Den första snön...

...den föll igår

Tack för den, den gav nya motiv...

(Nej, det var inte jag som skrev, jag manipulerar inte motiven, jag fångar vad jag ser)

Det som annars inte syns blir synligt

Hjulspår till exempel ... och mycket annat

.

.

.

.

.

Vi slutar med två torn

När det nu ändå är en massa snack om Olympus OM-1...

OM-1 har ju kommit på tapeten igen. Är tiden så långt gången att den har blivit en retro-kamera? Den, som jag hade ett mer än 30-årigt kärleksförhållande med.

Jag skrev ju nyligen om hur man lagar en OM-1 med morakniv, men redan tidigare har jag ju bloggat om Olympus OM:

Hommage á Olympus OM

och

konsten att misshandla en kamera

Mitt bidrag till mytbildningen!

För visst var det en fantastisk kamera, men idag har jag ingen längtan efter den. Jag har ju kännt på ett par olika vid några fikatillfällen. Att klämma  och trycka på den gav ingen lust till ett da Capo. Tiden har sprungit förbi... .. men det handlar nog mer om att jag inte längtar tillbaks till film. Sökaren håller fortfarande måttet, kunde jag i alla fall konstatera.

En OM-bild.

.

Mörk väg hem -> Svartvitt

Det var mörkt när jag gick hem igår, så jag bestämde mig för svartvitt direkt i kameran. Utan enbensstativet hade det inte gått. Panasonic G2, ISO 800/1600.

.

.

.

.

.

.

.

.

Morgon med brus och kalla fingrar

I morse alltså, det var mörkt och krävdes ISO1600, och knapparna på kameran var små, så jag tog av mig vantarna och fotograferade grannhuset.

Sedan bara fortsatte det.

Gryningsljus

.

.

.

På väg mot pendeln?

.

Tidig brödkommers

.

Ljuset kommer från öster.

.

Bussen kom från andra hållet.

Korn är nog snyggare än brus...

Naturligt softning, imma på linsen

.

Dags att gå av...

.

Hoppla!

.

Så var vi framme

Här var det ljust!

.

När man ser slottet vet man var man är
och hur det kan leda till bildanalys

Det var faktiskt den tanken som fick mig att plocka fram kameran, när jag kom gående en kylig lördagmorgon: "När man ser slottet vet man var man är". En sådan där förflugen tanke som det passerar så många genom skallen när man promenerar och som det inte blir något mer av, men den här gången blev den till handling och jag tog upp kameran ur väskan och tog en bild av slottet

Fixeringsbild?

.

Den stora vinsten med den förflugna tanken, som inte blev förflugen, var väl inte ovanstående bild, utan att jag tog upp kameran och tog flera bilder.

Fotografen i bild...  Medvetet.

Lika medvetet med trädet, jag gillar träd som fotomotiv, speciellt träd som fått en del år på nacken och uppvisar en egen form och karaktär. Här är det dessutom fråga om en solist, som inte behöver konkurrera så mycket med några stamfränder. Men utan morgonsol, soffa och lyktstolpe hade det nog inte blivit någon bild. Det är helheten som gör bilden.

Är inte bilden för rödgul i tonen? Nej det är den inte, det var så här varmt och skönt ljuset var i kontrast till den klart kyliga morgonluften.

Ett träd till, nära intill, och samma klottrare verkar ha slagit till.

Men  bilden visar inte bara ett träd, där finns ett halvt bord, en soffa, en soptunna, alla inplacerade i bilden så att de tydligt syns. Lykstolpen kom med på köpet. Mellan trädets grenar skymtar ett vitt och ett rött hus och kompletterar därmed scenen. Busken till vänster spelar också en roll.

Det gäller att fånga in scenografin som redan finns och inte missa de små detaljerna. Det är samma sätt att fotografera som när jag är ute i öppet landskap och fotograferar, naturlandskap eller stadslandskap spelar inte så stor roll, med en viss automatik placerar jag in de här sakerna i bilden, för egentligen gör jag ju inte medvetna kompositioner. Det är mer intuition. Tror jag.

När jag sitter och analyserar bilderna för att kunna åstadkomma bloggtexten ser jag saker i bilderna som jag  måste ha gjort, men inte har tänkt på. Min erfarenhet är snarare att när jag tänkt för mycket när jag fotograferar blir det inte bra.

Här kom jag in på en gata i samma morgonljus och det var ljuset som fångade mig. Eller var det kanske blandningen av kallare ljus till vänster och varmare till höger som attraherade. En sinnebild av den gryende dagen?

Den här bilden är inte så märkvärdig att ta, allt är ju serverat som på ett fat, det handlar mest om att exponera rätt, och där var väl den övre delen av det gula huset det kritiska partiet.

Kompositionen blev klassiskt enkel, en gata som går rakt in i bilden, så det handlade mest om att bestämma var bildens hörn skulle hamna. Uppenbarligen ville jag ha med lite fönster på det närmaste huset till vänster och en linje som gick till nedre vänstra hörnet. Till höger valde jag tydligen att kapa bilen för att få en snyggare  högerkant längre upp i bilden.

Uppfattade jag verkligen så mycket i fotoögonblicket? Uppenbarligen, för det kan inte vara en slump. Den kapade bilen kommer jag i håg att jag tänkte på, resten är bara rekonstruktion, men ganska enkel sådan.

Är det då vettigt att skriva en sådan här text?

Jag tror det, annars skulle jag inte göra det. Jag tror det är bra att då och då reflektera över vad man gör. Jag är dessutom övertygad om att det blir tydligare om man skriver ned det, för då måste tankarna bli tydligare för att kunna formuleras.

Men, måste jag göra ett blogg-inlägg av det, kan jag inte skriva bara för mig själv? Där är jag ganska säker på att svaret blir nej. Motiveringen skulle saknas, jag skulle stanna vid att bara tänka och inte skriva, men gör jag ett blogginlägg av det får jag motivering av det, motiveringen att formulera det tydligt och förståeligt för andra. Däremot är jag  inte intresserad av att sprida ett budskap, bara av att formulera.

Kanske blev det bara ett onödigt pretensiöst inlägg om några banala bilder, men det gör inget för det var roligt att skriva.

Just det!

Staden är Uppsala och slottet Uppsala Slott.