Under en resa...

...hinner man ta några bilder...

... och ska man resa långt är det bra att ha något att göra.

Vår resa var så lång att vi hann med en improviserad bridge-kurs på vägen (och mycket annat).

Står förvånad med buketten...

... nyplockad sibirisk sommarbukett

Ska man åka förbi Bajkal-sjön vill man ju kunna se något.

.

"Konduktörerna". Den ene skötte samovaren, den andre räknade oss.

Tänk vad tiden går, i sommar är det trettiotvå år sedan.

Forts

.

Ett Diskobesök där morgondimman varar nästan hela dagen kan göra ljuset lite spännande

Så var det den här dagen, det tog tid innan dimmorna lättade och och under tiden ändrades ljus och kontraster på ett spännande sätt. Förgrunden kunde bli skarp och kontrastrik om lite sol tittade igenom dimbankarna medan bakgrunden tonade bort. Som fotograf var det bara att suga i sig skönheten och försöka bevara ett uns av det i bilden.

Svart sand och is. Fina kontraster?

Väl att märka var detta en helt molnfri dag, ovan dimmorna fanns en knallblå himmel, men den syntes inte riktigt. Förresten, morgon och dag var begrepp som kändes lite främmande här, sommartid nästan 50 mil norr om polcirkeln. Det var ju alltid ljust. Allt var en enda lång dag.

Lagar tak i solen.

Bildmässigt kunde  dimman utnyttjas på olika sätt, till exempel till mjukare bilder utan att andas på linsen eller att ta till grövre ting, som vaselin. Här bjöd naturen på allt, och inte bara en kort stund, utan hela tiden.

Kontakten med omvärlden?

Något rött kan sätta piff på bilden, en extra krydda?

Strandfynd?

Bilderna är tagna på Diskoön i Diskobukten. Vi kom dit med båten Disko som däckspassagerare och när man la sig ner på durken för att vila, hördes ljudet från motorerna tydligt när man la ner huvudet. Det måste vara äkta Disko-dunk.

.

Två storebröder

En storebror hälsar på sin storebror.

Här bodde min äldsta farbror, och min far är på väg in till sin storebror. Han  och hans fru bodde på övervåningen medan svärmor bodde kvar på undervåningen, långt efter det att hon dött, i orubbat bo. Den vita Amazonen lärde jag mig att köra i, men det var några år kvar till det, men fotografera kunde jag.

Min far är på väg upp mot huset.

Två storebröder, farbror Gunnar och min pappa.

Båda var storebröder, för de hade nio småsyskon. Dessutom hade det funnits en bror mellan far och farbror, men han dog ung.

Två ingifta damer, min mor och faster Greta.

Min mor är den enda av dem som fortfarande lever och hon har hunnit bli  nittio år.

Bilderna är urblekta dia med skumma färger, så de ser  mycket prydligare ut  i svartvitt.

Varför har jag tagit en bild på Eric Holmbergs färg...

...och framförallt, var kan det ha varit?

När jag börjar bläddra bland de gamla diabilderna gör jag en hel del fynd, men jag hittar också bilder som jag inte alls kan placera, vare sig geografiskt eller tidsmässigt eller i relation till andra händelser. För en del bilder gör det inget, för en bild är ju alltid en bild, och råkar den vara bra så så lever den ett eget liv, men det hindrar inte att jag ändå börjar fundera. Nu är ju inte Erik Holmberg något mästerverk, möjligen ett tidsdokument, och jag kan inte undgå att reflektera över varför jag tagit bilden.

Jag vet inte om den här figuren kan ha något med saken att göra, men bilderna låg ihop.

Kan det vara vår bil som står därborta.? Vi hade en sådan ett tag.  Var jag på resa med mina föräldrar?

Nästa bild i samma låda tror jag att jag kan identifiera. Jag tror inte att det finns så många sådana här portar i landet och jag har ett minne av att vi åkte förbi där någon gång, när jag fortfarande var en skolgosse på högstadiet och nyligen hade vunnit en kamera. Grävandet bland gamla bilder blir för mig gärna lite av "på jakt efter den tid som flytt", att försöka förstå att åren gått, att försöka greppa det här som tid är, när man kommit till ett läge i livet där det låter sig göras.

En pampig port

Den här bilden ger dock en tydlig geografisk bestämning. Ryttaren har dock genom åren av dålig arkivering fått sällskap uppe i högra hörnet. Det händer ibland saker mellan glasen i diaramar. Jag tyckte figuren var lite rolig så jag klonade inte bort den.

Folke Filbyter, alla filbytares skyddshelgon?

Men Folke har inte heller något svar på frågan var Eric Holmberg höll hus.

Bilderna är inscannade färgdia dia. Monokroma blev de efter inscanningen

Snart påsk, då kanske några gula blommor skulle passa, även om de är 19 år gamla och inscannade

Uppenbarligen har jag legat på marken och krälat, kanske i favoritpositionen med armbågarna i marken för att få stöd.

Jag gillade inte att använda stativ, jag tyckte inte det kändes rätt, ville använda hela kroppen för att ta bilden och trycka av i rätta ögonblicket.

Jag strävade inte heller efter det största  skärpedjupet eller den optimala skärpan, snarast tvärt om för att kunna ha oskärpan som ett uttryck

De här bilderna sitter kvar i sina datumstämplade originalramar från labbet, så jag vet att bilderna är tagna i maj år 1994 och sedan dess har de nog mest legat nerpackade.

Kanske är det då dags att släppa ut dem igen från sin fångenskap.

God helg på er allihopa!