Glädje på Ellens
när magistern fick påskägg
och kunde klämma på innehållet

Det var fika uppe i backen på puckeln idag igen. Magister Bengt kunde konstatera att väggarna var nymålat vitare, och lokalen ett eller två bländarsteg ljusare.

Men eftersom det var påsk hade Leif fixat ett påskägg till magistern. Innehållet var förstås hemligt, men det blev lite extra spännande, eftersom han fick veta att att inte skulle få behålla innehållet, bara studera det.

Försiktigt öppnade han. Det var ett tungt påskägg.

Det ser ut som en kamera...

...och plötsligt håller en barnsligt förtjust magister Björkbom en Fuji i handen. Den omtalade Fujin.  Thomas verkar också glad.

Den måste undersökas...

...hur är det nu med sökaren?

Och den måste jämföras...

Hur stor är den egentligen.

Går det att ruska den?

Det kommer säkert en rapport om undersökningen, när magistern har lugnat ner sig efter upplevelsen. Och kanske flera, den gick förstås bordet runt.

Var det inga fler där? Jodå, men det får bli ett annat inlägg (jag har ju lovat magistern att rapportera), men sådana här nyheter måste komma först.

Vissa dagar blir det bara tråkiga bilder
kanske säger nått ändå
om man har en cykel
och hittar nya vinklar

Om jag har en cykel, kan jag ta en längre väg till jobbet, utan att det tar längre tid. Då kan jag ta den där omvägen, som jag funderat på och få den där vinkeln som jag grunnat på och ta den där bilden, som jag tänkt att det kanske går att ta och som visar andra sidan.

Därför cyklade jag igår längs motorvägens bullervall, på den knaggliga vägen för arbetsfordonen, och klättrade upp på bullervallen.

Och vips, hotellbygget från andra hållet.

Till vänster det andra höga tornet i Kista, Kista Science Tower.

 En ganska tråkig bild i ganska tråkigt ljus, men nu är den tagen, och jag vet hur det ser ut från detta håll. Kanske kommer jag att återvända. Kanske kommer jag att cykla ännu längre. Ingen vet.

När jag cyklade hem, cyklade jag först åt fel håll, med flit, för att se vilka vägar jag kunde hitta. En jobbig väg för det var mest motvind, tröttande för mina otränade cykelben, och lika tråkigt ljus - vackert solsken och skarpa skuggor, men inga motiv som passade till det. Inte som jag hade håg för i alla fall. Jag får väl se det som en rekognoceringstur. Eller som en trevlig cykeltur i solskenet. Det blev en omväg på en mil, så jag nådde i alla fall målet med att ta en längre väg.

Gångtunnelvarning

Jag hittade nya gångtunnlar på vägen, så jag måste ju prova.

I en av dem var ljuset liiite spännande, så jag måste pröva. De andra går ju att återvända till.

Träd i höjden

Solen sken och de vårnakna träden visade sina risiga silhuetter mot vårhimlen, och jag riktade lille PEN uppåt.

Resultatet blev ganska hårt, så jag satsade på att leka lite och förstärkte kontrasterna, för att få en grafisk effekt. Lite lek alltså, inte så allvarlig menat.

I den här bilden blev den uppåtsträvande känslan tydligare, tycker jag.

Jag har tagit sådana här uppåtriktade bilder förut, men alltid blir det samma konstaterande efteråt, att inte är det samma känsla som att stå där och titta uppåt.

Varför fortsätter jag då att ta sådana bilder? Är det roligt? Är det den digitala teknikens förbannelse: det är bara att knäppa, jag slösar ju ändå inte på film. Eller bär jag på någon hopplös inre förhoppning om att någon gång ska det bli bra.

Jag avslutar med ett traditionellt vårmotiv.

Glad påsk och trevlig vår på er!

På cykeltur med lille PEN och 17 mm pannkaka

men ingen pannkaka i matsäcken.

Cykeln är framplockad så idag gav jag mig i kast med skogen

Promenaderna kan ju bli längre om man har cykel, så idag baxade jag ut cykeln ur vinteridet i cykelgaraget och cyklade iväg. Solen sken och luften var varm och snön var borta och cykeln rullade snällt över gärdena in i skogen, där ljuset var elakt. Kameran låg i cykelkorgen. Dagen till ära blev det storkameran, den är en bättre skogskamera än lille PEN.

Skugga och solfläckar om varandra ställer till det i skogen, kontrasterna blir stora och de ljusa solfläckarna blir lätt utbrända om man inte ser upp. Blåsipporna trivdes här kring trädens rötter och jag gick ner på knä, eller låg jag kanske raklång på mage. Minns inte, men så brukar jag göra, och här var det torrt och inga myror ute och sprang, så det var nog magen som gällde.

Blåsippor. En är skarp. 10 mm vidvinkel och Canon 40D. (precis som övriga bilder i detta blogginlägg bör bilden förstoras, annars försvinner detaljerna).

Det är spännande att fotografera blommor med kraftig vidvinkel, man får med så mycket runt om, så bakgrunden kan spela många spratt, som man inte alltid ser när man är på plats utan först efteråt. Här lyckades jag hyfsat, tycker jag Det gäller också att utnyttja närgränsen på objektivet, för att hålla ner skärpedjupet. Man ska våga krypa nära blomman.

Vidvinkel här med för att fånga den nerfallna grenen som lagt sig att vila i mossan.

Här är det exponeringen som måste balanseras. Inga utfrätta solfläckar, men helst inte  för mycket helt kolsvarta  skuggor  heller .  Grenen som ligger på diagonalen och håller ihop bilden. I alla fall var det ungefär så jag tänkte.

Nu har jag ju ett bra tag bara fotograferat med lillkameran, på gator och vägar och torg och bland hus och människor och byggnadsverk, och plötsligt återvänder jag till naturen, där jag fotat så länge och mycket, och upplever att det är svårt. Jag måste tänka. Det behöver jag inte när jag flanerar med lille PEN.  Är det bara ovanan? Har jag lagt av mig under vintern? Eller är det svårare? I alla fall är det annorlunda.

Här var det mera rakt på. 50 mm och bländare 1.4

Skarpt i förgrunden, lagom oskärpa i bakgrunden. Titta i sökaren tills det ser bra ut. Ta bilden.

Det var väl titta i sökaren som var det svåra här, hitta kompositionen alltså, avvägningen mellan ytorna. Eller möjligen att se till att bakgrunden blev lagom exponerad.

Temat, eller grundtanken, är  detsamma i nästa bild, men förgrunden är inte lika dominant, snarare diminutiv.

Pinne, mossa, liten stubbe. Fotat av en snubbe. Åter gäller det att snubben tittar rätt i sökaren.

Skulle jag inte kunna ta de här bilderna genom att använda kamerans display? Jovisst,det skulle gå bra, men då behöver jag stativ och jag gillar inte stativ. Det gör skapelseprocessen så statisk.  Jag föredrar att vara mer dynamisk. Och så vill jag inte släpa på ett stativ, det gör mig mer orörlig. Men jag har stativ, flera stycken, om det skulle behövas.

Nästa bild bara hängde där och blänkte, så det var bara att ta den.

Fast riktigt så enkelt var det nog inte. Fokusera, hitta vinklen, ljuset. Det gick åt några försök. Bra med digitalkamera. Det var först hemma vid datorn som jag visste att den här (kanske) var bäst.

Sedan gav jag mig i kast med den här gamla torra knölen, och han var svårbesegrad. Jag höll på att ge upp. Men jag tycker det här blev ett acceptabelt försök.

Åter var det ljuset som var besvärligt. Solen  sken  lagom på knölen, så ljussättningen var fixad, men det var alla andra ljusfläckar som var jobbiga. Och vinkeln, så att det blev en komposition av det.

Sedan började dansen

När jag kämpade med en torr stock på marken som skulle bli diagonal i en bild, och den visade sig motsträvig, så flög det på mig: rör på kameran. Det var länge sen sist jag gjorde det på allvar, så givetvis måste jag testa om jag fortfarande har rätta knycken i händerna. Jag kommer ju aldrig i håg hur jag gjorde sist det blev bra, så det är bara att hoppas att händerna minns bättre.

Ett försök.

Ett annat försök.

Ett ljusare försök. För övrigt inga kommentarer från fotografen.

Det var roligt i skogen.  Och nu när cykeln är framme kan jag ju ta omvägen genom skogen, på väg till och från jobbet, när lusten faller på.  

Canon 40 D med 50/1,8 0ch 10-22 mm

När jag kom till Centralen möttes jag av ett NEJ och sedan av en orange revolution som blev till en tillfällig scen

Ja, först ett Nej!

Men först såg jag det inte, men när jag såg det insåg jag att det skulle vara med på bilden. Nej-et alltså. Färgen kunde  jag ju inte missa. Det är mycket orange kring Centralen i Stockholm just nu (och ett bra tag framåt antar jag, det byggs ju en ny järnväg under stan).

Brandgult hette det när jag gick i skolan.  Kom orange hit med apelsinerna, eller är det bara engelsk påverkan, fast ordet är väl franskt från början? Orange är också frosseriets färg. Kan man frossa i apelsiner?

Frossa i orange har man i alla fall gjort vid  Centralen. Orange används ofta som signalfärg, för färgen avviker från de flesta färger i naturen och syns därför bra. Och nog syns Centralens byggplank.

Hur var det med Nej-et då? Det dök upp när jag fotograferade trappan och plötsligt tog ett steg åt sidan. Klart det skulle vara med. Men det brandgula (så slipper jag irritera mig på det oböjliga orange) blev mer rött i skuggan under bron...

Nej!

Men framme i solen blev det brandgula mer orange, och skuggorna gjorde planket till en scen med mänskliga silhuetter som var omedvetna om att de agerade i ett improviserat skuggspel. De valde bara att befinna sig i solen i typisk svensk soldyrkan om våren. Som fotograf valde jag att stå på skuggsidan för att slippa motljuset.

Två solister på scen. Modet med svarta ytterplagg gör ju silhuetterna tydliga.

Ibland blev det mer av happening, när plötsligt en ström av folk gick över scenen, på väg till och från tågen.

En av dem hade också den goda smaken att ha en orange brandgul påse.

Nya grupperingar bildades på denna dynamiska scen.

Ringdans till vänster, tissel-tassel till höger, Status quo i mitten (Nu är ju inte jag latinare, men borde det inte egentligen heta Status quo ante?).

Förändring

Förvirring till vänster, återförening i mitten och öppning i slutenheten till höger

Slutscenen?

Skådespelarna håller på att gruppera sig för att mottaga applåderna.

Det är  skönt och intressant att stå i vårvärmen och studera folklivet, men nu bytte jag scen för att åka hem.

Nere på markplanet, dit solen sällan når, i väntan på pendeln.

En stund vid Centralen tillsammans med min vän, lille PEN + 17 mm

När jag var ute och gick blev jag sugen
och satte mig i fåtöljen på Café Fåtöljen.

Men först en riktig kamera

Jag hade vandrat från Centralen, förbi Sergels Torg och Kungsan, och staden höll på att fyllas av lördagsfolk i solskenet. Runt Kungliga Slottet stod de ryska turistbussarna på rad, sedan de släppt ur sin last i den Gamla Staden. När jag närmade mig Söder började jag bli sugen.

Men dess förinnan hade jag stött på två unga damer som stod och plåtade  vid Sergels Torg med rejäla doningar, så det vill jag jag ju inte undanhålla Fotosidans läsare.

Jag fotograferade Cafe Fåtöljen  när jag passerade Slussen häromdagen, så jag visste att det fanns, och tänkte att jag kunde pröva. Inte lika roligt att gå på Café ensam, men jag behövde ju något i krävan.

Reprisbild, från en mulen dag. Idag sken solen.

CAFÉ FÅTÖLJEN

Kanelte. Kanske en ny försättslins?

Jag drack inte bara, jag åt också, men det syns inte på bild, och när tallriken var avdukad kunde jag fånga speglingarna i bordet och lite av utsikten.

Med en annan kameravinkel, kunde jag fånga mer. Det var intressant att sitta där och följa solreflexerna på fasaden .

Som ni ser är det gott om fåtöljer

Jag satt vid fönstret, så jag såg allt som hände ute på Götgatan.

Mitt emot ligger Götgatan 1 och där passerade folk hela tiden. Ibland rann horder av folk nerför Götgatsbacken. Söder hade vaknat rejält.

Jag tog mig så småningom tillbaks till Centralen, där byggnadsarbetena har skapat plank och avspärrningar. Jag hängde där en stund, och det var en strid ström av resenärer. Rikigt lyckad är ju inte bilden, två av farbröderna till höger har ju tappat ansiktet i solskenet.

Egentligen är den här bilden i färg!

Före färgförlusten:

Jag hängde som sagt här en stund, fast en bit bort, och det blev en hel serie bilder av det orange planket, men det får bli ett eget inlägg.

Olympus PEN + 17 mm