Var hamnade jag idag då?

Under ett valv

Runt hörnet ligger boxningsklubben.

En kyrka!

Ja, där i bakgrunden.

Så var vi tvugna att rasta.

Utsikten var fin?

Jultrafik.

God jul på er alla!

Männen samlades, det stormade fotografiska stormar, men jag gick hem och väntade på jordens undergång

Ja, det var ju fotofika på Ellens/Tårtan igår och jag hade funderingar på att ta mig dit efter att ha tagit en sväng till jobbet för att utföra en del nödvändigheter, men när jag var klar med det kände jag att vägen hem nog var den bästa. Riktigt så återställd var jag inte.

Lika bra var kanske det, av de reportage jag sett verkade det vara fullsatt. Dessutom ser det ut att behövas könskvotering, det var många gubbar och några yngre män, men kvinnor? Men det var ingen nyhet, i och för sig. Kanske passar tiden bäst för pensionärer.

Istället gick jag mot bussterminalen för att se om det fanns någon som ville köra mig hem.

Dagen var inte långt liden, men redan började mörkret falla. Utan snön hade det varit ännu värre(?). Fast ur fotosynpunkt är det ju inte allt för illa, ihop med alla lampor som tändas kan ju gråhet och skumrask bli riktigt stiligt . Gult och grått är inte helt fel i rätt kombination, rent estetiskt alltså.

Man behöver ju inte ha så märkvärdig utrustning heller för att ta sådana här bilder idag. Tänk så mycket enklare det har blivit i den digitala världen. Jag känner ingen längtan tillbaks till det gamla kemiska fotograferandet, timmarna i mörkrummet, slaskandet med kemikalier och (lite mindre påfrestande) monterandet av diabilder. Nu kan jag mer ägna mig åt bilderna, och åt bloggandet och därigenom får jag mer utrymme för mitt skapande. Inte minst är det roligare! Visst kan jag beundra och uppskatta vad andra åstadkommer med traditionell teknik, men det är inte min grej.

Medan jag långsamt tog mig hemåt i snöslasket pågick, förstår jag, debattens vågor kring ett kommersiellt fotografiskt etablissemang i huvudstaden. Jag är inte förvånad, mitt intryck av och min känsla för Fotografiska har alltid varit vacklande. Okej, där har visats mycket bra bilder och mycket har jag inte sett, och kanske är jag bara en gammal surgubbe, men det har inte känts rätt. Inte min stil alltså, och på sistone har jag hållit mig därifrån, men jag har hållit käften och lyssnat när andra varit entusiastiska. Har ju inte haft något att komma med än en diffus känsla.

Tyvärr, får man väl säga, verkar det ju inte stå helt rätt till...

Bilderna är alltså från igår, före och efter busstrippen hem. Olympus ep-1 +lumix 14 mm. Iso 200 och 800. Fri hand. Mer behövs inte.

Julen närmar sig och jordens undergång(!?). Ta det lugnt bara!

.

När det var som ljusast idag - en trehundrameterskvintett

Det var ju aldrig riktigt ljust idag, under det tjocka molntäcket, i alla fall inte den korta stund jag var ute. Jag bröt mig loss från förkylningsdvalan och halkade iväg till bussen som snällt stod och väntade på mig.  Klämde in mig bland alla påbyltade  människor och klev av när jag närmade mig Kista. Det är en sådan här blåbuss som snirklar sig vidare genom de norra förorterna, och någon gång har tanken slagit mig att jag skulle fortsätta hela vägen och dokumentera  resan. Med en turtäthet på 10 minuter, kan jag ju få minst tio minuter på varje hållplats.

Loppis som ger lite färg i grådasket.

Nu klev jag bara av en hållplats i förtid och gick resten av sträckan till mitt mål just nu, 300 meter och 5  bilder blev det. Kista Science Tower tronade i fonden och fick vara med på de första två bilderna

Lite öppnare vy.

250 meter senare...

...och nu har jag nått 300 meter.

Flera vägval.

Sedan var det 500 meter kvar vill jobbet, men där blev det inga bilder. Jag hann lagom dit för att äta lunch. Jag var inte utmattad efteråt, så kanske håller förkylningen på att ge vika.

4 + 1 bilder från en plats där jag varit förut.

Att återvända till en plats kan vara lockande, när den har något som tilltalar en själv, även om man inte riktigt vet vad detta något är. Ibland kan återvändandet  bara vara en gammal vana eller tradition, ibland kanske något annat som lockar.  Gillar man att fotografera kan ju även bildmässighet, ljus och vinklar vara det som drar. Kanske kan det  till och med vara så simpelt som att man ändå råkar passera platsen av andra skäl, och att det är lätt att stanna till.

Så kanske det är för mig med kyrkan och kyrkogården i Vallentuna, att det är enkelt att stanna till en stund när jag är på väg att hälsa på min mor, och att jag därför återvänder, men det handlar ju också om att det är en fin gammal kyrka, även om den ibland är lite svåråtkomlig bildmässigt. Det finns en massa störande saker i vägen, men kanske lite färre så här års. Ett fint snötäcke på marken förenklar också bilden av det hela.

Alltså passade jag på idag, när snön var färsk och ljuset dämpat under molntäcket.

Sedan är det ju det där med vana och tradition. Jag var ofta på  den här kyrkogården under min uppväxt. Min morfar är begravd här och vi var ofta och tittade till graven när vi gjorde vår lördagsvisit hos mormor på ålderdomshemmet, och efteråt hos moster och morbror. Det fanns andra gravar och titta till också. Två kusiner, som dött i späd ålder, låg också här, liksom en moster som dött ung.

Med tiden kom även mormor hit. Och min far. Och moster och morbror.

Idag tog jag alltså en handfull bilder här, inte en massa, utan bara ett fåtal utvalda vinklar på kyrkan. Snön gjorde motiven självklart svartvita, och sådär förenklade som gör dem rättvisa.

Så var det den femte bilden, som avviker från de andra, men den är också från kyrkogården.

Det var alltså vad det blev idag.

.

Det hade visst kommit lite snö

Det var usch i morse och kraxigt i halsen, men lite luft måste jag ha i alla fall, så när det blev för tråkigt att vara sjuk och trött och hängig t0g jag en promenad hemomkring för att röra på mig. Givetvis stoppade jag en kamera i fickan, skam vore annars.

Titelbilden: Det hade visst kommit lite snö.

.

Det var bättre röjt på genomfartsgatan (Bagarbyvägen) och till höger i bilden kan man ana att den lokala pizzerian är öppen.

Pizzerian (men det syns väl).

Jag vandrade in bland husen för att hinna fånga lite bilder innan dagljuset försvann alldeles. En väg som jag gått förut, men inte så många gånger. Det är inte så ofta jag har ärende åt det här hållet, så det blir mest att jag går här när jag bara är ute och går. Det är ju liksom inte här de häftiga, spännande motiven finns, men det kanske är det som lockar och utmanar,  att ta bilder där det  vid första anblicken inte finns något att se. Det är ju egentligen samma sak som jag ägnar mig åt vardagligen, på vägen till och från jobbet.

Målet med fotograferandet är bara att fotografera, inte att skapa något. Att ta bilderna för att sedan använda dem till något är inte en drivkraft för mig, möjligen är det en bonus. Det är förstås ett påstående jag måste korrigera på en gång, jag använder dem ju i bloggen, men jag ser inte det som ett mål med fotograferandet, jag ser  det som en sammanhängande aktivitet, där det helst inte ska gå för lång tid från fotografering till bloggande.

Att ta det ett steg till, att göra en fotobok till exempel, eller skriva ut bilder till en utställning, känns mera som en arbetsuppgift, något påtvunget och arbetar  med påtvugna uppgifter gör jag på jobbet. Det behöver jag inte ägna mig åt när jag är ledig. Kanske när jag blir pensionär då.

Även små bilar måste rensas från snö.

Nu gör jag det som roar mig, tar lite simpla bilder, gör så litet som möjligt i datorn och lägger upp en del av dem i bloggen.  Samtidigt tror jag att jag har utvecklat mig fotografiskt genom bloggandet. Jag har bland annat gett mig på motiv och gjort bilder som jag aldrig skulle ha gjort om jag inte haft bloggen.

Ett hus jag gillar (som fotomotiv), jag återvänder gärna.

Det kommer en bild till på direkten.

Som vanligt kör jag med simpel utrustning, det behövs inte mer. En liten kamera som går ner (I fickan alltså. Min "gamla" (digitala prylar blir ju snabbt gamla) Olympus E-p1 med 14 mm + 30 mm hade jag med idag.

Fler bilar...

... och ett hus får bli avslutningen denna gång..

.