När man väntar på tåg kan man ta några bilder

Var på Centralen i fredags och väntade på tåget. Det var fler som väntade och också skulle åka med något tåg.

När man väntar kan man prata med sin reskamrat, eller bara hålla koll på läget.

Eller så sysslar man med något.

En del bara står, medan andra går

Som sagt, en del bara står.

När man setat och stått och väntat färdigt är det dags att gå.

Få se nu, spår 11 var det...

När man kommit ombord kan man ta det lugnt.

Trevlig resa!

När man ändå var på Ellens och fikade en stund, kan man ju lika gärna leka med kameran också

Jag kom senare igår till fikat på Ellens och alla var redan djupt försjunkna i kaffe, kameror och diskussioner, men jag lyckades tränga mig ner i ett hörn.

Staffan hade med sig en gammal storformatare som var tilt-, skift- , vik-  och fällbar på alla tänkbara ledder.

Mats hade hämtat nyframkallad film på labbet.

Negativ färgfilm, men det syns inte på bilden.

Sedan övergick snacket vid min bordshörna till skärpedjup...

...så då blev det en skärpedjupsbild.  Kaffet är slut.  Olympus PEN, 17 mm, bl 2.8

Åsså en till...

... skeden skulle ju vara med.

Mats testar också, med sin nya NX10.

Samtalen fortsätter.

"...och då förstår ni att..."

Och Bengt pratar om måndagens hängning.

Måndagen som kommer alltså, då det ska hängas bilder på Ellens.

Tack för idag, slut för idag

Folk som går

Häromdagen bloggade jag om bilder som blev till när jag och kameran inte var överens. Vi var inte osams hela tiden, så jag tänkte jag skulle visa bilder där samarbetet fungerade och kameran var lydig.

Är man ute och går möter man andra människor som är ute och går, så därför blev det "Folk som går"-bilder, eller ska man kanske hellre kalla det "människor som går"?

En del går i trappor...

...och fortsätter uppför, förbi fotografen

Andra går där det blåser kall vind från sjön...

Ryska turister bland Stadshusets pelare

...och en del bara går.

...kors och tvärs mellan pelarna

Ibland behöver man en paus i gåendet.

Pausen fick bli i färg.

Nu har vi hamnat i gamla stan, där en del kommer in från en sidogata

Här gick det så fort att mitt finger kom med till vänster i bilden, men eftersom jag gillade bilden, amputerade jag det mesta av fingret.

Alla går inte utan stannar upp

Och på en del ställen gås det mycket

Sett från ett fönster när jag fikade. Behövde det efter promenaden.

SLUT.

PEN + 17 mm, genomgående

En dag som i går behövdes det färg i kameran för att fånga vad jag såg, både grönt och rött

Nyanser av grönt är ju vårfärger och även i stenstaden kan man hitta dem, som här vid Karlbergs station där de bäddar in  Kungsholmen i ett grönt täcke. Det kunde behövas, för det var lite småkyligt.

Jag drog mig upp mot Kronobergsparken, där de gröna färgerna började få genomslag, men än finns det också många nyanser av brunt.

Men här tyckte jag färgerna var helt onödiga.

Det var enbart linjer, ytor och kontraster jag hade sett när jag tog bilden, insåg jag när jag gjorde i ordning bilden, så därför fick den bli svart-vit.

Här var däremot färgerna det som gjorde bilden, och bygger upp kompositionen.

Nyanser av grönt, igen, och det blommande gula, och som grädde på moset den blå tingesten som tittar fram. I bakgrunden Rikspolisstyrelsen och Kronobergshäktet.

Sedan blev det rött som gällde

Vid Stadshusets port dök det upp en röd liten figur som satte liv i bilden.

Vid Kungsträdgården var det mycket rött, det var ju den dagen.

De kom dit samtidigt som jag. Det var inte avsiktligt, det bara blev så.

Alla var inte intresserade av att titta på det röda tåget.

Men andra hade dagen till ära försett sig med extra rött.

De tågande verkade vandra med glädje, det var nästan feststämning.

Här slutade jag att fotografera. Det kändes fel att bara stå bredvid och ta bilder, kände mig som en voyeur. Ska man skildra detta ska man ju gå med för att fånga stämningen i tåget. Det blir lite andefattigt att bara ha bilder utifrån. Men stå kvar och titta gick bra, för det gick att uppleva stämningen.

Och så fick jag möjligheten att förklara för några ryska turister vad det var folket  protesterade mot.

Idag var jag och lille PEN inte överens,
i alla fall kändes det så ibland,
men det kanske var meningen

Det kändes så ibland idag, att jag inte var överens med kameran, eller att den inte var överens med mig. Den gjorde inte som jag ville, eller så var det bara fingrarna som var fumliga i kylan (vart tog vårvärmen vägen?) eller så var det ögonen som var trötta. I vilket fall som helst åkte jag in till stan.

Jag brukar ju inte nyttja kollektivtrafiken så mycket, eftersom jag går eller cyklar till jobbet, men nu lyckades jag spana in att man kunde köpa ett sommarkort som gäller maj-augusti, och eftersom jag har mycket disponibel tid då, började jag med att köpa ett sådant, och för att testa det åkte jag in till staden (Stockholm, alltså).

Redan i rulltrappan vid Karlberg var vi oense, PEN och jag, så det blev en oskarping.

så då får det väl vara så då... det spontana intrycket ...eller ett fångat moment av tid. Jag tänker inte sätta mig upp mot ödets nycker.

Vad ödet hade för syfte med nästa bild har jag heller ingen aning om...

...utomordentligt trist, om det inte vore för fimparna.

Lite sur blev jag när jag upptäckte hur klumpig jag var (eller var det lille PEN).

Ett annat vindögt snedskott

Tur att Friskis & Svettis höll sig framme och räddade bilden.

Men här lyckades jag i alla fall någorlunda

...dvs jag fick med ungefär det jag hade tänkt, sedan är det en annan sak om det är en lyckad bild.

Det här sättet att fotografera är ju ganska nytt för mig, jag rör mig på helt okänd mark, och jag vet ju inte riktigt vad jag vill ha ut av bilderna, det går ju så snabbt så jag hinner inte riktigt visualisera resultatet i förväg. Därför tycker jag ju att det är lyckat om jag lyckas sätta bilden någotsånär, men är det därför bra på något sätt...

Dessutom är mina referensramar ganska "tunna" när det gäller bilder av den här typen. Det kan ju vara en brist, men samtidigt känns det skönt, för då kan jag göra "mina egna bilder", som jag gillar dem.

Här har jag hamnat vid Stadshusets pelare...

... och hade ren tur. Och här var jag och PEN överens, så egentligen skulle väl inte den här vara med i detta blogginlägg

Under min vandring hamnade jag på Västerlånggatan igen. Det gick ju så bra när jag gick där senast, men idag kändes det som jag tappat greppet (om PEN alltså). Suddigt, snett och vint, blev det.

Här blev det ju inte snett och vint i alla fall, men det kändes ändå  som att det var ett misslyckande.

När jag tittar på bilden nu efteråt är jag inte övertygad om att den är misslyckad.

När jag åkt hem och gick hem från pendeln kände jag mig lite besviken och tröstade mig med att ta en bild på en tråkig tunnel, den intill där jag bor...

Det är nyttigt att skriva sådana här inlägg. Jag märker att jag omvärderar mina bilder. Kanske är det de misslyckade bilderna som är bäst? För alla de här trodde jag var misslyckade. Men nu när jag tittar på dem, gillar jag dem.

Undrar då om det också innebär att de lyckade bilderna ska visa sig vara misslyckade?

Det är tur att jag har ett SL-kort nu, så jag kan åka in till stan och pröva igen...