När försommarsolen lyser avslöjande skapas något nytt,
och trädet och trädets kompis får också vara med.

När jag kom till jobbet i morse lyste solen skarpt på fönstret utan pardon och avslöjade vinterns och vårens avlagringar. Motivet bara stod där och väntade på mig...

Jo,  jag har dragit lite i färgreglagen, så att det blev den rätta känslan

Men går man nära blir intrycket ett annat.

Man bara anar somrighetens vardande därute

Men det gäller bara att ha rätt fokus så blir det synligare

Nog tränger sommarljuset undan mörkret, bara man ser efter.

Vid dagens slut (arbetsdagen, alltså) passerade jag en bekant.

Trädet. Det har varit med förut, men inte i den här vinkeln...

...och kanske inte heller som ett porträtt.

Trädet och trädets kompis!

Slut på dagens betraktelse.

Olympus PEN + 17 mm

Javisst ja, jag har en cykel också,
och ett objektiv till, det hade jag glömt,
kan de kanske ge några nya bilder

Ja ute i förrådet stod den där den skulle, cykeln, bortglömd. Nej inte riktigt, men den stod kvar efter vintervilan. Undrar varför jag inte tagit fram den förut...

Och jag har ju ett objektiv till, till Olympusen. Det följde ju med en zoom också, och inte bara den älskade 17 mm. Knappt jag har prövat den, så idag tänkte jag göra det, ut på tur med cykel och zoom.

Men först behövde jag pumpa.

Och kameran fyllde jag med sepia igen. Bara för att testa i naturen också. Bara för skojs skull alltså.

En ljus försommarhage fick bli det första offret. Typ.

Nej, det finns ingen teckning i himlen, det såg kameran till. Jag har en mörkare variant med lite himmel i, men då blev inte hagen så där ljus och fin, som jag ville ha den.

Här valde jag en snålare exponering för att se molnen.

Visst är det bekvämt att göra det i kameran, men jag tror nnog att det blir bättre om man gör det efteråt, inte minst när det är stora kontraster. Och egentligen är det väl "fusk" alltihop, när det inte är papperet som är tonat. Men lite skoj kan man väl få ha.

Lite bättre tyckte jag det blev "på en byväg om våren".

Och staketet har varit med ett tag.

Men för att visa att det finns färg i kameran blir det en färgbild också.

"Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fästat", eller hur var det?

Hoppas att mitt sviktande minne kommit ihåg citatet rätt...

Olympus PEN + zoom 14-42 mm

Varför?

Ja det kan man fråga sig. Varför?

Jag ställer mig frågan inspirerad av att det varit en del varför här på Fotosidebloggarna på sistone. Om inte inpirationen kommer inifrån, kan den komma utifrån, från andra. Mänsklig interaktion helt enkelt, sådant som för oss framåt. Förhoppningvis.

Tänk om inte varför funnes. Då skulle jag inte kunna gå i en uppförsbacke och tänka "Usch vad jobbigt med uppförsbackar. Varför  finns det uppförsbackar?". Ja, tänk vad tråkig välden skulle vara utan backar, ingen Mosebacke Monarki, ingen Anja Pärson och bara platta landskapsbilder.

Tänk om inte varför funnes. Då skulle vi inte vara människor, eftersom förmågan att ställa frågan Varför? är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. Kanske skulle livet vara enklare då. Men tråkigare.

Varför tar man en sådan här bild? För att man tror sig se något när man passerar?

Tänk om inte varför funnes. Då skulle vi inte kunna fundera på varför bloggar jag eller varför har bloggarna på Fotosidan blivit som de har blivit. Och sådana funderingar har det ju varit en del på sistone.

Varfö skriver jag då detta inlägg? Det är som det brukar vara, hjärnan går igång och jag följer med den, i alla fall är det så jag upplever det, och då kan jag ju lika gärna följa den i spåren och försöka fånga upp en del av tankarna. Något annat syfte hade jag inte när jag började skriva. Human exploration i stället för urban exploration. På samma sätt, är det det jag gör, när jag fotograferar, även om jag inte riktigt förstår hur.

Kanske är detta ett sådant där inlägg som borde ligga till sig, mogna och bearbetas vidare, men då skulle det förlora sitt värde som ett spontant stundens infall, och den fräschören vill jag behålla.

Det här var också ett spontant infall.

Varför jag bloggar?

1. Det är roligt för stunden, precis som när jag fotograferar.

2. Det är folk som läser, och så länge det är så fortsätter jag.

Och när jag tröttnar tar jag time-out. Det har jag ju gjort några gånger. Men när suget återkommer efter att berätta så återvänder jag. Kanske.

Varför?

Om motiven tagit slut och fantasin tryter kan man alltid trycka ner kameran i gräset.

Ett infall bara. Dom var så gula och fina.

Men är man maskroshatare, eller vill ge en dystrare bild av världen, kan man ju ta bort lite av den vackra färgen.

Och när man tar  sådana här bilder är det ju bekvämt med en display där bak (på kameran alltså) så slipper man lägga sig ner. Och då blir det inte ett helt företag utan bara ett snap-shot (eller två) på väg till jobbet.

Olympus PEN +17 mm

I går fann jag nya former...

Jag gick ju en annan väg igår för att se om jag skulle finna något nytt, och då fann jag något nytt. Inte helt oväntat, för dom har ju bökat här länge.

Uppfarten till en ny bro, och en nästan färdig gång/cykelbana. Det var nytt.

Bilden fick bli svartvit, för att slippa alla störande grälla färger, som stal uppmärksamheten.

Det började för två år sedan, eller lite mer, när dom rev en gångbro och snodde min trevligaste gångväg till jobbet, den upp över berget och genom skogen. Istället får jag runda ett värmeverk. Inte lika skoj.

Därför har jag ju mest gått en annan väg, på andra sidaan motorvägen.

Man snart är efterträdaren på plats. Ja på plats är den, men inte riktigt färdig, och det är beviset på att det fortfarande är vår. Det står nämligen på skylten att bron  är färdig våren 2010.

Den runda fina formen är cykel- och gångbron, den efterlängtade, saknade som åter skall kunna leda mig till skogen.

Undrar hur mycket dom har bökat där borta i skogen. Det har ju blivit en tunnel genom berget också. Inte för mig, men för bilarna. Och tunnelbökerier kan ju ge stökerier runt om.

Går man lite närmare blir formerna kraftfullare.

Några steg till och fler nya former dyker upp, en vackert formad kurva.

Alldeles färska former, doften av färsk asfalt låg över nejden.

Någonstans här går också den osynliga kommungränsen. Förut kunde man det på lyktstolparna, de bytte utseende vid gänsen, inte mycket, men foten hade en annan form.

Någon hade varit först.

Ett litet cykelspår sladdar ut i gruset. Undrar om det är tänkt att man ska gå här redan nu?

Det var nog inte meningen, för så här såg det ut i andra änden.

Tack för igår! (För det här var gårdagsbilder.)