Kompakten ställer till besvär, det blir för många bilder. Eller är det aftonljuset som förföriskt förleder fotografen.

Jag tänkte jag inte skulle ha något fotolust kvar efter gårdagens urladdning bland kyrkor med rötter i medeltiden, men för säkerhets skull stoppade jag ner kompaktkameran i väskan, när jag drog åstad i morse. Den låg lugnt kvar där hela dagen, men när jag var på väg hem var det kört. Ljuset gjorde att jag inte kunde hålla mig och instinktivt grävde efter kameran. Himlen var på väg att rödfärgas, skymningen var nära och inomhus tändes lamporna om de inte redan var det, träden sträckte sina kala armar uppåt och...

Fotografen i mig blir aktiv, han riktar kameran hitåt...

...och han riktar kameran ditåt ...

... om han nu inte tittar rakt fram.

Hans öga söker...

... och det finner.

Det gäller bara att balansera exponeringen, så att det blir någorlunda som han ser.

Jag är inte säker på att det hade blivit de här bilderna om jag haft en annan kamera med mig. Det handlar om känslan i själva hantverket, på något sätt. Olika kameror lockar fram olika bilder. Kanske. Det är i alla fall en teori.

Fortsättning följer säkert, jag tyckte jag såg flera användbara  bilder...

.

Mera snö idag, kanske bäst att röja undan gårdagens snöbilder innan de är översnöade. Portarna är ju ändå stängda.

Det blev alldeles för många bilder igår, men inte i den betydelsen att jag tycker att jag tog för många bilder.  Jag tog lagom många, så att jag blev nöjd. Däremot för många för att jag skulle vilja klämma in dem i ett blogginlägg. Tänkte därför röja undan några stängda portar som jag stod inför igår. Det finns gott om sådan på den svenska landsbygden, och man behöver inte åka långt utanför storstaden för att hitta dem.

Man kan hitta dem utplacerade på platser, obegripliga för ett modernt öga, mitt ute bland åkrarna, kanske med ett eller två hus som grannar, för övrigt långt från mänskliga boningar, och så här när snön ligger syns det i avsaknaden av spår hur få besökarna är. Så kommer en kuf som jag och gör mina avtryck och fångar några intryck. Sedan är det lugnt igen.

Utestängd är man oftast, det är länge sedan portarna stod olåsta och välkomnande, så det blev några portar jag fångade, innehållet förblev främmande och okänt.

.

En större port på håll. (Jo, jag har kapat tornen, det var ju portar det gällde.)

.

Mitt ute på en åker, där ingen hamnar av misstag, för man kommer ingenstans, utom till vägs ände.

På en ensam kulle, med utsikt över slättlandet, längs en igenblåst väg. Låst förstås.

I dag var det skoj igen!

Förut i veckan kändes det som att jag tappat geisten lite grand, och i alla fall fotograferingsgeisten. Kanske var det därför jag hakade på formuleringen om bäst före-datum och hemföll till ett inlägg med  gamla bilder, i brist på nytagna. Än mindre hade jag lust att kommentera. Men jag var nog allmänt trött också.

Idag hade jag fått nog, satte mig i bilen och rullade iväg och kameran var med och jag hoppades på det bästa. Jag stannade vid ett säkert kort, i alla fall halvsäkert, en kyrka. Vid sådana brukar jag oftast kunna utvinna något motiv, speciellt om de är äldre och ligger i kulturlandskapet. Jag undvek med flit att rulla mot min favoritkyrka och körde i en annan riktning. Jag behövde något färskt och ofotograferat.

Man kan alltid börja med porten, och redan där började det kännas bättre, när jag såg ett motiv. Enkelt och okvalificerat, men en bra start. Det känns alltid bra att komma igång när  det är segt.

Rundade kyrkan, pulsande i snön, och hittade ett motiv på baksidan också.

Korsstubbe eller stubbkors? Jag trodde först att korset satt monterat på stubben, innan jag insåg att korset var stubben och stubben ett kors, eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu hade jag i alla fall kommit igång, och sedan var det bara att rulla vidare och hoppas på en lika bra fortsättning.

Efter en kort stunds färd hittade jag ytterligare en kyrka, denna gång bakom träden.

Vid kyrkogårdsmuren stod ett P och det fick bli mittpunkt i nästa bild.

.

Jag började bli lite mer grafisk i mitt avbildande och exponerade därefter  och började blicka efter andra motiv. Gick en sväng neråt vägen...

En bit bort står 1700-tals-stapeln på en kulle.

Vid det här laget hade jag ocksåupptäckt det öppna landskapet och dess linjer. Kanske inte så förvånande, det brukar jag göra. Dessutom gjorde ju snön att det blev än mer renodlat.

Fotografi eller grafik?

Den lokala dansgruppen Sylfiderna tränade nere i åkerkanten.

Nu hade jag verkligenblivit inspirerad till (åtminstone nästan) svartvita bilder, med mest svart och vitt och det vita som   dominerande färg (om det nu är en färg). Snön bjöd ju på förutsättningarna, och det är alltid roligt med  idéer som dyker upp när man går där med kameran.

Det behövde inte ens vara svart och vitt, det dög med andra färger också, upptäckte jag strax därefter.

Resan var inte slut där. Jag stannade fler gånger längs vägen.

.

Vad jag hade för utrustning?  Två ögon. Mer behövs inte... Och en kamera förstås. Men det är jag som tar bilderna.

Bäst före-datum som fotograf?

Affes inlägg om fotografer och bäst före-datum, fick mig att åter fundera på  mitt eget fotograferande. när passerade det bäst före, eller har det till och med gjort det flera gånger? Samtidigt har jag upptäckt att jag snart firar 10 år på fotosidan och jubileer brukar ju kunna väcka retrospektiva tankar. I alla fall fick det mig att blicka tillbaks på min tid här, genom att bläddra igenom de bilder jag har liggande i mina album. Många av dem kanske har passerat gränsen för bäst före, andra kanske håller än.

Medlemsskapet fick mig att skaffa en dia-skanner  och jag skannade in gamla dia och la upp på FS, men snart insåg jag att en digitalkamera var vad jag behövde, och då var cirkusen igång. Jag började ströva runt i omgivningen till där jag bodde i Sala och tog andra sorts bilder än jag gjort förut. Den här till exempel. Jag upptäckte att det inte behövdes vilda fjäll för att fånga ljuset, utan att man kunde fånga det mer finstämt i hemmamiljön. Tack för det fotosidan och digitaltekniken.

Jag upptäckte också den här trenden med "skakisar", dvs bilder tagna med lång tied och kamerarörelse(r). Det var något jag helt missat, eftersom jag varit helt borta från fotograferingen (undantaget familjebilder) i ett antal år, och inte heller läst fototidningar. Att t.ex. Ernst Haas ägnat sig åt liknande fotografering decennier tidigare var jag ännu mer ovetande om.

Jag övade ganska mycket på det här, föra att få in den "rätta knycken" och känslan i händerna, för det var ju de som gjorde jobbet. Givetvis hade jag både förebilder och påhejare på fotosidan, annars hade det inte gått.

Det var någonstans här i mina funderingar som Affes "bäst före" kom in i bilden, i alla fall i min tolkning av begreppet. Hur länge håller det att göra sådana här bilder? Jag är ju inte samlare, så det var inget skäl att fortsätta, ej heller lever jag på mina bilder, så jag slipper tack och lov att ha ett bildarkiv. Alltså är det dags att sluta, när jag kan det här,  och gå vidare till andra bilder. Bäst före är uppnått. Det var roligt medan jag lärde mig, därefter är det en teknik som jag kanske återvänder till ibland för nöjes skull, men att sedan producera långa serier av sådana här bilder bara för att jag kan, det roar mig inte.

Men det jag upptäckte var att man kunde snurra på kameran, och det återvänder jag till i bland. Till exempel till midsommar, då jag brukar fira genom att skapa en midsommardans av prästkragar.

Tittar man på bilderna är det, tycker jag, bilder som är bra i sin kraft av bilder, inte för att det är någon viss teknik som använts . Tekniken är bara en väg till bilderna. Nöjet är att skapa. Och det går att använda vilken kamera som helst, bara den klarar av tillräckligt lång exponeringstid. Men ett tips är att göra det i skymning eller gryning, när det inte är så ljust. Midsommar i Norrland är kanske inte bästa valet.

.

Torget en lördag. Torghandel? Nja?

Jag var lite tidig i går på väg till fotofikat,  antingen hade jag kört för fort (men det gjorde jag inte i småhalkan), eller hade jag gått för fort från min perifera (men gratis) parkeringsplats. Eller så var det för att jag inte tog några bilder på vägen, jag gick raka vägen utan fotouppehåll.

Alltså var jag tidig och tog en extra sväng till Vaksala torg. Lördag, då brukar det väl vara torghandel?

Torghandel?

Kommersen verkade närmast död. För kallt? Eller...

Jag ägnade mig i stället åt fontänen, men gav straxt upp. Fingrarna kom i kylan inte överens med med de små japanska knapparna på kameran, och jag hade av misstag hamnat i ett outgrundligt och oanvändbart läge, så jag drog till fiket. Hade ingen lust att stå i kylan och bläddra menyer. Allt är inte bra med moderna kameror, även om de är bra.

Jag återvände dock hit efter fikat (Väl inomhus fick jag ju ganska raskt ordning på kameran).

Det jag börjat med, och som jag fortsatte med, var att ta närbilder på delar av fontänen, med eventuellt intressant,  oskarp bakgrund. Jag konstaterade snabbt, det jag redan visste, att det inte var den bästa kameran för sådana experiment. Den saknar ju sökare, så jag är hänvisad till skärmen där bak (på kameran alltså) för att se hur bakgrunden ter sig. Det är inte det lättaste.

Men en liten uppfattning om vad som är möjligt, fick jag ju.

Jag ska nog återvända med en annan kamera, med en annan sökare. Eller så ska jag ha ett svart skynke och gömma mig under, som äldre tiders fotografer, men då skulle jag nog sticka ut för mycket. Så det blir nog en annan kamera. Om det blir.

Plötsligt såg jag en extra fot och ett par extra ben, som inte tillhörde fontänen, så nyfiket tittade jag upp.

Två fotografer, redo med kamerorna i hand.

Martin och Ewa, också nyfikade, såg ut att ha blickarna riktade mot konsertbyggnaden. Inte oväntat i så fall. Jag vet sedan tidigare att det är ett favoritmotiv för Ewa.

Jag hängde inte på, jag sa hej till dem och lunkade mot bilen.