Varför kan inte brunt vara en vårfärg, det är ju ändå så mycket brunt så här års.

Det är ju ändå vårljuset som är det viktiga.

Så jag hoppar in med några färska bilder bland allt gammalt jag visar just nu.

.

Det gäller ju att inte bli insnöad...

.

.

.

.

.

Men det är klart att det finns andra färger också.

Så här långt hemifrån hade jag aldrig varit förut

Vi åkte så långt spåren gick...

...och hamnade i Narvik.

Jag var inte särskilt berest på den tiden, utanför Sveriges gränser, några resor till de sydligare delarna av Norge och en dag i Köpenhamn, det var allt, och så här långt hemifrån hade jag aldrig varit tidigare. 

Det skulle dröja ända till det år jag fyllde 30 innan jag skaffade pass första gången, men då hade jag redan hunnit med Island, Grönland, Färöarna och Spetsbergen, som ju inte krävde något pass för en svensk. Det räckte med att ha med postsparbanksboken, så kunde man gå in på posten i minsta liten håla och ta ut pengar.

.

Jag vet inte om jag var fascinerad av de här stora komplexen i malmhamnen eller om de bara var enkla att fotografera. Fotat har jag ju i alla fall.

.

En kiosk blev det också. Kanske köpte vi Eukament där.

"Har dere  ikke Eukament i Sverige, Vordan klarer de dem då?" som mannen i kiosken i Hamar en gång sa.

.

Staden och fjället.

.

Dags för hemresa...

.

Fotografen, men nu utan mörka glasögon och finhackad lök i ögonen. Nästa dag var vi hemma i Stockholm.

Det är nu drygt  40 år sedan jag tog de här bilderna. Om jag tänker mig lika långt tillbaks i tiden från när jag tog bilderna hamnar jag på år 1929. Tidsperspektiven hissnar om man gör en sådan jämförelse. Hur betraktade jag då bilder från 1929, och hur betraktar vi idag dessa bilder?

.

Lite annan stil blev det. Och kanske sådant man inte får göra.

Stilen var det scannern som inspirerade mig till.  Jag såg och jag fångade upp, jag gillar ju att leka med tillfälligheterna. Det oförutsägbara, eller i alla fall oväntade,  är ibland det som sätter lite krydda på tillvaron (om det nu  inte sätter krokben), om man uppfattar och fångar upp det.

Gällivare.

Nu var det inget märkvärdigt den här gången, bara den impuls jag fick av att scannern ibland uppfattar de svartvita  negativen som lite lätt brunfärgade. Den effekten blir jag enkelt av med genom att markera att det ska vara svartvitt, så det är inget problem egentligen.

Men nu blev jag alltså lockad att gå vidare med scannerns uppfattning och ibland till och med förstärka den.

Sökande efter uttryck eller lek med verkligheten?

Ett hotell. Det kan vara  hotellet där vi sov i Kiruna. Ser det inte ut att kunna ha en prisnivå som passade värnpliktiga? Det kan ju också hända att det bara var ett bra motiv.

Dagen efteråt tog vi vägen västerut, och på den tiden var det bara järnvägen som fanns, om man inte skulle vandra. Fram till norska gränsen hade vi biljett betald av kronan, men sträckan in i Norge fick vi pröjsa själva. Resan skulle kännas oavslutad om vi inte åkte ända till järnvägens slutpunkt.

Torneträsk, Fem mil öster om Kiruna. Det var i påskveckan och vädret var ganska vackert, så många skulle ut på isen och fiska.

.

Även skidåkare var det  på tåget. Och en massa skidor också

Skidvagnen.

Sedan hittade jag två skumma figurer i en tunnel

Jag var dem på spåret, så att säga.

Jag tror att de var ute efter Svarta Björns grav.

Men sedan måste de vandra tillbaks till en hållplats där tåget stannade...

Det var enklare att gå längs spåret än att pulsa i snön vid sidan av.

Påskveckan 1971, på väg från Östersund till Stockholm.

.

Resan fortsatte, men hur?

Nu vet jag inte så mycket, faktiskt. Vi kom till Arvidsjaur första dagen och där övernattade vi. Sedan fortsatte vi norrut. Jag ser på bilderna att vi åkte lansvägsbuss en sträcka, men vilken?

Och var är vi här på bilden.

Minnesbilderna  går inte riktigt ihop

Men vad gör det, bilderna finns ju och berättar en sorts sanning även om jag inte ser hur den ska gå ihop med min sanning.

Ilastning.

Lite spännande är det allt.

Och var är det här?

Urlastning

Är det kvällssolen som börjar kasta skuggor?

Gällivare verkar det vara.

Men en sak är jag säker på, vi sov i Kiruna den natten. Men jag kanske inte ska vara säker på någonting längre, utan bara se bilderna som ett avtryck av en resa.

.

Inlandsbanan med mörka glas och svidande ögon, eller visst går väl vägen hem från Jämtland via Narvik

Den första bilden är en bild på fotografen själv, så den måste någon av hans kompisar ha tagit. Vi sitter på rälsbussen norrut från Östersund för att ta oss hem till Stockholm och jag ser ut som en skummis med  mina mörka  glasögon, men sanningen är den är att ögonen känns som vore de fulla av finhackad lök. Den skarpa vårsolen  och ett par dåliga militära solbrillor som behagade spricka, begåvade mig med  solblindhet.

Bildbeviset: jag var en skummis. Det var stundtals riktigt plågsamt.

Möjligen påverkades mitt fotograferande av åkomman, för inte är nedanstående bild på en av medresenärerna  någon höjdare rent tekniskt.

Reskompis 1.

Varför reste vi då denna väg? Det finns ett enkelt svar: det var möjligt. Så varför inte göra det.

Vi hade varit i västra Jämtland, i Handölstrakten, på militär vintersemester vinterutbildning i fjorton dagar och nu var det dags för påskledigheten. Grundförutsättningarna var att åka med de andra i bussen till Södertälje och sedan få den fria hemresan i form av en SL-biljett hem till Stockholm.

Men det hade just kommit nya regler för fri  hemresa, man behövde inte resa hem, man fick välja annat resmål.  Det bestämde vi oss för att utnyttja i form av hemresa Östersund-Riksgränsen-Stockholm via Inlandsbanan. Om det var möjligt. Först gällde det att få tillstånd att göra så. Det behövdes ju permis från bussresan för att det skulle klaffa, så vi gick och pratade med  plutonchefen.

Han gav oss permis på två villkor; dels måste vi se till att några av våra kompisar åtog sig att ta hand om vår utrustning så att den kom hem till regementet, dels fick vi åta oss att lämna tillbaks en bil som vi lånat på I5 i Östersund.  Det första hade vi redan fixat, det andra löste problemet att ta oss till Östersund på morgonen .

Rustmästaren försåg oss med biljetter och hela förrådet av medicin mot solblindhet,  och  klockan 7.25 (jo, jag har bedrivit källstudier, jag kommer inte ihåg), lämnade vi Östersund efter en rejäl grötfrukost på Stationen i Östersund.

Reskompis 2 skådar ut genom fönstret.

När jag scannat in den här bilden tittade jag på stationsskylten för att se var bilden var tagen och   undrade  vad SROFSKIRLU var, men insåg att bilden var spegelvänd.

Avhämtning av kaffekorgar från konditoriet i Ulriksfors.

Rälsbussen stannade lite här och där och tidtabellen verkade vara gjord med rejäla marginaler.

Den sanne järnvägsentusiasten kan observera att individnumret på rälsbussen är läsligt.

En pratstund kan aldrig vara fel.  Det är alldeles för ont om sådana i dagens arbetsliv.

Var det här är taget har jag ingen aning om.

Han som körde.

Håller koll i tidtabellsboken.

Det var inte bara vi som tyckte det var bekvämt att färdas längs spåret.

.

Fri väg.

NAMUROTS?

På perrongen i Storuman har jag och en kompis en gång värmt pitepalt på stormköket och när vi höll på med det kom vi underfund med att vi glömt att köpa lingonsylt. Vad göra? Det låg en korvgrill runt hörnet, och en norrländsk korvgrill utan lingon var i alla fall på den tiden otänkbar, så jag gick dit och beskrev vår belägenhet och frågade om jag kunde köpa en portion sylt.

"Pitepalt utan lingon, he går ju  int", sa han och tog största plastburken och fyllde med sylt.

"kom och hämt mer om he int räck". Men jag fick inte betala för mer än en liten portion.

Men det var alltså långt senare. Den här gången tror jag vi gick upp till  Toppen och åt.