Nytt ljus? Nya vinklar? Bara onödiga exponeringar? Vardagliga observationer i alla fall. Och tankar kring plåtandet.

Ljuset idag när jag gick från jobbet tyckte jag var annorlunda än det varit de senaste dagarna. Kanske var det så, kanske inbillade jag mig, men det fick mig i alla fall att hala upp kameran ur väskan och rikta den mot omgivningarna.

Jag började med en uppstickare, Victoria Tower, som knappt stack upp huvudet ovanför taken. Är man sådär lång (eller hög?) får man finna sig i att fastna på bild lite då och då. Dessutom har jag nog aldrig fotat hotellet ur den här vinkeln.

Jag tror att det uppstickande höghuset bara är grädden på moset i bilden, det som gjorde bilden fullständig, tillsammans med fågeln som passade på. Det var nog formerna och geometrierna i övrigt som fångade mig. Nog, skriver jag, för jag kommer inte ihåg, det är mer intuitivt vad jag gör. Förmodligen följer inte bilden heller några kända kompositionsregler, för sådana har jag aldrig brytt mig om att lära mig. Det ska vara roligt att fotografera, och det har jag när jag får vara fri i mitt plåtande. Det räcker med att det finns regler och formaliteter på jobbet.

Jag hade med mig det som för närvarande har blivit min vardagskamera, Min Panasonic  G2. För att jag gillar den bäst? Det vet jag inte, men just nu tycker jag den är mest funktionell, även om jag inte kan pula ner den i jackfickan, när jag inte längre har vinterjackans stora fickor. Idag satt det ett 45 mm-objektiv på. Gav lite lagom utsnitt i den här miljön. I alla fall idag när jag var på det humöret, att ta sådana utsnitt.

När jag nu fångat det ena tornet fångade jag även det andra, som var betydligt närmare.

Kista Science Tower med en lägre granne. Men det var förstås molnet som var viktigast, när jag valde motiv och utsnitt, så kanske är det en molnbild. Kanske är det en  bild som jag gillar för att den är nytagen och dagsfärsk, och som jag inte alls skulle välja ut om jag skulle skriva ett blogginlägg om några veckor. Så är det nog med många bilder, men för närvarande är jag inte intresserad av långsiktigt fotograferande, det är bara en sysselsättning här och nu, en ögonblickets njutning. Och en stor del av nöjet och njutningen är formandet av texten och orden runtomkring, när jag har tid, ork och inspiration att göra det.

För närvarande är det helt klart så, att utan bloggen skulle jag nog knappast fotografera, jag skulle inte se meningen med det, det skulle vara meningslöst att bara samla på sig en massa bilder utan nytta.

Diffusa antydningar, speglade i ett fönster, är något jag återkommer till lite då och då. I det här fallet inte bilarna utan två knappt synliga varelser. Motiven behöver inte vara övertydliga, jag gillar ibland att det är precis tvärtom, kanske på gränsen till till det drömska eller omedvetna.

Skuggan av en lyktstolpe, en given bild i rätt ögonblick, bara ett moment fångat i flykten, ett ögonblick av frusen tid som förmodligen aldrig återkommer exakt så.

Sedan gav jag mig av åt det håll där mörkret ruvar, en tunnel  jag måste ta mig igenom.

Där hittade jag en ny underjordisk värld, eller var den underbetongisk, för ovan mig fanns knappast någon jord annat än i blomkrukor, om ens det.

Tur att ICA fanns där och bringade lite ljus åt situationen och satte färg på tillvaron. (Nej, jag är inte sponsrad, jag konstaterar bara faktum.)

Jag tyckte nog att det var ett typiskt motiv, därför  tog jag bilden, för att den fanns där.

.

Nerlagd gångbana?

En trött Herr Gårman?

Bara en enkel vardaglig observation utan tanke bakom.

Ljus, skuggor och speglingar som jag tyckte  var lite spännande.

Och Victoria som åter sticker upp i bakgrunden.

Var ska dom då få mat?

.

Toppen på isberget, en banan och två lysande ögon i mörkret?

Det blev bara några vardagliga observationer så där i förbifarten , men för att bergränsa omfånget körde jag med  kort tele i stället för hiskelig perspektivförvrängare som jag hade i förra inlägget. Men vägen och motiven blev ungefär desamma, men förstås annorlunda, eftersom det var en annan dag.

Mer som toppen av ett isberg än porträtt av ett höghus.

Broar i luften, men i mer måttliga proportioner.

Pelare och polare?

Ljus och skugga?

.

Fruktpaus?

Under alltihop ruvar mörkret.

.

Betongidyller

I stället för att fånga det fula i det fula för att visa hur fult det är, så kan man kanske försöka fånga det vackra i det fula, för att visa att det kanske inte är så fult som det är.

En värld för styliter?

Om nu arkitekterna ritat en stadsbild med så här sugande perspektiv, får de skylla sig själva om det kommer en  fotograf och sugs in i perspektivet och har lite svårt att ta sig ut igen.

Att vänta på att det ska bli grönt...

... den lilla människan i betongen. Ser hon formerna?

.

Eftermiddagssolens reflexer skapar sköna fasader. De flesta bara susar förbi utan att njuta. Konst utan entréavgift, men det gäller att passa på innan konstverket förflyktigas.

En blomma, eller två, kan pigga upp tillvaron...

... men inte många uppfattar de sköna ådringarna i betongen.

Slitna former, men kanske ändå fortfarande former att njuta av.

På väg, liksom jag...

Ett försök till positivt tänkande.

.

Vilken tur att det finns vinklar kvar,
så man kan fortsätta fotografera.
Kanske var det en rekognoceringstur.

Efter lunchen idag blev det en lunchpromenad och då gick jag åt ett annat håll, dvs åt ett håll som jag aldrig haft anledning att gå och då såg jag en massa nya vinklar, som gjorde mig nyfiken: Är de fotograferingsbara?

Sagt och gjort, när jag skulle gå hem, gick jag åt samma felaktiga håll, men med kameran tillgänglig, så det blev en rad provskott med kameran.

Kista Science Tower.

Höghus och helikopter...

Jag tyckte det vita tornet var lite fint.

När bron blir levande, måste man ju passa på...

Väntar man lite kommer det något åt andra hållet också.

.

Vinklar och former.

Det ska nog gå att fotografera här också...

...he gäll bar å gå at krogvegan...

.

Rekognoseringskamera: Lumix G2 med kit-zoom.

.

Vad gör folk i kollektivtrafiken?

.

.

.

.

.

.

.

.