Fortsatta vardagsobservationer med nya kameran: Om det har regnat när man kommer hem är bara spåren av barnens lek kvar

När jag gick från bilen och in till mig såg jag att det hade regnat. Inte mycket, bara en skur, men marken var blöt där det inte hunnit torka. Och barnen hade lämnat leken kvar ute och flytt in till annat. Eftersom jag hade nya kameran i fickan (jo den ryms där fastän det är en systemkamera) tog jag upp den och lät lekens rester bli en slutpunkt i kompositionen.

Ja, allt det där tänkte jag inte då, det ser jag nu efteråt. Det är nog därför jag skriver om bilderna, för att se vad jag gjort. Och jag fotograferar för att se hur många bilder och motiv det går att utvinna ur den enkla vardagen. Och förstås vänja mig vid nya kameran (vilket inte är så svårt).

De här bilderna handlar nog om ytor också. Jag gillar ytor. Jag har ju ett helt album med bilder av ytor , (men inte ytliga bilder). Men där handlar det om ytor på annat sätt, inte om ytorna i bilden utan om ytor som ytor.

Vad jag har för regler när jag komponerar bilderna och låter ytorna dela på bildytan och bygga upp bilden? Inga. Jag låter ögats känsla styra. Jag har aldrig läst någon bok om komposition, däremot har jag sett många bilder och det som har tilltalat mig på olika sätt är så att säga inympat och omedvetet. Eller kanske undermedvetet.  Ögat styr. Jag lyder.

När regnet kom lämnade föraren bilen och gick hem.

Och här syns det att man brutit mitt i, mitt i samtalet och mitt i leken, medan lekens attribut ligger kvar i skilda ytor.

Men leken är för stunden och några timmar senare, efter en rejäl regnskur, är bara fragment kvar som minner om vad som varit. 

Olympus PEN E-P1 + 17 mm pannkaka.

Varför är människorna så små i mina bilder - eller konsten att vänja sig vid en ny kamera

Ja, det är ju egentligen två helt olika saker jag tar upp i rubriken. Varför människorna är så små vet jag, rent fototekniskt alltså. Det beror inte på vidvinkeln på kameran att de blir små, utan för att jag gör dem små, för att jag väljer att göra dem så.

Egentligen föddes tanken under dagens promenad till min närbutik (som råkar vara Sollentuna Centrum som ju är ett helt köpcentrum). Det är ingen nyhet för mig att jag gärna gör människorna små, men nu började jag fundera.

Frisörens hörn. Sollentuna Centrum (under ombyggnad). Klickbar bild.

Här var det mera hörnet, fönstret och de svaga speglingarna som jag ville fånga, och såg människorna mer som utfyllnad som skulle göra bilden mindre tom, för här ville jag inte ha den tom. Det vill säga, allt det tänkte jag inte när jag stod där, inte medvetet i alla fall, jag bara gjorde, intuitivt, det som kändes rätt. När jag tänker blir det ofta sämre...

Färgen tog jag bort efteråt för jag tyckte den störde.

En bit längre bort valde jag att ha färgen kvar.

Hissar och brödbutik.Klickbar.  Här är det ju lite linjer och så'nt jag ville ha med, men också på något vis känslan av modern, kal konstgjord miljö. Tror jag, så här efteråt. Egentligen skulle jag ju handla lite frukostmat till i morgon, det var mitt ärende, inte att fotografera. Men kameran "råkade" hänga med.

Lite små är människorna redan här. Ännu mindre blev människan på hemvägen. (Men klicka, så blir hon i alla fall dubbelt så stor.

Här fotar jag egentligen stenen och linjerna. Den lilla kvisten på asfalten är viktig. Och människan. Tillsammans ger de helheten. Varför då? Varför gör jag så? Vet inte, men jag vet att just så här ville jag ha det.

Och varför är människan liten. Är det så jag vill skildra den här miljön?

När jag själv kommit ända dit bort, inväntade jag en ny människa, och då blev det så här.

Blå människa och blå barrack, eller kanske bara någon som strävar hemåt.

Men jag lät henne också bli mindre så vi kan se hur hon strävar vidare, snedlastad.

Här började jag fundera på om bilden borde vara i svart-vitt, men kunde inte bestämma mig för vilken som berättar bäst.

Innan jag följde efter henne genom tunneln vände jag blicken åt höger. Två människor!

Klicka så syns de bättre. Här är de små i bilden, ändå var det de som gjorde att jag tog bilden. Men ändå är det nog det gröna och det blå och linjerna som fångade mig. Den gamla landskapsfotografen skiner igenom. Eller?

Väl ute på andra sidan mötte jag människor som var små av en annan anledning.

Det är nyttigt att ställa frågor. Även om man inte hittar svaren.

Och det här med att vänja sig vid en ny kamera? Det är ju det jag håller på med. Inte för att det är svårt, men jag måste ställa om blicken från 28 till 35 mm. Kameran i övrigt är ju så behaglig, så det behövs ingen tillvänjning. Den passar mig.

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Det hårda morronljuset

Solen står lågt om mornarna, och skuggorna blir hårda och dekorativa om det inte är mulet. Man kan ju inte bara cykla förbi skönheterna utan får ju lov att stanna och fånga åtminstone några av dem.

Här fångades blicken av de geometriska ytorna.

Men här var det örat som fångade ljudet av en annalkande cyklist bakifrån, som behövde inväntas för avbildning.

Ja, och här var det förstås mönstret som fångade mig, och jag beslöt mig för att framhäva mönster genom att ta bort färgen.

När jag kom hem var det inte morgon längre och solen stod åter lågt, men nu var det barnens kvarglömda som fångade ögat.

Det är fortfarande roligt med ny kamera.

Det blir inga bra bilder om man har ont i foten,
men cykeln går att stanna
om kameran hänger runt halsen

(En story med klickbara bilder) 

Mitt vardagsfotograferande, och mina dagliga på-vägen-till-och-från-jobbet-bilder har ju länge lyst med sin frånvaro här i bloggen. Jag har helt enkelt inte gått. Mina fötter har spökat hela sommaren. Den ena var kass i våras men återställd i somras.

Då tog jag de här bilderna . Det skulle jag inte ha gjort. Morgonen efter höll jag inte på att komma ur sängen. Hälsenan var kvaddad, ja inte av, men helsvullen och inflamerad. Inte av fotograferandet, men jag var inte bara där och fotade, jag deltog också. Och nu haltar jag fortfarande och cyklar till jobbet istället för att gå. Och cykeln har för bråttom så det blir inga bilder.

Men nu har jag ny kamera och den måste användas. Och den har jag inte i fickan, utan på gammelt hederligt vis hängade runt halsen, åtkomligt. Och cykeln går ju att bromsa, så det är kanske inte omöjligt i alla fall.

Skuggorna var fina i favoritgångtunneln i morse.  Det stoppade färden.

Och när jag stannat kom grabbarna rullande och ställde sig där. Tackar! 

Det är inte många meter till nästa tunnel. Det kom en cyklist där med, något äldre.

Vänder man sig om ger tunneln ett helt annat intryck.

Det är ingen äkta på-väg-till-jobbet-blogg om inte favoritvattenpölen får vara med.

Och ett misslyckat höftskott hann jag med också, haltande på väg in från cykelparkeringen till jobbet.

Bilderna är tagna idag med min nya Olympus Pen EP-1+17 mm.

Kort recension: Den är bra.  Det är roligt att fotografera!

Ellen, efterspel och oväntat möte...

 En liten fortsättning på dagens bildexposé från Ellens.

Samtal pågår...

Kameraglädje...

Med vad har de för sig utanför Ellens...

Fotograferar förstås...

si...

...eller så

Och fortsätter prata kamera förstås

När vi kom ner till tunnelbanan avslöjade vi en hängiven svartvitfotograf med digital färgkamera på magen...

Också en tänkare...

Två fotografer, två hundar i blåtimmen...