Ett halvdussin från några minuter på en augustistrand

Inte så många ord...

.

.

.

.

.

Blev dom olika beror det på hur jag exponerade där på stranden, inte på vad jag gjort efteråt (Utom den sista då, den tappade färgen i datorn).

.

Den röda tröjan promenerar i terrängen

Vi har sett den röda tröjan förut. Den har varit ute och rört på sig i Nora, i Pershyttan och  senast i Granbergsdal.

Nu är den ute och går igen, strax söder om Degerfors, längs en stig men bitvis en oländig sådan. Men egentligen var den onödig, tröjan alltså, eftersom vädret var onödigt varmt.

Det var många små uppförsbackar, ofta steniga och knöliga som här, men det var lika många knöliga och steniga nerförsbackar, så upp och ner gick det i istidslandskapet.

Dessutom var skogen fläckig av sol, sådant där riktigt besvärligt skogsljus.

Urfrätta solfläckar eller igengrodda skuggor? Eller går det att hitta något mittemellan? Det är inget roligt när alla bilder känns som kompromisser.

En ljussatt grästofs kanske kan ge liv åt bilden

Med röd tröja.

Solo.

På väg ner i djungeln?

Kartläsningspaus?

Uppåt igen.

Hm? Vad har hon hittat?

Något sådant här kanske.

Ibland fanns det spänger för att överbrygga hindren.

Cirkeln är sluten.

En och en halv timme tidigare gick vi längs kanten uppe på bergväggen och nu hade vi kommit tillbaks.

Som omväxling till till våra tidigare bergslagspromenader hade vi på denna promenad rört oss i mycket äldre historia, snarare  i geologin och geovetenskapen.  Mest det senare, istida fenomen. Här rann det rejält med vatten en gång i tiden, Sveafallen.

.

Bilderna blev mörka, det var mörkt
ändå fanns lampor i fönstren
men solen var Värmländskt skön

Vi lämnade Nora en kylig augustimorgon, någon hade avläst ynka tre grader på morgonen,  en klar och solig morgon med blå himmel, och med en rejäl frukost i magen för färden västerut var vi rustade för nya upptäckter.  Minst sju järnvägskorsningar senare (en och samma bana) och fyllda av vackra landskap i våra sinnen, stannade vi bilen och klev in i mörkret.

En hytta som var i gott skick,  och som stod öppen så att det bara vara att trava in. Den frestelsen går ju inte att motstå. Här står dottern och läser. Men hyttor är mörka inombords  när inte fyren är tänd och endast lite ljus sipprar in. Med lite stöd av rejäla väggar fixade jag det ändå, trots bristen på stativ. Kanske skulle jag gått ut i bilen och hämtat normalen, så hade jag haft 2 bländarsteg till.

Dottern har samma röda tröja som i Nora, så det syns att det är hon.

Så där i mörkret kan ju hemligheter avklaras och just här fick jag lära mig vad som händer med järnets kristallstruktur inne i masugnen och och vad som händer med densamma när man härdar. Det stod inte i min kemi-bok. Man lär sig mycket när man är ute och reser, speciellt i bildat sällskap.

Personalrum?

Ljuset verkade nästan scenograferat när det föll in i de små rummen intill masugnen.

Eller var allt bara en teaterscen?  Det är 86 år sedan verksamheten las ner, men platsen vårdas av det lokala byalaget. Och det var inte bara masugnen de vårdade. Det var välskött runt om också.

Blir man trött finns till och med en säng.

Kanske masugnsmästarens rum?

Som sagt, det fanns lampor i fönstren, men ändå var det mörkt inne i hyttan. Kanske kan det bero på att lamporna fanns i ett annat hus.

Men tittade man i andra fönster kunde man hitta annat.

.

Dörrar kan också vara fina.

Har åldrats med verklig skönhet.

.

Två broar och en dotter i solen

Nu hade vi hunnit till till det femte landskapet på vår lilla mellanssvenska odyssé. Innan dan var slut skulle det bli tre till, men det visste vi inte ännu. Däremot hade vi blivit hungriga så vi åkte till Degerfors och åt Kina-buffé till lunch.

Hyttan ligger däremot strax norr om Karlskoga och heter Granbergdals hytta. Den första hyttan på platsen togs i drift 1642 och den nuvarande masugnen är från 1909.

Vi träffas nog igen, söder om Degerfors.

.

.

Vidare västerut - svartvita intryck - utan ord

.

.

.

.

.

.

.

.

Svarta hål, ett liv på kanten till det omöjliga och andra naturfenomen, en turistbild med ram och en del annat skräp

Mörkret började falla och de svarta hålen drog oss till sig, men det kunde vi inte veta innan vi såg dem. Vi åkte bara lite på måfå ut på småvägarna norr om Nora, för att se om vi skulle hitta något, och det gjorde vi. Berget verkar vara som en Schweizerost, ihålligt överallt.

Först var vi ordentliga och stannade där det fanns parkeringsplats, sevärdhetsskyltar och kartor som visade hur man skulle gå.

Vi hittade ett svart hål, men vi höll oss kvar på kanten och sögs inte ner.

Jag börjar fundera på om det är rätt sorts svarta hål för det. Dottern höll sig också kvar fast hon gick mycket närmare, så nära man kan gå, gärna så att fötterna sticker ut lite. Hon har inte den minsta känsla för höjder, det gör det samma om det är bara 5 cm eller 500 m till botten.

Att det var afton syntes på solfläckarna. Och något märkligare än ett korpbo såg vi inte.  Vi såg den inte och hörde den inte, och jag minns inte att vi hörde något annat heller. Någon bil i fjärran kanske.

Vi rullade därför vidare och svängde in på en sådan där väg där gräset smeker bilens undersida och grenarna klappar vänligt på vindrutan, och där man är glad att man inte möter någon annan bil, för det går inte.

Ändå var det ett turistmål, men avsomnat kanske. Tog projektpengarna slut?

Informationen var knapphändig.

Men här var det verkligen ett svart hål rakt in i berget

Låst och bommat och rasfara. Förstora, så kan du nog läsa texten över dörren. Det är inte ingången till Morias gruvor, men väl till andra gruvor, en stollgång rakt in i berget för att få ut vattnet.

Kungen har varit här, men innan han blev kung, men det är inte därför gången heter "Konungastollen",  utan för att Gustav III var här.

Matsäcksplatsen var ganska patinerad.

Vägen ner till parkeringen (det satt en P-skylt här) vågade jag mig inte på utan fyrhjulsdrift eller traktorhjul. Igenvuxet. Rejält.

Vi gick upp på berget istället för att se om det fanns vyer.

Det fanns det.

Kvällsljus över skogslandet och urblekt sommarkvällshimmel.

Det var skönt där, även om bilden är banal.

Så var de' det där med ramen. När himlen är så här  urblekt, brukar jag lägga till en tunn ram, så inte bild och bakgrund flyter ihop.

Så närmar vi oss mörkret igen.

Inte svart hål, men grönt, svårt att se att det är vatten som gömt sig under täcket.

Och på kanten upptäckte min följeslagare en levnadskonstnär, som lever på randen till det mörka djupet. Alla stammarna tillhör samma träd, så det är egentligen grenar på den liggande stammen.

Undrar hur länge den har kämpat?

Mörkret kom smygande, och solens bleknande strålar påminnde oss om att det var dags att åka hem, i alla fall till vårt nattlogi.

Vi hittade tillbaks till bilen! (Men vi hade inte väntat oss något annat.)

Och nästa dag fortsatte färden västerut (och jag är klar med första dagen av vår resa).

.