Människor på stan

Idag åkte jag in till stan igen för att testa mina färdigheter i gatufoto, eller som jag också skulle kunna formulera det, jag åkte in i stan för att lite planlöst flanera och se vad som händer. Som jag brukar.

För att variera mig klev jag av pendeln redan i Karlberg, så att jag inte automatiskt skulle dras mot Gamla Stan, Slussen och Söders höjder, och för att se om jag klarar av att fotografera även i andra stadsdelar. Dom har ju olika karaktär.

Damen med hunden

Ganska fort mötte jag Damen med hunden, kanske inte Tjechovs dam, men likväl hade hon hund.

Damen med glasögonen

Väl uppe på Kungsholmen och S:t Eriksgatan var det röd gubbe, så det var bara att vänta och rätta till glasögonen.

Damen med hunden II

När jag satt mig ner för att fika kom Damen med hunden igen, men i annan skepnad,  inte hon heller Tjechovsk. Bilden fick vara i färg för att det skulle synas att tanten i rött var röd. Bl.a. Speglingarna blev också intressantare med färg..

Farmor med vagnen.

Det är skönt att farmor kör, när det är varmt och trött och uppför.

Mannen med burken.

Det är gott med en bira när man är varm och törstig!

Han stod där när jag kom runt hörnet, så det blev ett snabbt skott , och tur var det för det var de sista dropparna han slök och sedan  var motivet borta.

Mannen med kärran.

Det är jobbigt när solen gassar.

Jag hade idag valt att begränsa mig till 50 mm på min 40D och det blev fler bilder så det är risk för "Det kommer mera..."

Det är inte bara bär som är oskarpa

En direkt fortsättning på mitt fynd av oskarpa motiv utanför min dörr. Det är inte många kvadratmeter, men ändå finns där mycket att upptäcka om man lägger sig ner på mage och tittar.

Som hjälp för att se använder jag mitt makroobjektiv, och för att få det begränsade  seendet använder jag största bländaren, 2.8, ingen nerbländning här inte. Det gör också att jag kan handhålla kameran, stödja armarna mot marken och flytta fokus genom små rörelser med händer och överkropp. Sedan är det bara att "gunga" in bilden och exponera.

Stativ gillar jag inte, det blir för stelt i själva skapandet av bilden, jag vill röra mig och fånga momentet av skönhet som jag ser. Det gör också att jag inte kan upprepa mig och få en likadan bild till, varje bild blir unik, precis som de upplevda ögonblicken är unika.

Och egentligen gör det inget om det inte blir några bilder. Bara att ligga där och spana är en tillräcklig upplevelse, men det är inte enbart en passiv upplevelse, även om rörelserna är små, och framförallt: seendet är aktivt och makrot är mitt fönster in i en värld med oanade skönheter.

Det behöver inte finnas så mycket i bilden, "less is more", och det finns så mycket av enkel skönhet att se.

Och det behöver inte vara mycket i bilden som är skarpt för att det ska bli intressant.

Så lägg er ner på mage (om ni inte redan gjort det) och undersök vad ni missat.

När jag reste på mig såg jag den här skönheten stå mot en solbelyst vit vägg.

Sedan gick jag in.

Canon 40D + 100 mm makro, bl 2.8 (den utan IS)

Skärpa?
Behövs det, dom e' ju mogna.

I morse, eller var det i förmiddags, gick jag ut i solskenet och la mig ner på gräset och skådade in i vegetationen och om jag kisade lite och inte fokuserade så skarpt kunde jag se dem hängande där, de vackert röda.

Förstora så ser ni.

Men behöver de vara skarpa, och behöver omgivningen vara skarp, kan vi inte njuta av färg och form som det är, utan skärpa och utan riktigt veta vad det är.

Det är ju ingen artbild jag tar, det är en bild av njutningarna, solfläckarna, den sommarsköna värmen och känslan, och den vill jag inte förstöra med skärpa och exakthet.

Men så fångar en solstråle plötsligt upp en av dem, och han hänger där, uppochner som en ensam akrobat med uppblåst huvud.

Men han är faktiskt inte ensam, han har  många kompisar.

Vinbären är goda nu!

Men det finns även andra sköna former nere i vegetationen, som man kanske inte ser om man inte ligger där och kryper.

ABSTINENS!

Vad fort det kommer, oron i kroppen när jag inte fått min dagliga dos, det var väl i fredags senast, men kanske blev det en överdos då, för jag har känt mig trött. Fast tröttheten kanske är värmens fel.

Jag tänker på fotograferingen, jag har inte tagit en bild på flera dagar. Vad ska jag göra? Får ju inte den dagliga dosen när jag går till och från jobbet, när jag inte går till och från jobbet. Och utan bilder inget bloggande och då får jag ju inte skriva heller. Dubbel abstinens.

Men då finns ju räddningen nära, i en dator nära mig, där det finns outnyttjade bilder. Vilket fynd, lite som den fattige rökaren som går och samlar fimpar, återanvändning när nöden inte har någon lag.

Än en gång hamnar jag i Prästgatans vimmel, fast utan vimmel. Vimlarna vimlar på en annan vimmelgata. Där skyltar månglarna med: FYND, kom och köp, men här, på vimmelfria gatan kan man göra sina egna fynd. Gratis.

Konsten är gratis här, till skillnad från vimmelgatans gallerier.

Likaså är det med juveler och smycken, ljus-smeden bjuder på gratis ljus-smycken, dessutom ständigt föränderliga.

Nya tapeter kanske, här finns ett stort utbud av form och mönster . Gratis förstås.

Håll till godo med detta billiga inlägg, helt kostnadsfritt, som botade min abstinens. Och som vanligt vet jag inte om det är bilderna eller orden som är viktigast för mig att skapa.

Se till att ni dricker ordentligt i sommarvärmen!

Vad har hänt med Riddarfjärdens profil? Tre hårda bilder.

Ja det händer saker och det ändras och det dyker upp, och det sticker upp, och  det sticker ner, både i skyn och i vattnet, och när det lider mot afton och motljuset kommer inifrån mälarhållet, då blir det mesta till silhuetter, och gör man bilden hård, som vore det femmans papper, så blir det kanske överdrivet, men det var så jag ville ha det.

Münchenbryggeriets skorsten till vänster och tidningshusen i Marieberg i fonden, annars är det mest byggaktiviteter man ser, fast det mesta händer under vattnet.

Här sticker det upp, sticker upp, sticker upp, sticker upp och sticker det upp, plus några små uppstickare. Kända stockholmsprofiler plus några tillfälliga besökare.

Himlen på den här bilden tycker jag nästan påminner om sådana där gamla målningar, där Gud Fader själv tronar uppe bland molnen. Var det barocken det? Svulstigt i alla fall. Och skräpet i bilden kommer inte från ett skräpigt negativ, för dels finns det inget negativ och dels är det faktiskt fåglar. Förstora får ni se.

Men det mesta sker under vattnet så vad det är kan vi bara ana oss till, men en järnvägstunnel lär det ska bli.

Digitala kvadrater fångade med Olympus PEN

i slutet av en lång promenad

i vår stad.