Kanske ska man använda kameran som det är tänkt och inte på en massa andra sätt? Eller kanske bara på andra sätt?

Man kanske kan försöka i alla fall. Att göra som man "ska", alltså.  Någon gång ibland åtminstone. När jag köpte kameran följde det ju med ett objektiv, en sådan där standardzoom, så det är väl den man ska använda. Hade tanken varit att man skulle använda kameran som jag gör borde det istället ha följt med ett gäng adaptrar. 

Jag talar alltså om min Panasonic G2 som jag köpte i somras på utförsäljning för att kunna leka med gamla objektiv. Någon annan tanke hade jag inte. Jag var ju fortfarande "förälskad" i min Olymus PEN, så jag såg bara G2:an som en liten "sidekick".

Jag började missbruka sådana här:

Gamla objektiv alltså. Tre gamla objektiv, fotade med ett fjärde gammalt objektiv.  Jag har fler.

Det skrämmande är hur roligt det är, kanske har jag fastnat i "Gamla objektiv"-träsket. Undrar om det är farligt? Det som lugnar mig lite är att jag inte känner någon dragning till gamla kameror, så det missbruket slipper jag. Jag gillar att använda de här filurerna på min G2:a, och jag är glad att det inte är film i kameran, utan en sensor.

Men så var det den här zoomen, ensam och bortglömd. Så jag prövade idag, gjorde som man ska, med autofukus och allt.

Det var egentligen en tråkig och oinspirerad morgon och mina tankar var någon annanstans, men pliktskyldigast tog jag en bild med zoomen. Det gick ju det med.

Och en till.

Crossroads?

Var det enklare att fotografera med zoomen.? Nej egentligen inte, i alla fall inte i det här lugna flanerande fotograferandet, och det är ju sådant jag gillar. Till det behöver jag inte en bildmaskin, det räcker med en avbildare.

Avbildad vägtunnelöppning.

Skillnaden är snarast helhetsupplevelsen. Med ett manuellt objektiv skärps sinnena, jag fokuserar tydligare på det jag gör, kan inte lika lätt förlora en del av uppmärksamheten till annat. Kanske närmar jag mig mer det japanska bågskyttet som var på tapeten häromdagen. Då kanske också frågan blir: Är det fotograferandet som är det viktiga, eller är det bilden? Ska det vara roligt att fotografera eller ska det bli bra bilder?

En färgbild! Enbra bild? Vet inte, men det var roligt att ta den!

Kanske är det så att man ska använda kameran på det sätt man trivs bäst med? Tydligen trivs jag så bra med Panasonicen så bra att jag använder den betydligt mer än jag trodde att jag skulle göra. Den är inte bara ett komplement till PEN:en, den har blivit en konkurrent. Men "Gammal kärlek rostar inte" säger ju talesättet.

Bilderna (utom den första) är tagna med G2+kit-zoomen

.

Vad gör dom på idrottsplatsen? Spåren förskräcker i morgonväkten, men eftermiddagen blir till betongpoesi.

Ordningen är återställd, tiden är åter i fas och jag kommer åter med dagsfärska bilder, trots att mörkret lurar bak vart hörn och försöker tränga sig in i mina sinnen. Men jag försöker kämpa emot och kameran (och bloggen) är en hjälp att bekämpa demonerna och hålla dem borta. Kanske är det därför jag försöker hitta ljuset i skumrasket, kanske kan jag då få en del själv av ljuset jag finner.

Efter att få ha tillbringat några år som parkeringsplats, verkar nu det slutliga ödet vara nära, betongen kommer nog snart att vandra in och överta området.

I det snåla gryningsljuset blir bilderna nästan svartvita (eller snarare grå) även om de är i färg, men jag kämpar emot och förstärker de livgivande färger som finns, inte minst det gula ljuset. På något vis är det ju en av de saker jag ser när jag passerar där med min kamera.

Det var nog länge sedan någon satt här och hejade, bara ett ensamt spår leder dit.

.

Här verkar det vara intressantare att gå!

Det ligger en parkeringaplats därborta, osynlig, men spåren avslöjar...

Nypudrad betong...

... och en man passar på att komplettera bilden. Tack för det.

Eftermiddagen kom och med den annat ljus och andra motiv.

Bussterminalen är spännande!

Ibland faller ljuset som i en katedral.

Väntan.

Vattenfall?

Det är skönt med en liten kamera som ryms i jackfickan. Panasonic G2, Hexanon 28 mm/3.5. Manuellt objektiv, manuell avståndsinställning, manuellt val av bländare, det är skönt på något sätt.

.

Trädet och väggen

.

Ett träd vi sett förut, i alla fall vi som regelbundet läser min blogg, även om trädet knappt syns här, det är bara antytt.

En bild som är tagen tidigare i höstas, innan bredden på bloggen ändrades, det är därför bilden är så smal (men den går ju att förstora). Det visar också att blogginlägget legat i träda, knappt påbörjat har det bidat sin tid i några månader.

Det här är sådana där bilder där jag dragit lite extra i spakarna för att få fram (överdriva ?) mönster och struktur...

...eller få vissa färger att lysa.

I går morse fastnade jag för trädet igen, och snön. Det var dags.

.

Ett tunt lager snö låg pudrat på stenarna.

.

Det är roligt med motiv man kan återvända till, även om det bara blir sådär i förbifarten.

.

Bilderna blev lika mörka som morgonen var

I morse var det inte direkt ljust och muntert när jag gick hemifrån, molntäcket var grått och kompakt och så blev även verkligheten.

Många var på väg

Små och stora

Ensamma

.

När jag kommit till Kista hade det ljusnat lite mer.

.

Alla är på väg någonstans.

.

Bilder, blogg och bågskytte,
bara blaj eller verklig visdom

Zen och bågskytte har nyligen varit på tapeten i blandade blogginlägg, Affe (en av dem) och Bengan har båda nämnt Eugen Herrigels lilla bok från 70-talet, "I bågskjutningens konst".  Jag stötte på den någon gång när den var nyutkommen och den står fortfarande i min bokhylla, inte för att den stått där hela tiden, jag har läst den också. Jag kommer inte ihåg mycket av vad som står i boken, men jag tror inte det är nödvändigt, det är inte texten eller orden som är det viktiga och tror inte heller att boken förmedlar några kunskaper. Men helt klart har den påverkat mig, kanske var den början till allt.

Det är vägen som är det viktiga, inte målet i någon västerländsk mening.
"Ni måste lära er att på rätt sätt vänta". 

Liknande idéer har jag sedan stött på i andra faser av mitt liv, men Herrigels bok var nog den första kontakten. Att det kunde ha något med fotografering att göra hade jag ingen tanke på då, det är en insikt som vuxit fram långsamt, och mycket längs andra vägar, men nu blev jag uppmärksammad igen. Det aktiverade i sin tur tankar jag haft ett tag och börjat fila på, men bara blivit till ofullbordade, knappt påbörjade blogginlägg. Kanske ska jag försöka klippa ihop några fragment.

Är fotografering ett tillstånd?

Det är en tanke som dök upp häromdagen (dvs. för någon månad sedan) när jag promenerade och inte såg några bilder bland alla motiven som passerade. Jag noterade som vanligt vad som fanns  runt om mig, och vad som hände runt om mig. Ända sedan jag var en liten pojk har jag varit en registrerande observatör, även om jag med tiden lärt mig att jag inte måste komma ihåg allt jag registrerat. Tur är väl det. Hjärnan kan gå på övervarv ändå.

Andra dagar, samma väg, blir det mängder (nåja, förhållandevis) av bilder tagna, vägen är full av bilder som bara väntar på att komma in i min kamera, de kastar sig över mig.

Vad är skillnaden? Jag befinner mig i olika tillstånd.

Längre kom jag inte då. Och jag upptäcker nu att övriga fragment var ännu mer fragment, de är inte ens formulerade. Så gick det med den idén.

Men hur är det då med detta med tillstånd? Det tror jag på, för min egen del. Jag tar inte bilder för att jag bestämt mig för att fotografera och går ut och tar kameran med mig. Ok, jag fotograferar, men blir det bilder som är värda namnet? Nej.

Däremot tar jag bilder om jag hamnar i detta fototillstånd och råkar ha kameran med mig. Därför är det bäst att ha kameran med sig, t.ex. på vägen till och från jobbet. Det kanske handlar om att "vänta på rätt sätt". Och vara redo när det är dags.

Mål och motivering

Vad är drivkraften till att fotografera? Det är förstås en personlig fråga, men lite då och då hör man att det är bra att sätta upp mål, för då finns det  en drivkratft i att försöka nå målen. Det fungerar inte för mig. Mål är helt ointressanta som motivering, och blir mest en plåga.

Jag brukar jämföra det med att springa och att vara vältränad, eftersom jag var det en gång i tiden. Många kan motivera sig att träna, t.ex. genom att bestämma sig för att springa Lidingöloppet (men idag kanske det är Stockholm Maraton). Det var något  som inte fungerade för mig som motivering,  jag sprang för att det var roligt och och körde gärna hårt så att jag var slut efteråt, och om jag ändå var vältränad kunde jag ju lika gärna springa i en tävling också. Tyvärr hade jag 39 graders feber den dag jag skulle springa Lidingöloppet.

Det är likadant med fotografering. Jag kan fotografera  varje dag, för att jag ser bilder och har kameran med mig, och det är roligt. Om någon säger att jag borde göra en fotobok, sätta upp ett mål eller föreslår något annat projektliknande så ryser jag. Inte av välbehag, snarast av olust.

Det här är  en  personlighetsfråga, det är jag övertygad om, men vad har det med Herrigel att göra? Kanske: "Ni måste lära er att på rätt sätt vänta".  Men vägen däremellan var lång.

Tror jag någon kan ha nytta av att läsa detta? Ingen aning, jag bryr mig inte, men det var roligt att skriva.

Om jag är seriös? Till 100 %!