När jag blir pensionär ska jag nog sätta mig under min korkek och njuta av min scanner.

Det handlar förstås inte om någon primitiv prylfetiscism eller extatisk teknikdyrkan. Jag ska naturligtvis använda den. Det handlar inte heller om någon länge närd önskan eller planerad aktivitet, utan är snarare en  ett ögonblickets insikt, en Lidnersk knäpp eller något sådant. Det kanske också skall uppfattas bildlikt  (i dubbel bemärkelse?).

Ibland brukar jag få frågan "vad ska du göra när du blir pensionär?" eller "vad har du för planer?", och då står jag där som ett fån och förstår ingenting, Planer och planering och förutbestämda aktiviteter är något jag associerar till jobb och arbetsuppgifter, och inte till livet efter jobbet. Då ska man väl få slippa  det. Jag har planerat alldeles för mycket i mina dar. Visserligen är jag bra på det, men jag gillar det inte.

Alltså har jag inte haft något svar på frågan, men här i veckan köpte jag en scanner och började använda den och fick insikter på köpet. Inte om själva scannandet i sig, men vad det kan leda till. Problemet är bara att jag inte är säker på att jag kan formulera insikterna i ord eller om de bara finns inom mig, men i sådana situationer har jag lärt mig att en metod är att försöka börja skriva om det och se var man hamnar.

Det är väl det jag gör nu.

Det jag har scannat hittills är  mest dia-bilder, oftast gamla från resor och upplevelser långt tillbaka i tiden. Jag har hoppat fram och tillbaks, scannat än det ena än det andra, och bläddrat en hel del i arkivet och försökt hitta något, jag vet inte vad, förmodligen en dold berättelse, och har pendlat mellan förvirring, förtvivlan och förtjusning.

Jag har scannat enstaka udda bilder, jag har scannat bilder som hör ihop, jag har publicerat enstaka bilder i mina blogginlägg (för på något underförstått sätt var det bloggen som skulle vara målet), jag har visat flera bilder och jag har bloggat med text och ord eller bara bilder utan ord. Jag har på något sätt sökt formen de senaste dagarna, och nu börjar jag känna att det växer fram en struktur, att jag bygger något jag gillar.

Tror jag.

Dagens insikt var att jag måste slita mig loss från den underförstådda tanken som hängt med bilderna från de att de togs, att de är diabilder som ska visas med projektor på vägg och då bilda någon vettig helhet. Jag insåg att jag kan bryta mig loss från det och kan använda bilderna som ett material för att bygga nya strukturer och att jag kan hitta  nytt innehåll i bilderna. Och det viktigaste är vad jag ser och upptäcker  i bilderna och berättelserna. Jag gör dem för min skull.

Andra må se andra saker och det är som det ska vara, precis som upplevelser är. De är personliga.

Nej, jag tror inte det ska vara någon bild i det här inlägget, de får komma separat. Det inlägg som gav mig de insikter jag formulerat här, är ännu ej publicerat.

Och jag kommer att fortsätta fundera. Det är dags för det.

.

Torsk

Tidig morgon

.

Dimman lättar.

Torkade torskhuvuden, sylvassa när de har torkat.

Tonvis lastades för hand

Det gäller att stuva

Torrfisken stuvas som veden i en vedbod, efter avsyning.

Buda eller Pest? Det kommer jag inte ihåg, men gubbarna spelade kort och kvinnorna var med barnen.

En varm sommardag i Budapest.

Tror det var en söndag.

Det gick att handla också.

Men varför göra det när man kan spela kort?

.

Jag har fått frågor om några bilder, så då får jag väl berätta då. Hela storyn...

Den första

Först av allt: det gick bra, men vi fick ett oväntat uppehåll i vår semester.  Vägrenen rasade vid ett möte, det var överhäng som inte bar.  Lokalbefolkningen hade bara väntat på den dag det skulle ske, och hade länge tjatat på Vegvesendet om att de skulle göra något.

Bilen rullade sakta över och la sig tillrätta på rygg. Vi lossade säkerhetsbältena och kröp ut. Sen var det lite spännande att packa ur en upp-och-nervänd bil ( för mig som var 14 år). Bilden är tagen några timmar senare när tidvattnet hade stigit, det var ebb när olyckan hände.

Sedan dröjde bärgningen. Den enda bärgningsbilen på den här sidan fjorden och den här sidan av berget var uppe på fjället och bärgade en buss som vält ner i diket när vägen inte höll vid ett möte. Taket var förstås intryckt, vi hade ju takräcke med tält och campingutrustning där och det var ju ivägen när bilen la sig på rygg.

Dagen efter kom bärgaren och körde iväg bilen till verkstaden där de tryckte tillbaka taket med domkraft och fixade lite annat så vi kunde komma hem.

Lite tur i oturen hade vi. 20 meter från olycksstället hade ett bergensiskt par sin sommerhytte, och de hade tillräckligt med gästsängar.  Lika nära hade en lokal bonde jordgubbsodling, så vi hade fri tillgång till gubbar medan vi var där. Och jag till lekkompisar, eftersom hela släkten jobbade i landet.

Och den andra

Skomakaren i Köpenick fick tag i en preussisk officersuniform och iklädde sig den. H an gav sedan order  till några poliser att följa med honom (och på Preussertiden sa man nog inte emot en officer). De gick då till rådhuset och arresterade borgmästaren, medan skomakaren la beslag på stadskassan och försvann med den. Det är i korthet vad jag kommer ihåg. Jag tror att de hittade honom och att han fick sitta i fängelse, men jag är inte säker.

När det hände? Före första världskriget.

Och bilden? Jo jag ville ha med gatstenen och spårvägsspåren också.

Nallo

Ett felexponerat dia som jag försökte göra något av...

.

Kanske blev det någon sorts uttryck.