Saluhallen i Pest

Det var som kanske redan sagts i förra  inlägget , några nordbor från det där  avlånga landet i norr, som hade letat sig söderöver via två nattågsresor och tre gränsövergångar, till magyarernas huvudstad. Väl där hittade vi vägen till saluhallen, och möttes av färger och ymnighet som vi inte var vana vid.

I alla fall inte jag, som visserligen varit till Island, Färöarna, Grönland och Spetsbergen, för att inte tala om alla gånger till Norge, men ännu inte haft något pass, fast jag skulle fylla 30 på hösten.

Alltså tog jag en massa bilder härinne, i alla fall vad som var en massa för en enkel amatörfotograf på den tiden man plåtade med film och kanske inte slösade allt för mycket på den. Dessutom var jag nog inte rustad för svagt ljus inomhus. Det verkar så på bilderna i alla fall, med svårtacklade färger och underexponering som var svårtacklad vid skanningen.

Nu när jag klarat av ursäkterna kan vi väl i lugn och ro titta på bilderna istället.

Ni får själva försöka gissa vad det är ni ser på bilderna. Det som nog imponerade mest på mig var nog alla varianter på paprika man hade, korta, tjocka, långa, runda, smala och även sådana som fanns hemma. Idag har ju också fler letat sig hit, så nu är nog inte saluhallen lika exotisk längre.

-

.

.

Vid Donaus strand, eller "Det är i alla fall skönt att det är svalt om kvällen, så man får lite svalka",

Det var en gång några svenskar som åkte söderut, och när de passerat alla passkontrollanter, visakontrollanter, tullkontrollanter, stasiagenter och andra hemliga figurer i Östtyskland och Tjeckoslovakien kom de till det öppna och vänliga Ungern, där alla blev glada när de hörde att vi  var svenskar (i den mån vi kunde kommunicera med dem). ABBA var ett svenskt ord de kunde och deras popularitet spillde över på oss också.

Det ser brant ut, så det torde vara Buda-sidan.

Men här har vi nog hamnat i Pest.

Undrar om det är sig likt idag?

Många fina broar fanns det

Någonstans på Pest-sidan låg saluhallen.

Det var varmt så vi spanade in vattenmelonerna.

De var så stora så de fick hålla sig utomhus.

.

Det räckte med en till lunch, alltså en melon till sju personer. Det var det enda vi åt. Det var varmt och slogs värmerekord och vätska var det viktigaste.  "Det är i alla fall skönt att det är svalt om kvällen, så man får lite svalka", konstaterade vi en kväll när vi var ute och gick.  När vi sedan såg en termometer visade den på 33 grader.

.

Och nu har tiden gått, även den yngste på bilden har fyllt 60, och en har passerat 70.

Ett avlångt perspektiv på gårdagen

Förra blogginlägget blev ju mest litterärt, i alla fall var det mycket om böcker, och bokbilder, men kanske inte bilderböcker. Möjligen lite bildning också.  Avbildningarna kommer nu.

En tunnel jag gick igenom igår.

När jag tittade på gårdagens bilder insåg jag att flera av dem var intressanta mitt på, men inte upptill och/eller nertill, så då beslöt jag att renodla detta inlägg till att bli avlångt.

.

Den här byggnaden är typiskt avlång, så den bör platsa i formatet.

Varför är det intressant och lockande att ta en bild som ovanstående? I alla fall lockar det mig ibland. Det är ju bara ett fult gammalt hus som snart ska bort. Staden  breder ut sig och behöver bostäder. Men har det inte en sorts levande charm? Minst sagt inbott, även om det är en industribyggnad, med många minnen och synliga spår av mänsklig aktivitet.

Hus med levande skönhet? Titta bara på fönstren, alla har sin personlighet och sitt uttryck. Ett stycke nutidshistoria på väg att försvinna eller bara skönt att skiten försvinner?

.

Vänder jag ryggen till förra bilden ser det ut så här.

Till vänster bullerplanket mot järnvägen, men det lät bra ändå när tåget passerade. Till höger det nya bostadskvarteret.

.

Lokal uppställningsplats?

.

Vad är det som bara gäller byggtrafik?

Tittar vi till höger i bilden kan vi ana att det står VEIDEKKE. Är inte det ett norskt bolag? I alla fall kan det påminna oss om dagens datum: Syttende mai.

Det hade varit roligt (morsomt alltså) att vara där idag, men jag är ändå glad att jag valde att stanna hemma. Jag är inte helt återställd och det hade varit jobbigt även om jag tagit det lugnt. Men jag tror att dottern är nöjd med det sällskap hon fick i stället. Hennes pojkvän kunde uttnyttja min biljett!

 .

Sakta drog jag mig sedan hemåt.

Ett hus som ibland kan se bedrövligt fult ut, men nu är det ju vår.

...medan det här är vackert och har en egen charm, trots att det egentligen är lika fult.

I  alla fall gillar jag att ta bilder av det, men det här utsnittet var nytt.

En kvällspromenad, en riktig bokhandel, falaffel med råggröt och andra dagsaktualiteter

Perssons blandning brukade min far säga när det var lite av varje i något sammanhang, mat eller annat. Varifrån han hade uttrycket vet jag inte, men ursprunget måste ligga minst 60 år bak i tiden. I alla fall blir det Perssons blandning i det här inlägget. Jag börjar med promenaden, för att få  en vettig följd på mina tankar.

.

Jag var ute och tog några bilder på vårfärgerna i det sköna Sollentuna ...

... och plötsligt hörde jag ett ljud närma sig och hann precis lyfta kameran

Jag vandrade vidare och passerade plötsligt Persson. I alla fall f.d..

.

En riktig bokhandel hittar man inte så enkelt i dag. De flesta riktiga är nedlagda, precis som den här. Den stängdes i april någon gång, efter flera års anorektisk kräftgång i kamp med marknadskrafterna, och med ett seriöst sortiment som enda vapen. Det höll inte i längden.

Jag kom förbi där bara några veckor före slutet, när de redan  haft rea, nedsatta priser på rean, extra utförsäljnings-rea med ännu lägre priser. När jag passerade var det ganska tomt och man betalade 30 % av det lägsta priset som fanns på boken, efter alla om-märkningar.

Jag plockade på mig ett dussin böcker och blev av med drygt 200 kronor

.

Den här tog jag bland annat. Jag har läst alldeles för litet latinamerikansk litteratur, så den kunde passa. Det ångrade jag inte. En av de bästa böcker jag läst på senare år, men man blir tagen, påverkad, för den är stark. Den är inte som en roman, på varje sida finns bara några rader avslutad text.

Ibland bara några ord.

Ibland bara några  meningar.

Ibland längre, nästan hela sidan.

Den här tänkte jag kunde vara rolig att ha.

.

.

En fotobok som kostat 700:- från början plockade jag också med mig. Svartvita bilder från 40- och 50-tal och en del senare.

.

Och när det låg ett exemplar av Falstaffs visdom där kunde jag bara inte låta bli.

Och, som sagt, ytterligare en bunt.

Falaffel med råggröt?

Ja, när jag kom hem var jag lite hungrig och kände att jag behövde något att äta, och i kylskåpet hade jag råggröt stående från tidigare idag och även lite falaffel. Med hjälp av micron och lite tillbehör inte så dumt. Det gäller ju förstås att man gillar råggröt, och det gör jag. Råggröt  med lingon, mums. Kanske är det hälsingeblodet som kommer fram.

Andra dagsaktualiteter?

Ja, det finns ju de som undrar vad det var för bok jag hämtade på biblioteket i förra inlägget. Det började med en understreckare  tidigare i år som handlade om en film som inte blev av och ett filmmanus som bara blev idéer, men långt senare blev en bok.

Italo Calvino: De osynliga städerna.

Det verkar som jag börjar återvända till verkligheten men inte till vardagen och så hämtade jag en bok

Det tar ett tag att återhämta sig när man varit totalt utslagen ett tag, och vågen indikerar att det fortfarande återstår en bit innan vätskebalansen är återställd. Men det gör inget när jag inte har någon vardag jag måste återvända till, jag kan ta dagen som den kommer och behöver inte planera. Kanske ska jag  hellre skriva "slipper planera" för det är närmare sanningen. Men det är inte helt sant. Tvätt-tider måste jag se till att jag bokar och tvätt måste väl räknas till vardagen (oberoende av vilken dag jag tvättar).

Den här dagen, det var i går, hade jag fått ett mail från biblioteket att en bok hade kommit in, så jag travade glad  i hågen iväg som en sommarlovsledig liten gosse. Boken hade saknats i hyllan ett par dar tidigare när jag var där, trots att den stod som återlämnad  i utlåningsdatorn. Den vänliga biblioteksdamen som kunde  gräva djupare i datorn fann att den visserligen var återlämnad, men på en filial, och tydligen hade fastnat där.

Jag hade med mig en PEN med vidvinkel  på vägen, så jag kunde förnöja mig.

Tack vare den vänliga biblioteksdamen (heter det fortfarande bibliotekarie) vandrade jag nu förväntansfullt mot biblioteket, istället för att flyga till Bergen som var ursprungsplanen. Med boken väl i min hand, kunde jag konstatera att det inte var en bok som folk brukade köa efter, så det var nog bara ett sammanträffande att den inte var hemma när jag först skulle ha den. Kanske är det fler än jag som läser tidningen.

En gammal fixpunkt längs min väg mot centrum. Kanske en studie av den lokala floran.

De här blogginlägget kommer till både ryckvis och i staccato och med parallella trådar. Dels blev det så, för jag växlar mellan  datorn och tvättstugan, mellan orden och vardagen, mellan tekokandet och berättelserna.

Jag gillar ju att skriva och därför är det skönt att sitta i lugn och ro och öva sig och leta efter orden, och låta det bli verkligheten, utan att för det tappa bort verkligheten, men hitta andra sätt att uttrycka den.

Nästa fixpunkt.

Boken. När jag kommit hem med den, tittade jag längst bak i den, där biblioteksböcker förr kunde ha ett inklistrat ark, där bibliotekarien kunde stämpla återlämningsdatum. Den här boken var tillräckligt gammal för det och där kunde jag följa lite av bokens tidigaste historia. 14 nov 1978. 18 april och 16 juli 1978. Och två gånger 1980 och en gång 1983. Sedan var det slut! När införde man utlåning utan stämpling? Har boken sedan dess fått vila i frid i sin hylla? Det verkar inte vara någon kioskvältare i alla fall.

För att komma till biblioteket måste man ta sig över järnvägen, eller under.

Vardagen har jag bakom mig, skrev jag i rubriken. Vad är vardag? Ja det kan ju vara sådan dag i veckan som inte är sön- eller helgdag, som det var en gång i tiden. Hur ska vi hantera lördagen idag? Jag är ju uppvuxen med den som vardag, så hur jag betraktar den i dag vet jag inte, om jag nu  längre bryr mig.

I rubriken tänkte jag nog mest på vardag som arbete och eftersom jag inte gör det längre så behöver jag inte återvända till vardagen, eftersom den inte finns.

Eller så är det tvärtom. Jag gjorde ju vardagsgöromål idag, tvättade samtidigt som jag bloggade. Nu blev det både tempusproblem och begreppsproblem. Jag är klar med tvätten, men inte skrivandet, och bilderna kom först, så kanske är allt vardag. Oberoende av om det är vardag eller ej.

Det kan bli trångt i tunneln

Till vardagsgöromålen hör att läsa tidningen.  Jag är  uppvuxen med  morgontidningar och tycker ju att det är sorgligt att de idag är satta på svältkur och har magrat betänkligt. I den tidning jag läser finns något som heter Understreckare och vore det inte för dem skulle jag nog ha en annan tidning.

För någon månad sedan läste jag om den här boken i en understreckare och blev lite nyfiken och nu gjorde jag alltså slag i saken.

Nu är det inte så långt kvar. Biblioteket skymtar där framme.

.