På väg!

eller om man inte ser, blir det heller inga bilder
fast jag borde nog träna lite mer

Konsten att se, som en förutsättning för att skapa bilder, har några bloggare nyligen nämnt, och det var något som dök upp i min associativa hjärna när jag promenerade på väg hem från jobbet, förut idag. Jag ser ju bilder hela tiden, i verkligheten och inom mig, men det gäller  också att fånga dem.

I morse, i första trappen, nära mitt hem fångade jag en pojke. Nästan.

Jag gick just och funderade på att träna höftskott, när han passerade, och jag tryckte av. Autofokusen var redan avstängd och avståndet inställt, så jag var lite redo när han kom skramlande. Han flick bli svartvit, för de röda färgerna tog intresset från bilden.

Höftskott förresten, revbensskott stämmer nog bättre, för det är snarast där jag har kameran när den hänger runt halsen. Efter det första skottet bestämde jag mig för att inte använda vare sig sökare eller display denna morgon, utan bara sikta på fri hand. För jag borde nog träna så jag träffar rätt. Men egentligen tycker jag bilden har sin charm som den är.

Strax kom nästa offer bakifrån.

Hon fick bli röd, för utan färgen tyckte jag bilden dog.

Ooops, bäst att se upp.

Hon verkar upptagen, så hon ser nog inte vart hon går. Skönt att litteraturintresset inte är utdött...

Här blev det lite prickskytte i rätt ögonblick.

Jag såg ju att hon kom bakom häcken, så det var bara att vänta in...

Utan tunnelbild är ju inte bloggen komplett...

På väg någonsans, precis som alla andra. Jag gick åt andra hållet...

Och jag besparar er synen av de tråkiga skotten.

Olympus PEN+17mm, på en höft.