilden då?

Hade den inte varit befolkad hade den varit tråkig, men det är ju tanten i rött som gör bilden. I svartvitt dör den totalt.

Lördag och snart går tåget till Stockholm.

Välbefolkad bild. En liten studie i ungdomligt mode. Biljettautomater. Något händer i bakgrunden. Det är ljust och ungdomarna förväntansfulla.

Sedan sökte jag mig upp i dagsljuset och begav mig hemåt.

En dam med cykel. Har hon just kommit och parkerar cykeln, eller har hon just kommit och hämtar sin cykel? Vi lever i ovisshet.

Det här är ett motivområde som jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till, och därför kan det var nyttigt att stanna upp och reflektera lite. Jag vet också av erfarenhet att reflektionerna tvingas bli tydligare om man skriver ner dem så att de ska kunna bli uppfattbara för andra. Även om ingen bryr sig, har det ändå gjort saker och ting klarare för mig själv.

Nu var alla bilderna i färg. Det var en tanke med det, för jag tänker nog göra ett svartvitt inlägg också, kanske inte med samma bilder, men med svartvita bilder från samma tillfälle. Kan man tänka i både färg och svartvitt vid samma tillfälle, eller spelar det ingen roll i den digitala eran. En gång i tiden gick jag ibland omkring med två kameror, en med dia, en med svartvitt. Nu har livet blivit  enklare.

Bilderna är tagna med en Olympus Ep-1 med  17 mm (ekv 34 mm) och optisk sökare.

Dagens Sollentunapromenad, eller kanske "egensinniga bilder av våren".

När jag blev trött på att sitta inne och vila och läsa den tjocka söndagstidningen och dricka kaffe tänkte jag att jag skulle gå ut och ta en promenad i solen för att se om jag skulle bli vårtrött i stället, eller så var det helt enkelt så att jag ville ut och ta nya bilder fastän jag redan tagit fler de senaste dagarna än vad som rimligen behövs för att bloggen ska bli mätt.

Vid den gamla trätrappan ner till det ruffiga industriområdet lyste sluttningen gul av Tussilago, så jag satte mig ner och kollade in dem. Jag var tvungen att använda manuellt fokus för att få skärpan rätt, eller ska jag säga: där jag ville ha den.

Sedan gick jag uppför berget för att kunna gå ner på andra sidan och komma ner till vattnet, och där uppifrån såg jag små vita segel  som rörde sig på det blå vattnet, men jag kom inte på något bra sätt att fånga dem däruppifrån, utan fick göra det där nere.

Segelbåtar med små segel rör sig ute på vattnet.

När jag tagit en bild av båtarna upptäckte jag vassen som var så in i vassen hög.

Vassen var inte bara högre än mig utan även högre än bergen på andra sidan som ju faktiskt var högre än vassen, även om det låter konstigt. Är det ögonen eller kameran som luras, eller är det kanske vårljuset som slagit till fotografen.

Jag hade en period för några år sedan då jag intresserade mig för, eller ska vi säga fascinerades av ytor.

.

Kanske fick jag i dag ett återfall. Kanske ville jag visa att jag har  sysslat med sådant och för att kunna visa det måste jag ju ta en bild för att visa vad jag menar. Eller så var det ett anfall av minimalism. Jag ville ta bilden i alla fall. Kanske kan jag använda den någon gång.

Väktaren på plats.

Man kan ju fylla ytan med innehåll också. Pappa Svan till exempel, som låg där och spanade efter fiender. Tydligen var jag ingen sådan, för Mamma Svan låg nedanför mina fötter och han brydde sig inte.  De fann sig tydligen tillrätta där alldeles intill strandpromenaden. Bildens betraktare får själv fylla på med det som inte syns i bilden.

.

Här har jag "fyllt på" ännu mer innehåll i bilden, utan att direkt vara övertydlig.

Fåglar, färg och flanörer i vila...

Om man orkar kan man ju höja blicken lite.

Se där, kanske ett vykort, klart att vända på, skriva några rader till de därhemma och skicka iväg, men glöm för all del inte att sätta på ett frimärke.

Det är alltid lika spännande att se vad en promenad kan leda till. Både i bild och tanke. Bilderna finns kvar, men det mesta av tänkandet har förflyktigats och dessa rader är blott ett fragment.

Se sådan stil han har! Två svartvita minuter med Kurre.

Fångat vid ett fikabord i Uppsala.

.

.

.

.

.

.

.

Det är intressant med ett levande ansikte.

Fika och Dagny och vernissage i Uppsala, men var var Uppsalaborna?

Ja det var så det var, få Uppsala-bor, men fler tillresta från Stockholmsområdet. För att klara deltagarnas spridda färgval på klädedräkten lät jag dem bli färglösa, så det inte skulle skära sig så mycket

Bevisligen var det en (1) Uppsalabo där, Anna, nr två från vänster! I övrigt Ewa, Bengt, Kurre och Danne, samt Tobbes ryggtavla.

Lite grand mer von oben

När man tagit fikabilder så många gånger börjar det bli svårt att variera sig!

Variationen och överraskningen idag bjöd Per Stymne  på,  en gammal arbetskamrat från 80-talet.  Trevligt att ses efter så många år.Han hade vernissage på sina bilder idag, fotografier från bergslagsmiljöer. Sevärt! Som f.d. Uppsalabo bättrade han på statistiken lite.

.

Det räcker med en liten Nex för att gömma sig.

Danne

Kameravård.

Glada damer

Fotande och fotosnackande

.

Slut!

.