En människokavalkad får bli avslutningen

Till berättelsens början

På något sätt måste jag ju sluta min gruvföljetong. Det får bli med en kavalkad av människor jag mötte längs marknadsgatan vid gruvan.

Jag började utanför värdshuset där jag fann ett musikantpar i samspel.

Salas lokale Bellman-trubadur med ackompanjemang

Slödder och Skarn har vi stött på förut, gruvslödder från Falun.

Här står de framför Backstugujänternas stånd (förstora så kan ni läsa skylten) och uppför sig högst respektabelt, så det där med slödder kanske bara är påhittat.

Går några steg till och hittar en durspelare (som jag mötte på spelmansstämman ett par veckor tidigare)

Jag tror hon heter Mia. Marmedaden i burkarna till höger är god. Jag köpte.

Färgstarkt...

...var det här, så jag kunde ju inte undgå att fotografera. Medeltida smycken var det hon sålde om jag minns rätt.

Här är det inte medeltida produkter, men det var häftigt ändå.

Vad är det för häftigt med kokosbollar? Jo, när jag gick på högstadiet kunde man ta T-banan till Blackeberg om man hade lång lunchrast, och gå till kokosbollsfabriken där och köpa en hel påse kvaddade kokosbollar för en spottstyver. Fabriken finns kvar och han kom därifrån! Men sega rått-fabriken i kvarteret intill är nerlagd berättade han. Där var de vanskapta råttorna billiga.

Jag köpte en sentimetal kartong av honom.

När det är lugnt på marknaden kan man ta det lugnt.

Doktor Geraldius har återvänt till gruvan...

Här hjälper han några barn. Gå ditåt!

Annars är han mest känd för sina medikamenter som gör underverk med folk.

Här berättar han om de undergörande vattendropparna som han fångat upp i Sahara och som kan bota det mesta. Eller var de pesten de hjälpte mot?

Några uppkomlingar...

Ja, de har just kommit upp från dagverket i gruvan. Lite kylslagna efter några timmar nere i kölden njuter de av att vara uppe i värmen.

Och nu är det över för denna gång...

Trötta gruvarbetare efter en intensiv helg, mumsande på överblivet godis från fiskdammen i lillgruvan.

Tack för den här gången och tack för att jag fick vara med!

"Vill du ha mycket rök på bilden ska du passa på nu"
Eld och rök och järn och så Gruvfrun

Till berättelsens början

Jo han sa så, "vill du ha mycket rök ska du passa på.. ". Så jag passade på. Inte för att jag såg vad han gjorde, jag fipplade med kameran, men rök blev det.

och röken drev ut människorna ur bilden...

... men de återvände när röken lagt sig...

...och de var bara två, smeden och hans lärling som gömde sig i mörkret denna soliga dag. Men för all del, det var ljusare än nere i gruvan, och från fönstren kom motljuset.

Det gäller att smida medan järnet är varmt

För att ni ska se att järnet är varmt smyger jag in en färgbild bland allt det svartvita.

Lärlingen vid städet.

Och här blev det snack om vidskeplighet och järnet som skyddar mot allehanda otyg och att det är därför man har en hästsko över dörren och om hennes son som jagats av gruvfrun i skogen bakom gruvan en mörk höstkväll och att det var länge sedan vi träffades senast och en massa andra  väsentligheter.

Ja, det får räcka för den här gången.

Fortsättning följer

Vi skildes åt i mörkret, då kan vi väl stanna kvar i mörkret, även om det är ett annat mörker

Till berättelsens början

Förra avsnittet slutade med en eldshow i det begynnande kvällsmörkret utanför värdshuset vid gruvan. Ännu mörkare är det nere i gruvan och där kan eldshower bli ännu mer praktfulla.

För dig som gillar eldshower bjuder jag på länkar till två underjordiska sådana:

Eldshow Gruvans dagar 2008

Eldshow Gruvans dagar 2009

Men det är inte bara eldshower som lyser nere i nörkret. I år var det också glaskonst att njuta av, upplyst sådan alltså, annars skulle den ju inte synas. Men vackert var det.

En lysande glasglob som ger återsken på gruvgångens  väggar.

En del av skönheterna gömde sig inte i mörkret och kylan utan stod i den uppvärmda Viktoria-salen, men fortfarande nere i gruvan på 155 meters djup.

Det här var förresten min klantiga (eller var det oturliga) eftermiddag, när inget gick som jag tänkt mig. Men det blev bra ändå, men annorlunda.

När jag kommit ner med hissen upptäckte jag att jag glömt stativet, men då hade hissen redan börjat uppfärden igen. En liten snabb kalkyl, vänta till någon hiss kommer ner (båda var på väg uppåt), åka upp, leta rätt på stativet, vänta på att någon hiss skulle komma upp igen (för då skulle de säkert vara på väg ner igen) och åka ner igen. Det skulle ta en stund, för hissarna är inte snabba och det är 155 meter att åka.

Jag avstod och beslöt mig för att kompromissa. I stället för stativ kan man ju improvisera och ställa kameran på en sten. Eller en stol inne i Viktoriasalen.

Improviserad bild.

När jag väl kommit upp visade det sig att det var rätt val att inte åka upp igen för jag hittade inte stativet. Jag trodde jag glömt det vid tjärbränningen utanför hissen, där jag stannade och pratade en stund, men där var det inte. Och inte någon annanstans heller när jag följde mina fotspår bakvägen för att leta. Först senare kom snilleblixten!

Jag hade ju tagit med mig en lampa ner, ett bra hjälpmedel i mörkret när man vill kunna se knappar och rattar på kameran. Lamprummet! En gruva som är mörk behöver många lampor, och lamporna har batterier och batterier måste laddas och batteriladdare behövs det många av. Alltså ett lamprum (eller är det en batteriskrubb?) och där stod stativet. Så jag tog en sväng ner i gruvan nästa dag också, och då blev det några stativbilder.

Stativbild.

Men den här gången blev det bara några ströbilder och i stället lekte jag turist. Det var ju första gången i år jag var ner i gruvan, så jag gick slingan runt och pratade lite med guiderna, när de inte var upptagna med besökare, det var ju några nya bekantskaper så vi bekantade oss, och så pratade jag med besökare också. Jag hade ju likadan hatt som gruvguiderna, en sådan där gammaldags, svart, rundkullig, och då får man frågor om man går där nere. Det är skoj, för då får man svara.

Stativbild.

Och så hände det som brukar hända när jag är där. Det fattas en person när det är dags för avbyte, alltid är det någon som blivit sjuk. Jag har ju rätt sorts hatt på mig, så då går jag och ställer mig där jag brukar stå och så har jag blivit gruvguide på riktigt. Nä inte riktigt, men nästan...

...och prata tillmakningseldar är inte så svårt.

Stativbild.

Stativbild.

Här lyckades människorna hålla sig relativt stilla i 5 sekunder

Från kylan i gruvan, till ett varmare och rökigare ställe.

Men det får bli i nästa inlägg.

Så blev det kväll den första dagen
och mörkret sänkte sig över en eldig afton
Silvergruvans dagar Del 7

Till berättelsens början

Även en lång dag har ett slut och nu börjar det närma sig.  Mörkret sänker sig över pubkvällsbesökare, över Salas borgerskap och över gruvfolket och ut ur skuggorna dyker andra eldsjälar upp.

Något fuffens har han för sig där...

Har inte hans mamma berättat för honom att man inte ska leka med eld?

Klicka gärna på bilden för att se bättre.

Oj, det här har han visst tjuvtränat på...

... och kompisen med.

Här tror jag de har fått sällskap av en svävande eld-ande.

Påpassligt bränner en annan fotograf  av en blixt som extra dekor i bilden.

Oj, vilken andedräkt...

... hans middag var nog för starkt kryddad.

Sov gott! Det blir en dag till.

När aftonen närmar sig och besökarna gått hem samlas folk i värdshusets trädgård och kopplar av
Del 6

Till berättelsens början

En varm och solig dag närmar sig sitt slut. Det har varit full rush och mycket folk hela dagen och då är det skönt att slå sig ner vid ett bord utanför värdshuset och bara småprata. Med eller utan glass. Med eller utan dricka.  Bara trivas och koppla av.

En plirig gubbe från Slödder och Skarn satt bredvid mig, utklädd till Falu-slödder.

Därr satt också en stadsbo från Sala, utklädd till en borgare från Sala.

Och vid det här bordet satt gruvdrängar från gruvan som inte längre var utklädda.

Och gruvans geolog spanar in läget från bordets ände.

Här har bordet blivet längre. Gruvfolket vill sitta tillsammans.

Silvergruvans dagar är ju också slutet på säsongen för många av dem, nu minskar öppethållandet och det här är lite av "Sista natten med gänget", även om det är en dag kvar. Söndagen.

Där folk samlas möts också gamla bekanta. Ett år sedan sist. Glatt återseende.

Mer Slödder och skarn från Falun och nytillresta från Stockholm, Barokoko.

Och över alltihop hörs musik...

Peter Winterquist spelar och sjunger, rock och pop.

Och det är flera kära återseenden under kvällen.

Men som alltid när man har trevligt faller mörkret , speciellt när det hunnit bli augusti.

Undrar vad augustikvällens mörker kan bjuda på? Här får du svaret.