Skärpedjupslek, brännviddstest eller bara samma gamla väg med nya mänskliga spår.

Jag körde med en ny brännvidd på kameran i gå, men bara ny i förhållande till vad jag använt den senaste tiden då jag bara kört med vidvinkel och normal (om än något lång), närmare bestämt 14 och 30 mm på m4/3-kamera. I går längtade jag efter omväxling och satte på 55 mm, motsvarande 110 mm på småbild/fullformat.

Morgonfukten i lekparken lockade till lek med kameran.

Små droppar och oskarp bakgrund. Manuell fokusering eftersom det var ett gammalt  manuellt objektiv.

Kan sådana här bilder användas till något, eller är de bara till för sin egen skull, för att de är roliga att ta. Det funderar jag över ibland, men för egen del skulle jag vilja jämföra med  det gamla talesättet om ved, att man blir varm två gånger, när man hugger veden och när man eldar med  den. På samma sätt är det roligt med två gånger med en sådan här bild, när jag tar bilden och när jag bloggar. Sedan har nog de flesta av mina bilder fyllt sin funktion, precis som veden när den är uppeldad.

Jag tycker i och för sig att det där gamla ved-talesättet borde kompletteras. Efter att ha bott ett antal år i ett stort hus med vedeldning,vet jag att man blir varm ännu fler gånger, veden ska ju sågas och klyvas och staplas och bäras... Om analogin med fotograferingen kan utsträckas på samma sätt låter jag bli att uttala mig om. Det är nog en personlig fråga som kan få många svar.

Också i parken.

Här var det naturligtvis det korta skärpedjupet jag utforskade.

Bilden är förresten manipulerad, jag har vänt på den, vänster träd står till höger och vice versa. Nu lutar träden åt höger, i själva verket lutar de åt vänster (sedda från detta håll), och det såg så passivt och motsträvigt ut, så jag vände på steken.

Mänskliga fynd

Här måste det väl ha varit en mänsklig hand med i leken, för att skapa mönstren i tunnelväggen.

.

Mänskliga fynd som tyder på olika smakriktningar?

Skärpedjup

Jag vet ju sedan gammalt hur skärpedjupet uppför sig med olika brännvidder , bländare och avstånd, men när man använder kamera med mindre format (film-/sensorformat alltså), måste man kalibrera om känsla, blick och sinne lite grand, även om sökaren kan vara till god hjälp om den är tillräckligt bra. Att se detta på en display är mer eller mindre hopplöst tycker jag (med åldrad syn och glasögon), men med en bra sökare går det bättre.

Den sökare som min Lumix G2 har är tillräckligt bra i de flesta fall för att det ska fungera för mig, om det inte är för mörkt Jag ser vad som blir skarpt och jag får en viss uppfattning hur oskärpan kan bli. Givetvis blir det inte lika tydligt som i min Canon, som har ett optiskt spegelhus.

Träd med lätt oskarp människa i bakgrunden.

Träd med skarpare människa i bakgrunden

Nu är ju den ena bilden i färg och den andra i svartvit, men ändå kan man ana en stämningsskillnad i bilden beroende på  olika grad av skärpa/oskärpa. Det är ju ingen nyhet, men nu har jag fått en uppfattning om hur det kan se ut med den här kombinationen.

Alla föreställningar ska väl avslutas med en final, och det får bli i form av ett fotbollsmål.

Objektivet som satt på är ett Takumar 55 mm /1.8, en gammal metallklump som skänker kameran tyngd. Bilderna är tagna behagligt långsamt tack vare den manuella fokuseringen. Däremot använde jag tangentbord för att skriva och inte gammal manuell penna.

.

Någon önskade sig bilder på tornet, så då får det väl bli några dagsfärska som fredagsgodis, som jag såg det just idag

Man ser det först som något som sticker upp

Hur det ser ut det här tornet beror helt på dagsformen, det är väldigt ljuskänsligt, om man säger så. Omgivningen styr hur det ser ut. Idag var det lite surmulet ljus och då blev det ett vardagligt torn, på gränsen till tråkigt.

Då kan man alltid gå nära och fånga speglingarna.

Vad det är som speglas? Kraftledningen!  Den verkar hoptrasslad.

Går man närmare blir speglingarna mer normala.

Men vem är det som står och hänger därborta.

Jag tittar uppåt och ser svaret.

Fönsterputsarna är där igen och är på väg ner.

De ska bara putsa en sidan den här gången, berättade ynglingenpå marken, på ytterst knagglig svenska, så jag hoppas att jag inte missförstod honom.

I dag, den dag som var idag

Jag går ibland genom den nya parken kring Kista gård om det passar och det gjorde det i morse.  Jag tog några bilder i det hårda ljuset och det här är den enda som jag tycker överlevde hårdheten.  En vy från den ännu inte riktigt inlekta parken, med oslitna lekredskap, som de här klätterstockarna.

Tittar man på bilden kan man ana att en fönsterlucka på högerväggen inte är riktigt stängd. Det såg jag inte på morgonen, men desto tydligare på eftermiddagen när jag gick åt andra hållet.

Eftermiddagens bild

.

Det var hårt ljus på eftermiddagen också, så det var svårt att få till något vettigt, men i den här bilden var det skuggorna som gjorde att det i alla fall blev en bild.

Någon (eller något) har svängt.

När solen står lågt sägs det att man ska akta sig för att  få med sin egen skugga i bilden.

Oj då!

Fågelfoto med 14 mm, kan det gå det?

Den svarta fläcken uppe i himlen är faktiskt en fågel som satt på en av ledningarna.

Avslutar med en aftonbild under motorvägen. Mysigt ljus men hårt bullerstörd miljö.

Ja det var idag det.

Folk är på väg hem - eller en studie i bilköns bildmässighet?

På väg hem är en vanlig sysselsättning vid den här tiden på dagen och även jag ägnar mig åt det, och som synes är det fler som gör det. Jag tycker mitt sätt är roligare, jag går.

Bilkö,  inte det roligaste att fotografera, men det ska väl göras det med, kanske i brist på andra motiv och spännande ljus.

Då kan man ju välja trädet mitt i kön som motiv.

Vid rondellen.

Den här rondellen är helt felplacerad. Ur fotosynpunkt alltså, det är svårt att hitta vinklar, och hittar man en hyfsad sådan är bakgrunden där och sabbar allt.

Här kommer man upp lite högre.

Usch, jag fick visst med broräcket också.

Jag gick och undrade när de mörka molnen skulle börja blöta ner mig, men de höll sig för goda för det den här gången (som var i går).

Slutbilden får bli på en större och färggrannare bil som lyser upp lite i det mörka.

Undrar om det finns några vardagliga banaliteter kvar att fotografera idag. Vi får väl se om jag får se något.

.

Vardagliga konstigheter eller sådant man ser längs vägen. Kanske är det bara fotografen som ser konstigt.

När man måste tänka för mycket på jobbet kan det kännas skönt att leka på vägen dit och vägen hem för att undvika att hjärnan blir överhettad, och vad är då bättre än att leka med kameran. Leka ska man  göra i lekparken, så än en gång sneddade jag genom den, och valde att leka med skärpedjupet och de kvarvarande regndropparna från nattens nederbörd.

När det är så här mycket oskärpa i bilden så är  ju den inte bara en oskarp bakgrund, utan även  en del av bilden, så då gäller det att den uppför sig väl, och här delar sig säkert åsikterna åt, huruvida detta är ett gott uppförande hos objektivet (och kanske även hos fotografen). Det går nog att spåra en längtan efter variation i bilden och ett sökande efter uttryck, men är inte det en av meningarna med fotograferandet?  Att leka fram uttrycken och variationerna gör dessutom  inte saken mindre trivsam.

När jag hade riktat kameran och intresset mot det blå i parken, cyklade någon, i rätt ålder för att leka, in i bilden, troligen på väg till skolan. Så gick det med den blå bilden.

Mitt intresse flyttades då till en träigare varelse. Kanske valde jag en egensinnig komposition, bilden är ju ganska högertung med ett tomt vänsterhörn, eller så håller hela bilden på att falla åt vänster,men jag är mer för att komponera efter känslan och upplevelsen när jag står där med kameran.

Det finns faktiskt en människa i bilden, men ganska kvaddad av oskärpan.

En gång i tiden hade jag absolut inte gjort så här,  jag var väldigt mån om att få skärpa i hela bilden, när det gällde  bilder av den här typen. Idag är jag mer obstinat.

Sedan fastnade jag vid en välväxt trappa, eller hur man ska uttrycka det.

Kanske gör sig grönt bra mot betongen, kanske tycker jag växtligheten är skön där den står, även om vän av ordning skulle säga: "Usch vad det ser ut". Möjligen är min roll som fotograf bara att dokumentera vad jag ser, även om det kan finnas något ställningstagande i vad jag fångar och hur jag fångar det.

Jag bestämde mig för att tackla motivet även på ett oskarpt sätt. Svartvitt föll sig naturligt eftersom det bara var former det handlade om.

Det var inte autofokusen som missade.  Jag fokuserade manuellt, för att få som jag ville.

Slutligen hade jag tagit mig under motorvägen och kommit in i kungliga huvudkommunen. Då var min vandring snart slut och jag stoppade ner kameran. Men först blev det en sista bild.

.