Försöker gömma sig bakom träden?
Kanske inte går om man är för stor

Kurragömma kanske inte fungerar när löven faller av och träden glesnar.

Är man stor dessutom, kanske det krävs mer än ett fikonlöv att dölja sig bakom.

Snett och lutande? Ja, jag var tvungen att luta på kameran för att få med fönsterputsarna.

Alla träd hade inte hunnit med att komma på plats, men det här var för några dagar sen, så nu kanske de inte ligger och vilar sig längre.

.

hur många gånger ska man behöva återvända till ett gammalt motiv innan man borde inse att man är färdig med det

Eller så är det så att man återvänder till motivet för att man gillar det...

...inte i första hand för att man tror att man kan ta bättre bilder...

...utan för att man för länge sedan har drunknat i motivet...

... och inte kan ta sig upp på torra land...

...eller kanske ändå kan man rädda sig upp...

mm...

... kanske går det...

om man undviker återfall...

Här verkar det tryggt och torrt...

Kanske kan jag avhålla mig ett tag  från bäckens skönt porlande vatten.

Egentligen är det larvigt. De här bilderna har jag ju redan tagit så måga gånger, i alla fall liknande bilder, så varför ska jag då göra det igen? För att vi människor är vanedjur? För att jag är dum i huv'et?  Eller helt enkelt för att jag gillar det?

Jag hoppas det är det sistnämnda.

.

Pussel i höstmörkret,
-- en svartvit serie igen

Höstmörkret sänker sig över stugan...

... under lampan flockas människorna...

...hemlighetsfulla?

... fokuserade...

...letar...

.

... ser om det passar...

...händerna möts

.

.

.

.. koncentrerade...

.

.

Vems hand?

Tre händer?

.

Apropå OM-1:
Hur man lagar en kamera med morakniv
och hur det gjorde att jag kunde hjälpa polisen

Det hände sig på den tiden när Norge inte längre var enbart torsk, lusekofter och nistepakk, men oljemiljarderna ännu inte förändrat infrastrukturen så mycket, och på den tiden när släktforskare inte kunde sitta i bekvämligheten framför datorn utan måste bege sig till ort och ställe.  Järnvägen var borta och i stället fanns bilväg. Bägge var det inte plats för. Bussen var försenad (eller var det tåget) och vi åkte taxi istället, och den kunde köra oss ända upp på fjellet (för vi var i Norge), och där hamnade vi bredvid en porlande bäck i den lätta midnattsskymningen.

Morgonen därefter tog jag några bilder med min OM-1:a och plötsligt gav den upp. Bara så där. Eller rättare sagt, det gick inte att ta någon bild, avtryckaren gick inte att trycka ner, spärren mot dubbelexponering var i funktion, trots att jag dragit fram filmen. Det var den diagnos vi ställde. Vad göra? Kameraverkstäder är inte så vanliga uppe i högfjället och vi hade en veckas fina motiv framför oss.

Nu kommer jag inte längre ihåg vilken OM-1:a det var. Jag hade ju två, en kromad och en svart, men det var bara en av dem som var med. Var det den som rullat några hundra meter nerför en glaciär på Spetsbergen sommaren före, eller var det den som blev nertryckt en halvmeter i en grönländsk blötmyr några år tidigare?

På något sätt var jag ju tvungen att få i gång den, det var ju bara den jag hade med mig. Tandborste, matsked, synål och morakniv, så mycket mer verktyg var det nog inte vi hade med oss, så det fick bli kniven. Med spetsen på kniven gick det att skruva ur de små skruvarna som höll fast bottenplattan, och sedan var det bara att dyka in i kamerans inre.

Det var inte så svårt, det  var en fjäder som hade hakat upp sig, och petade man på rätt ställe lossnade spärren och kameran fungerade igen. Men det var inte en permanent lösning. Felet upprepade sig, så jag fick göra om proceduren. Inte så ofta, inte varje dag, men i alla fall någon gång till under turen.

När jag kom hem skaffade jag mig en liten lämplig instrumenetmejsel som passade som handen i handsken i de små skruvspåren och den hade jag sedan alltid med mig när kameran var på resa med mig.

Men polisen då?

Jo vintern efter den här händelsen var jag och en kompis (samma kompis) på väg hem  till Stockholm från Lofoten , via Nasafjäll och Ammarfjällen, och en natt sov vi i en låst renvaktarstuga tillsammans med några poliser som var ute på rutinpatrullering.  Medan vi satt där på kvälen och drack vargtass (ja, det var poliserna som hade en dunk med sig, vi tyngde inte ryggsäckarna i onödan) gick plötsligt glasögonen sönder för en av dem, och han svor till över att han inte hunnit till optikern och fått dem justerade innan de for iväg.

Ingen fara, jag grävde upp min lilla mejsel ur ryggsäcken och skruvade ihop glasögonen, och de var mäkta imponerade. De som hade fullastade slädar med utrustning kunde ine fixa det, men däremot en skidåkare med ryggsäck.

Men hade inte kameran dummat sig sommaren före, så hade jag inte haft någon mejsel. Det är någon mening med allt. (eller är det så att det går att hitta de mest konstiga orsakssamband, bara man vill?)

Släktforskningen då?

Ja, vad har den med saken att göra?

Jo. hade inte jag och min kompis haft anor från Norrland så hade vi inte varit på landsarkivet i Härnösand veckan före och då hade vi inte setat på vandrarhemmet på kvällen och kommit på att vi skulle göra en fjällvandring veckan efter och då hade inte min kamera gått sönder och då hade jag inte köpt en mejsel och då hade jag inte kunnat hjälpa polisen.

Svårare än så var det inte.

.

Se upp!

Bokstavligen alltså, tittade jag uppåt och såg...

Förstora så du ser...

.

Höstlöv?

.

Möte mellan arterna?

Fönsterputsare igen?

Ett litet "Gräv där du går"-tema, som jag upptäckte när jag kom hem, och såg att de vettiga bilderna var "uppåt" så att säga.

Idag blev det inga bilder alls.

.