Folk brukar tycka så illa om dem
så jag vill visa hur fina de egentligen är
bara man vågar sig tillräckligt nära

Jag tycker de är vackra även om de för många är hatobjekt. Kanske är de inte några skönheter där de sticker upp ensamma ur gräset så här, men tänk er ett helt fällt som lyser gult...

Ska man upptäcka skönheten hos solitära enstöringar får man allt krypa närmare, gärna med ett makro som följeslagare.

Här har det kommit en liten besökare också.

Tillräckligt nära och med tillräckligt kort skärpedjup kan man få en sådan här diffus skönhet

Kryper man ännu närmare kan man se ännu mer av skönheten som döljer sig.

Så, egentligen är de för vackra för att behöva gömma sig lite blygt, så här i gräset.

En liten maskrosstudie, idag på eftermiddagen, utanför min dörr.

Canon, 100 mm/2.8 Macro

Handhållet

När solen lyser skarpt
och skuggorna förstör bilden
kanske det är skuggorna som är bilden

Tre farbröder står så fint i allén, tätt ihop, konfererande, funderande eller spekulerande. En given bild, men det är motljus och skuggorna förstör och till råga på allt är farbröderna svarta. Men vänd då på steken och gör fienden till din vän och utnyttja skuggorna.  Farbröderna och skuggorna får bli svarta och trädens skuggsidor nästan svarta. (Farbröder förresten, det är bara en av dem som är äldre än mig.)

Tre farbröder kastar skuggor i kapp med träden.

Men när ändå bilden är så mycket kontrast, varför inte ta bort färgen.

Fortfarande tre svarta farbröder, men skuggorna har mer nyanser. Samma bild, men ändå inte.

Ett annat träd, men inga farbröder.

Den här bilden hade jag aldrig funderat på utan skuggan. Den är så att säga trädets förlängning och ger struktur, komposition och bild.

På något sätt är det detta med form, struktur och komposition som är stommen (eller ska jag säga drivkraften) i mitt fotograferande just nu. Jag har ju alltid varit en sökare i mitt fotograferande, och fotograferar det jag ser, och just nu är det former jag ser.

En skuggbild till. Här är det grus som är motivet, förutom skuggorna.

En på-vägen-till-jobbet-bild, som fick användning nu när skuggor blev aktuellt.

Sens moral? Det ska väl då vara: Låt inte skuggorna förstöra för dig. Använd dem!

Olympus PEN + 17 mm

Nu har jag haft min nya kamera några månader.
Dags att utvärdera?

Det var ju förstås redan i höstas jag köpte den, men det är först nu i vår jag kommit igång med att använda den på allvar, mer än sådär att jag testade den och kom underfund med den och såg att den fungerade, och så.

Jag köpte den när den precis kommit hit och fanns att tillgå i butikerna. Jag vet att man inte ska göra så, det kostar alltid pengar att vara först och jag hade sparat en tusenlapp om jag väntat till nu. Men vad gör man när man blir blixtförälskad?

Min gamla kärlek till Olympus och små kameror har jag skrivit om förut: Hommage á Olympus OM , och nu var det färdigt igen. Jag bara måste ha en Olympus PEN EP-1.

Hur har det gått? En kort utvärdering är: Jag gillar den! Den är snygg förstås, men framförallt är den användbar, och det är ju i grunden därför jag jag köpt den. Ett annat sätt att utvärdera är ju att ställa sig frågan: skulle jag köpa en idag? Och där blir nog svaret troligen nej. Varför då, då, om jag nu gillar den?

Jo, det har ju kommit efterföljare. Alldeles för fort, så lite lurad känner jag mig nog. EP-2 alltså, som har allt som EP-1:an har, men också en sak till: möjligheten att sätta på en elektronisk sökare. (Några småskillnader till är det, men inget som är intressant för mig.) Dessutom finns den också silverfärgad nu, och inte bara svart som när den kom.

Men det förstås, som jag använder den nu, behöver jag inte den där sökaren.

Hur använder jag den då?

Jag fotograferar med den förstås! (Men en sådan självklarhet behöver väl inte påpekas.) Till största delen (säkert mer än 95 %) har jag använt 17 mm-objektivet, och därtill den medföljande lösa genomsiktssökaren. Det tog ett litet tag att vänja sig vid den, ovan som jag var. När kameran var nyinköpt gjorde jag som jag vant mig vid med min gamla lill-kamera (Canon S-70),  jag använde displayen. Det gjorde jag mestadels med den, trots att den hade en inbyggd sökare, men den tog jag bara till ibland. Och av bara farten fortsatte jag så.

Men nu sitter sökaren på hela tiden på PEN-en. Ibland, när jag tycker det är bättre, använder jag displayen när jag fotograferar, men bara i vissa situationer.

När använder jag den då? Jämt! Nej inte riktigt, men gamla lillkameran har mest (ja, bara faktiskt) samlat damm sedan jag köpte Olympusen, och den stora har jag bara plockat fram vid något enstaka tillfälle. Olympusen kan jag alltid ha med mig, inte lika smidigt som s-70:an som gick ner i byxfickan, men i en jackficka är det inget problem. Och den har en gammal hederlig kamerarem så jag kan ha den hängande runt halsen, men utan att den tynger som spegelreflexkameran.

Den fungerar alldeles utmärkt på mina dagliga promenader till och från jobbet, för vardagsbloggandet så att säga. Den fungerade alldeles utmärkt på vårens resa till Tyskland. Och nu nyligen, den dög på konferens också.

Den har ju fått en del kritik för långsam autofokus, men den har inte besvärat mig. Ofta använder jag dessutom manuell fokus. Jag har programerat om en knapp så att jag snabbt kan växla mellan AF och manuell fokus, och ett sätt att använda det är att jag använder AF för att mäta på något på lagom avstånd, och så låser jag den inställningen genom att gå över till manuell fokus. Lite hemgjord hyperfokal om man så vill.

Exponeringen då? Där använder jag tidsförval, bländarförval och manuellt, allt efter situationen, som jag alltid gjort (så länge kamerorna tillåtit det).

Sen har ju kameran en massa andra inbyggda finesser, som jag inte botaniserat i (för de har inte intresserat mig, än i alla fall).

Hur bra bilder blir det

Ja, det beror ju på fotografen, men den tekniska kvaliten räcker för mig. För bildexempel hänvisar jag till andra inlägg i min blogg. I många situationer kan den helt ersätta min stora kamera.

Intressantare är vad den gjort för mig som fotograf, och jag tror att den hjälpt mig att se lite annorlunda, och bara det gör den värd priset. Nu gäller det bara att förvalta det och använda seendet till något. Det är det svåra. Men det är där jag är just nu.

Herrarna i herrummet, två män och en kvinna och andra stilbrott; det är faktiskt inte bara paus på konferensen

Är man på modern konferens i gammal miljö, kan man inte undvika stilbrott.

I slottets gamla herrum sitter dagens herrar och konfererar, men visst blir det stilbrott mellan den nationalromantiska inredningen och dagens moderna konferenstillbehör.

Två män och en kvinna

I ett mindre rum blir inte kontrasten lika stor

Dialog eller fnurra på tråden?

Den moderna tekniken trasslar till sig ibland. Sladdar kan vara ett otyg.

När trasslet är utrett kan diskussionen börja.

Och här är inte stilbrottet så tydligt.

Men min blick kan ju inte undgå att glida ner mot den blanka bordsskivan...

...och då vet man inte var man hamnar.

Till slut blev fotografen anfallen av ett vildsvin på toaletten...

...så nu kanske det inte blir fler bilder.

Med Olynpus PEN+17mm på slottskonferens

Damerna på toaletten, bjässen i trappan och andra fynd

Jag hade kameran på mig när jag gick på toaletten och då fann jag dessa damer som lutade sig mot kaklet.

Och i trappen hittade jag denna 140-kilosbjässe.

Om man tittar ner i vattnet vid bryggan är det endast den egna fantasin som avgör vad man hittar.

Önskar er godmorgon med dessa konferensbifynd

Fortsättning följer

Olympus PEN+17 mm