I går hamnade jag på en het Långholme med min PEN.

Ja, i går hamnade jag på Långholmen. Det låter ju inte lika illa som förr i tiden, då man kunde bli inlåst här. "Akta dig, så du inte hamnar på Långholmen" är ju ett folkligt uttryck som jag kommer ihåg från min uppväxt.

Själva centralfängelset är rivet, men många byggnader är kvar, och i gårdagsvärmen var det varmt här mot muren och överallt på gräsytorna blommade soltörstande stockholmare.

Själv var jag där för att fika. och träffa gamla vänner från forntiden, dvs 70-talet. Första onsdagen i juli. En tradition.  Här sitter vi under ett skyddande parasoll (i alla fall några av oss) framför Bellmans-museet, som är mer fik än museum.

Här beskriver nog Bosse ett av sina byggprojekt.

Vi tog en promenad längs stranden och i vattnet rörde sig både båtar och människor.

Jo, det är några av pensionärerna som inte kunde hålla sig, i det sköna badvädret.

Själv höll jag mig på stranden och blickade ner i vågskvalpets mönster. (Förstora, annars syns inte mönstret.)

Blickar ut mot vattnet.

Och en blick in mot stadens centrum. Bara för att testa vad zoomen klarar av. Det skulle nog bli bättre med storformat ;)

Jan-Olof + PEN+ både 17 mm och 14-42 mm

Vikingatidens autostrada, strategiskt läge eller bara fin utsikt? Men stenarna duger för att testa skärpedjup. Och var?

Utsikten är vacker och vidsträckt än idag, men på vikingarnas var valet av läge snarare strategiskt.

Här uppe har man överblick över en av de viktiga färdlederna mellan Mälaren och det inre av Uppland.  Uppe på höjden var det också lätt att försvara sig. Men vikingarna var inte först. Redan på 200- eller 300-talet fanns det stormansgårdar här.

Den gamla bebyggelsen har bara efterlämnat några gröna glasfiberarmerade presenningar, övertäckta av jord och sten, eller är det månne lämningar efter nutida arkeologer.

Av de gamla murarna syns idag mest ihoprasade stenhögar, mer som ett stenparti.

Plötsligt när jag går där, ser jag en profil mot himlen, uppe på höjden...

...nej, två är det visst. Med moderna spaningshjälpmedel: mobiler, på spaning, inte efter den tid som flytt, men efter en bad- och solklippa. De hade mycket busk att tränga igenom för att komma dit.

Jag hittade däremot en spännande skugga inne i en buske vid stigen.

Gick sedan tillbaks ner för berget, samma väg jag kommit, förbi stenarna vi (ja, nu inbegriper jag dig läsare i subjektet också) passerade på uppvägen.

Här anar vi stenarna sticka upp ur gräset, men skärpan är (avsiktligt ) lagd på trädet.

Vi kan ju också ta en bild mera "bara pang på"

På ingen av de två bilderna syns alla stenarna. De är svårfångade där de ligger ner i gräset, omkullfallna och övervuxna, men faktum är att det är en av Sveriges största skeppssättningar, 35 meter lång. Men visuellt är den inte lika imponerande som de, där stenarna är resta.

Eftersom det inte fanns någon reslighet att fånga, prövade jag på andra sätt, genom att utnyttja skärpedjupet.

T.ex. skarpa blommor och oskarpa stenar...

...eller skarp sten och oskarp skog

Sedan var det dags att lämna det förflutna och återgå till nuet, vilket får symboliseras av en bild med moderna kommunikationsmedel.

Flyg och telefoni

Den skog vi vandrat i ligger inte bara vid ett vikingatida kommunikationsstråk, utan även under ett av start/landningsstråken till Arlanda. Förstora, så ni ser ;)

Och var har vi nu varit? Runsa i Upplands Väsby kommun.

Tack för sällskapet.

Äntligen uppe...
och
där nere hade vikingarna sin båtar

Cliffhangern fortsätter...

Ja det var Ernst Göran som införde begreppet i sin kommentar på förra inlägget.

Solen bränner i nacken, svetten rinner och det går uppför på stenig stig, men som alla backar slutar den så småningom och plötsligt, synen öppnar sig och jag ser himlen. Jag anar att jag är uppe.  Marken planar ut.

Det var i och för sig ingen lång backe, snarare en kort, så det var ingen bedrift jag gjort, men känslan att komma över krönet är ändå alltid fräsch om det är en ny backe som man aldrig gått förut, och man inte vet vad som väntar.

Här väntade träd, gamla träd, nya träd, torra träd och gröna träd. Här väntade också vatten och utsikt. Var det samma utsikt som vikingarna hade? Hur såg skogarna ut då?

Träden reser sig mot himlen, sträcker armarna mot molnen, som för att fånga dem.  och lurar fotografen till en bild.

De torra nakna stammarna fick mig att byta objektiv, till 50 mm/1.4. Det var det här med skärpedjup igen, spännande att utforska.  Här har jag använt bländare 1.8. Förstora om du vill se resultatet.

I viken där nere till höger hade vikingarna sin båthamn. Det har nämligen bott folk här uppe, ganska länge.

Det blev fler trädbilder, här är en av dem.

Det är några små grenar som sticker in i bildens ovankant, uppe till vänster. Jag pövade att beskära bilden en liten aning, så att de försvann, men det gillade jag inte. Bilden dog. Det lönar sig inte alltid att städa.

Tittar man åt ett annat håll öppnar sig den här vyn.

De som bodde här kunde ha god uppsikt över över båtar som passerade, strategiskt viktigt. Nutidsmänniskor tycker nog mest att det är en vacker utsikt och undrar var stigen är så att de kan komma ner och ta sig ett dopp.

Själv höll jag mig kvar hos träden och vikingarna.  Så det blir en fortsättning...

Vägen, och dess betydelse för bilden, en alldeles för solig dag

I dag alltså. Det såg ut som att det skulle bli lite kontrastdämpande moln idag, men det hade gått över när jag gav mig av på promenad. Solen gassade, på både fotograf och motiv.

En väg kan vara ett viktigt bildelement som bygger upp bilden och leder in blicken och kanske ger bilden lite spänning. Vad finns bortom kröken? Dessutom kan ju kröken ha en skön form.

Men vägen kan ju också vara den väg man färdas för att komma fram till bilden. Så en väg kan vara vägen till målet på flera sätt.

Den här vägen är den väg jag går när jag parkerat bilen, för att komma fram till den mindre väg jag tänkte gå. Vägen kröker så jag ser inte hur lång väg jag har att vandra. Solen gassar så jag känner redan att min väg kommer att kännas lång idag. Jag lämnade vattenflaskan i bilen.

Var jag är? "Någonstans i Sverige...". Ulla Billquist får ni tänka er själva.

På himlen leker molnen, i övrigt är jag ensam på min färd.

Vägen finns med här med.

Om jag tittade åt vänster var molnen ännu mer lekfulla.

Vägen är inte borta, men den syns inte på bilden, ni får tänka er den hitom diket (som inte heller syns). Och om ni undrar över perspektivet så är det 10 mm  (x 1.6)

Här har jag börjat vandra den smala vägen...

...men jag undgår såväl taggbuskar som andra faror, och det är alldeles torrt här, så jag kan inte heller fastna i något fototräsk. Men jag gillar inte kontrasterna, vare sig tallar eller Natt och Dag blir bra. Men tänk er er en sol som gassar i nacken, några surrande insekter och ett par svettdroppar som börjar söka sig väg, så kanske stämningen blir den rätta.

Vägen då? Den kröker sig på 10 mm-vis runt bilden till vänster.  Lita inte på perspektivet.

Bara att vandra vidare. Vägen är vägen mot målet.

Och vägen är fortfarande motivet, eller är det allt det torra grå ?

Nu har vägen fört oss ända hit, bara en smal remsa i gräset, mellan stenarna.

Mera sten!

Riktig motljusbild. Om du förstorar ser du var jag gömt solen bakom en gren.

Vi fortsätter vår väg genom den vajande timotejen, bort mot skogen därborta.

Och plötsligt ändrar vägen karaktär.

Stenigt och uppför och nu gassar solen verkligen i nacken, känn efter får ni känna.

Vart är vi på väg? (Nej det är inte ett frågeprogram i teve.)

Det är som med alla följetonger. Vänta på den spännande (nja) fortsättningen.

Går det bra med granar också, eller
när jag siktade mot det öppna landskapet
och hamnade i skogen

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. På väg hem från Vallentuna körde jag medvetet åt fel håll för att söka mig mot det öppna landskapet kring Markim. Kryssade på småvägar i det öppnas utkant för att hitta rätt vinklar i kombination med lämplig plats att placera bilen. Staket, stängsel, skogsdungar, punkterade cyklister och annat var i vägen och jag var inte riktigt på hugget. Dessutom en gassande sol och nästintill molnfri himmel som ställde krav på vinklar.

Så jag hamnade i skogen.

Och kom ihåg Claes inlägg om att testa skärpedjup på tallar.

Och kom på att jag kunde pröva med granar...

Bara för att ha något att göra...

Mindre skärpedjup än så här lyckades jag inte få (Och det hade jag inte förväntat mig). Jag använde min 10-22 mm på 10 mm och bländare 4.

Gav mig på ett f.d. träd också.

Här är det bländare 14 och väldigt mycket är skarpt.

Det var för att kunna ta den här typen av motiv som jag skaffade mig objektivet en gång i tiden, för att kunna använda ett arbetssätt som jag vant mig vid med 24 mm på småbildskamera. Och här är det ännu vidvinkligare, 10 mm som är ekvivalent med 16 för småbildsformatet  (Som nu blivit fullformat som är mindre än mellanformat och mycket mindre än storformat. Logiken haltar när normsystemen blandas.)

Huruvida nästa träd är, (eller kanske var?) en gran eller en tall tänkte jag inte på att se efter. Jag tänkte mest på att hitta vinklar för att testa skärpedjup, samtidigt som det gällde att hantera skogens stora kontraster, för att få de urfrätta solfläckarna att inte bli allt för störande.

10 mm, bländare 14.

Det växte mycket blåbärsris , men det såg inte ut att bli något blåbärsår, såg bara några få futtiga små bär, smakade på ett, ganska torrt och tråkigt, trots att det var moget.

Att det här var en skog där folk rört sig en gång i tiden syntes på resterna av upptrampade stigar, men idag var de knappt synliga och överväxta. En kulturlämning som snart kommer att vara helt försvunnen.

Sedan bytte jag. Träd, för att visa att det växte björk bland granarna i tallskogen och objektiv för att...   ja, se själva.

Det blev visst svartvitt också, men det blev det när jag kom hem och inte ute i skogen. Nu var det 81 mm och bländare 5, så skärpedjupet minskade förstås.

Och med 200 mm blev det så här (bländare 5).

Blev jag nu något klokare på det här - eller har jag bara tagit ännu några meningslösa bilder för att fördriva tiden? Tja, än sen då, så länge jag trivs...

...och det är skoj att skriva, även om det ibland är "som att koka soppa på en spik", men det är kanske det som är utmaningen, att skriva något fast man inte har något att skriva.

Canon 40D + 10-22 mm och 70-200 mm.