Morgonen då ljuset frös till is.

Det var känslan när jag halkade ut i morse och påbörjade dagen, att ljuset var lika fruset som människorna och deras fotspår.

Knastret under fötterna gjorde färden lite stabilare, men där gruset inte fallit kändes tillvaron osäkrare.

.

Inspirationen frös också till is, så morgontrött stoppade jag ner kameran.

Mer blev det inte.

Panasonic G2, Rokkor 45 mm/2.0

Nere vid sjön en gång

När det inte har hänt något och kameran inte har tagit några bilder och fotografen är lite småtrött och inte har något att skriva om då kan han ju alltid aktivera ett blogginlägg som aldrig blev färdigt för det fanns ingen text och ingen rubrik bara några hopkomna bilder från förra årets sista dagar som var inlagda och sedan blev bortglömda men nu får komma fram i ljuset igen.

Egentligen var det så att fotografen hade tänkt att skriva några ord om att han hade varit och hämtat ut ett paket i undangömd butik som var Schenker-ombud och att han öppnat paketet och satt innehållet på sin kamera och sedan förvirrat sig till gränstrakterna där man inte riktigt vet vilken kommun man befinner sig i och där han redan tidigare stannat flera gånger och tagit bilder men aldrig som nu när isen lagt sig och dcemberljuset var snålt och fingrarna kalla och han egentligen var på väg.

Infruset, fastfruset, nyfruset och lite ofruset fann han och hann han fånga för han hasade försiktigt fram genom frasande frostformationer på sviktande tuvor och sköra ishinnor som sakta släppte fram det förädiska vattnet, farligt för stövellösingen.

.

En vinterledig golfbana fann han också.

.

Hon stannade på bron för att fotografera det sköna ljuset och då fick jag en fin förgrund när jag fotograferade

Idag regnar det, jag hör hur det droppar utanför fönstret, men igår var det kyligt och vackert ljus. Jag gick bakom henne, en främling, och plötsligt stannade hon med en kamera framför ögonen. Jag höll på att springa in i henne och hon bad snabbt om ursäkt.  Sedan ägnade vi båda intresset åt annat. Ljuset över staden. Men jag hade finare förgrund.

En skönhet vid vattnet.

Lite längre fram fanns det badande skönheter. Levande musik var det också, i bakgrunden hördes vaktparadens trummor. Det var nog för kallt för blåsarna.

Bara ett ögonblick en vanlig vardag, på väg mellan två öar  i huvudstsden.

.

Det hände visst något på Twang idag

Jag hade uppfattat locktonerna från Twang (man läser ju bloggarna på Fotosidan) och anade att det var dags. Årets första på något sätt. Så jag gav mig iväg.

Jag tog inte kortaste vägen, så minst fem öar passerade jag på vägen, samtidigt som jag rastade min 9-18 mm-glugg.

När man kommer inomhus blir perspektiven konstiga och skallformarna deformeras.

Dessutom blev det lite brusigt, så nu vet jag det.

Den DÄR skruven ...

.

Jag lämnade supervidvinkeln och övergick till en gammal manuell glugg, Rokkor 45 mm/2.0

Alf

Magistern är koncentrerad...

Bengt

.

Han har visst fått tag på ännu en Olympus, OM-40 den här gången.

Slut.

.

Gryning, spårsnö, 9 mm, "kill your darlings", blandljus och annat skitsnack...

I morse var det spårsnö även hemma hos mig och jag gick därför en onödig krokväg till bussen för att se om det fanns några spår av och i snön. Men det första jag snubblade på var något annat. Eller snarare var det väl ögonen som snubblade.

Ett tänkbart motiv, ett tanklöst morgonsnapshot eller bara en bild? Ta det för vad det är.

Det kanske är en sådan där bild som man måste publicera snabbt, medan man fortfarande kommer ihåg hur verkligheten var och tror att det är den man publicerar. En bild  som, likt många andra, borde ligga till sig innan man gör något åt den, så att man efter ett tag kan upptäcka att den var nog ganska tråkig. Kill your darlings alltså.

Men nu föredrar jag att vara spontan och färsk i mitt bloggande, så då visar jag bilden.

Titthål och blandljus. Då måste man ju stanna upp.

Spår var det också. Tur att det var spårsnö så att de syns.

Blandljuset så här på morgonen kan var både till besvär och till glädje, gryningens blåljus kan börja blanda sig med solens varamare toner, men framförallt lägger sig alla konstiga gatbelysningar i leken. Jag gillar att spela med i leken och låter alla konstiga färgtoner vara med, i alla fall inom rimliga gränser. Jag kämpar inte mot utan låter onaturligheterna få var med och bygga upp bilden. Kanske inte alltid, men den här morgonen var det så, jag gav upp inför övermakten.

På vissa fläckar faller visst inte snön.

Här är det väl egentligen alldeles för många färger i bilden... Kanske är det alldeles för många fotspår också och fel perspektiv, sneda hus, konstig komposition...

Men kanske var det så det såg ut. Vem vet.

Skolskjuts.

Rena turen att taxin hjälpte mig med kompositionen och ljuset. En liten obetydlig händelse en vanlig liten morgon, men ett ögonblick som var värt att uppleva, ett i mängden av alla små händelser som inte blir dokumenterade, och kanske inte ens blir upplevda för att ingen inte är vaken och öppen för vad som händer. Vad vore livet utan onödiga omvägar? Tråkigare tycker jag.

Det här kanske är en "kill your darling", men jag gillade att ta bilden.

Jag vet att snö är vit, men än se'n då. Det tyckte inte kameran, så då får den vara blå.

Det är något speciellt med det här huset

Det är nog kullen som är det speciella, det är den som ger kompositionerna.

Så närmade jag mig dagens första etappmål, busshållplatserna vid Sollentuna station.

Jag stod däruppe på bron och såg min buss köra fram. Om jag skyndade mig nerför trapporna skulle jag nog hinna med. Jag stod kvar. En gentleman springer inte efter bussen. Det kommer fler bussar.

Gjorde det inte det lär jag väl fortfarande stå kvar däruppe och frysa.

Olympus PEN, 9-18 mm.