Jag går i vackert morgonljus, funderar på Fotomässan, när, varför och vadå? Under tiden blir det vackra bilder

Dagen började bra, det var vackert ljus när jag klev ut genom dörren och det var inte mindre vackert när jag kom ner till garagelängan och kunde se hur månen stod rakt ovanför min boning och hur resterna av några morgonflygplan dröjde sig kvar på himlen.

Inget astrofoto direkt, månen blir liten med vidvinkel, men den var ju inte huvudmotivet, bara en pikant detalj i bilden, en liten krydda kanske.

Höstfärger kan man ju inte låta bli, i alla fall inte jag, och i alla fall inte om de formar sig så här fint på marken med en litet stänk av morgonfrost.

När jag gå börjar jag fundera på det här med Fotomässan som närmar sig med stormsteg, tiden går så fort numera så det är bäst att se upp så den inte bara swischar förbi. Mässan alltså, tiden är inget att göra något åt.

Ska jag (verkligen) gå dit?

Har jag något där att göra?

Vilken dag ska jag sticka dit, redan på fredag när det troligen är glesare med folk och därmed trevligare, eller på lördag när det troligen r mera folk och därför mindre roligt men däremot kanske roligare för att det är fler bekanta där?

Och vad ska jag titta på? Tittat har jag ju gjort förut.

När jag kommit till övergångsstället upptäcker jag varför det känns lite friktionsfritt under fotsulorna. Frusen frost eller stelnat vatten eller något sådant breder ut sina tunna förrädiska halkmattor, förföriskt ljussatta av morgonsolens svepande  belysning.

Vad ska jag göra där, om jag kommer dit, jag behöver ju inte titta på något jag har ju vad jag behöver, tillräckligt mycket för att det ska bli bilder, tillräckligt många kameror för att jag ska kunna fotografera och tillräckligt bra objektiv för att kunna fånga det som min fotograferingsförmåga kan klara av.

Så vad ska jag dit att göra. Till Fotomässan alltså.

Morgonljuset letar sig in mellan husen och det som är rött blir ännu rödare och morgonskuggorna råder ännu över stämningen. Raska skuggor travar förbi på väg mot dag. Enstaka bilder letar sig in i kameran och några av dem listar sig in här i bloggen. Det gäller att hålla dem kort så de inte översvämmar bloggosfären.

Men det är klart att en Fotomässa är ett tillfälle att få komma i kontakt med den stora världen och att få klämma och känna på saker och ting för att se hur de(t) känns. Eller hur dom känns. Eller så kan man titta i dom och se hur det syns. Eller pröva hur de passar.

Kanske behöver man hålla kontakt med omvärlden? Snacka med någon eller  resa ut i världen. Kanske ända till Älvsjö?

Med tiden och vandringen och funderandet går det mot dag och ljuset ändras, även om det ännu är lite frostigt om fingrarna när man ska pilla på de små pilliga japanska knapparna och vreden för att återställa kameran när den ställt om sig  av kontakten med mina vantar.

Kanske ska man behålla vantarna på när man går på Fotomässan för att pilla på små japanska knappar. Det är ju just pillandekänslan och hålla-i-handen-upplevelsen som internet och tidningar inte kan bjuda på.

Men jag har ju det jag har, och duger inte det?

Kanske ska man lägga sig platt på marken och bara skita i alltihopa, det hjälper ju ine att göra något, nu är ju allt över.

Jag har ju vad jag behöver, och lite mer än jag behöver, men inga massor, samlare är jag  inte. Men kanske kan det bli bättre bilder om jag skaffar mig...

...ja vadå?

Men kanke blir det roligare om jag skaffar mig...

...ja vadå?

Någragoda idéer kanske det ligger och ruvar bland alla onödiga tankar som singlat ner .

Vem vet, kanske händer det plötsligt något och allt sätter fart...

...kanske med  full fart upp i det blå...

Eller så blir det bara kaos...

En Whiteboard när jag testat vilka pennor som fungerade.

Sedan måste jag erkänna att detta inlägg är manipulerat. Bilderna är från morgonpromenaden, tankarna är från vägen hem.

Och de bästa bilderna är nog de svartvita som hör hemma någonstans där mittemellan och som ännu inte är fixade (Inte kemiskt fix!).

Lille PEN var det som fotade med vidvinkel. Undrar om han skulle behöva ett tele också...

.

...och den färgade versionen av den svartvita gårdagen...

Morgonhimlen

.

motorvägen

.

morgonsolen

aftonfåglar

.

på hemväg?

.

Mera morgon, men allt var inte silhuetter, bara nästan

Fristående fortsättning på den svartvita morgonen...

Morgontrafik

I morgonsolen

Uppför

Kista gård

Kista Science Tower

Lite glesare

Nybygget

Jag kan fortfarande inte undgå att fascineras av mångfalden av till synes helt banala, men ändå fullt användbara motiv som dyker upp längs mina vältrampade vägar till jobbet, utan att det ändå känns som att koka soppa på en spik. Visst blir det igenkännanden och upprepningar men det blir också en långsam observation av de förändringar som lika långsamt sker.

Lite märkligt är det, tycker jag, att jag fortfarande kan pressa ur nya bilder av det enehanda materialet, men ljusets och årstidernas variationer hjälper ju till.  Att byta synfält geonom att byta objektiv hjälper också till och ger en puff  åt skaparglädjen, och utan glädjen heller inga bilder. Efter att länge ha varit i huvudsak vidvinkelfotograf ger teleperspektivet lite omväxling. Men jag hade även vidvinkelkameran med mig, kanske gav den också några användbara bilder, även om jag bara tog några få bilder med den. I färg.Men i huvudsak var det en svartvit telemorgon.

.

Världen var svart-vit i morse, silhuetter och kontraster alltså

Det var inget att göra något åt, snarast tvärtom att utnyttja det, om man nu ska försöka skildra och fånga det som är, precis(?) som det är. Eller som det blir när man försöker fånga det man ser.

.

.

Nej den är inte skarp, men jag vill ha den med ändå...

.

Ett flygplan, det vill jag också ha med...

Det var inte bara träd jag fastnade för.

Bugande lyktstolpe, en riktig gentleman.

.

"Jag är störst"

.

Motorvägen

.

Värmeverket

Och ännu mera kraft

Skugga över SAAB

.

Som jag skrev redan igår, det är bara att ta för sig av smörgåsbordet när alla godsaker är framdukade. Jag är glad att jag valde den här vägen i morse. Det här var nämligen inte alla fynd jag gjorde.

Bilderna tagna med Panasonic G2+ manuell Takumar 1.8/55. Jag har snöat in på den för tillfället. Det är därför jag missar skärpan ibland, men det står jag ut med, filmen är ju billig och dessutom är det så roligt (och det är nog huvudsyftet med fotograferandet).

.

Fyra vardagsintryck längs vägen - utan reflektioner

.

Naturlig skönhet?

En meter till vänster

Skapad skönhet?

Några meter till

Oavsiktlig skönhet?

50 meter senare

Höstens skönhet?

Inga genomtänkta kompositioner utan snabba skott med kameran när jag passerar på väg mot jobbet. Jäktad nutidsmänniska? Nej, ett sätt att promenera, och lyckas jag blir det bilder, men det är enkelt när allt är serverat på ett fat som här.

Vissa dagar finns det bilder, andra inte, det bara är så. Jag gör inga bilder, jag fångar bara det som någon annan har skapat.

Olymus PEN+17 mm pannkaka

.