Med nya kameran på Ellens

Ja, idag tog jag mig iväg till Ellens. Det var länge sedan sist. Fast det heter ju fortfarande Puck... Puck på den puckel där jag bott som barn.

Redan utanför kunde jag ana att något var på G därinne.

Jo, där var de uppradade, fotografer, kameror och kaffemuggar.

Bilden tagen när jag fått tillbaks kameran. Den skulle ju tvunget vandra bordet runt... Förstår inte det...

Och har dom en kamera framför sig så ser dom inget annat...

Jo, dom kan titta på varandras kameror också!

Fast det är visst en som sett fotografen också ;)

Undrar hur den bilden blev?

Är det fortfarande modernt med snea bilder?

I tänkarnas hörna...

...hittar vi tänkarna.

Nää, den här känns inget bra att hålla i.

Några snabba skott från dagens Ellens/Puck.

Mest bild, få ord (här i bloggen, alltså. På plats pratades det desto mer)

Det blir nog en fortsättning, det finns fler bilder...

 Bilderna tagna med min nya Olympus PEN

17 mm/2.8, ISO800

Med plastkasse i ena handen
och nya kameran i andra handen

Jag gick till affären och handlade och tog då förstås med nya kameran. Med bärkasse i ena handen så blev det enhandsfoto med andra handen, en liten test på kamerans funktionalitet.

(Bilderna är klickningsbara)

Lutande väggar? Ja jag höll nog inte kameran rakt.

Hjärtat, var har du varit... (klicka får ni se)

Det är ofta någon står här och pratar!

Paraplyet!

Går en ljusnande framtid till mötes?

Vart hon ska gå vet jag inte.

Jag har noterat en nackdel med att göra klickbara bilder, att de förminskade bloggbilderna förlorar lite i kvalité

Bilderna tagna med

Olympus E-P1

(Upptäckte förresten att det står på kameran, men vädigt diskret:

Olympus PEN Since 1959)

Spela fia med mor.

När jag hälsar på min mor brukar via spela fia. Hon ser väldigt dåligt numera, men med dessa stora pjäser går det bra.

Vilka som är gula ser hon, för de är ljusare än de andra. Däremot kan hon ofta inte se skillnad på svart, rött och grönt, så jag får tala om för henne vilka pjäser som är hennes.

Vi brukar bara vara två som spelar, hon och jag, men vi använder alla fyra färgerna och spelar två var.

Här är slutet nära, vi har bara varsina två pjäser kvar. Och denna gång hände det märkliga att alla fyra gick ut i samma omgång. Så oavgjort och jämt  har det aldrig varit förut någon gång.

Bilderna tagna idag, med min nya Olympus PEN. Jag har försökt mig på motivet förut med min S70, men då har jag inte varit nöjd med resultatet. Att fota med den stora kameran har inte fallit mig in, det skulle förstöra stämningen. Och ja, hon vet att jag fotograferade.

Stentufft kameratest med några gräsliga inslag.
(Eller ut i världen med Olympus PEN)

En helt ny dag med en helt ny kamera, vad kan man göra då? Kanske ge sig ut i världen och försöka ta helt nya bilder, eller i alla fall testa att använda kameran.

Då tänker jag inte i första hand på att hårdtesta kameran rent tekniskt, utan mer på användingen. Beträffande teknik och prestanda resonerar jag som Rolls-Royce gjorde på den tiden de vägrade uppge hur starka motorerna var: "Det är tillräckligt många hästkrafter". På samma sätt litar jag på att kameran är tillräckligt bra. (Även om jag inte kör Rolls-Royce, utan håller mig i budget-klass.) Men det gör ju inte att man kan låta bli att lära känna den.

Så på hemvägen från besöket hos min gamla mor i Vallentuna passerade jag några av Täbys runsstenar för ett stenhårt test. (Klickbara bilder.)

Vildapel och runsten

Jag testade kameran med 17 mm:s pannkaksobjektiv men utan genomsiktssökare, med kameran i rem runt halsen. Använde displayen som mattskiva (man kanske skulle köra med stativ och svart skynke över, för att vara riktigt retro) men inte med raka armar utan med kameran lite layed-back, halvvägs ner mot magen, som jag vant mig vid med min S70. Inte riktigt höftskott, ej heller ryggskott, möjligen bröst- eller magskott.

Hur det kändes? Underbart, jag är såld.

Det är klart att med stark sol i ryggen så ser man inte detaljerna så bra (se min skugga ovan) men sådana detaljer är ju lätt att beskära i efterhand. Och vill jag ha sådan detaljkomposition kan jag ju i stället använda spegelreflexkameran. Det är ju inte primärt för sådan användning jag skaffat denna juvel.

Jag prövade också att bli riktigt stentuff genom att närma mig stenen.

 Ett minne från vikingatidens Täby-bor.

Dagens Täby-vikingar klubbar små vita bollar på andra sidan buskarna.

Jag gick vidare för att försöka fånga lite gräsligheter.Även det klarade kameran gräsligt bra, även om det också var diverse andra blader bland grässtråna.

Gräslig bild (eller gräslik?)

Fortsatte de fåtaliga metrarna ner mot sjön, där strandskogens fuktälskande träd frodas och i dagens sol excellerade i solfläckar och skugga. 

Strandskog vid Vallentunasjön. Bilden gjorde jag svartvit i PS. Har alltså inte använt kamerans inbyggda funktioner.

På vägen tillbaks fångade min blick denna komposition.

Sten i gräs.

Täby 2009 e.kr.

Tja, vad ska jag säga här då...   ...en bild till...

Nyponsoppa på rot?

Lite djurliv fick jag med också. Fast mest som bakgrund förstås.

Om jag ska sammanfatta så blir det än så länge inte mer än att jag gillar kameran. Det känns som att det kommer att bli skönt att jobba med den.

Lördag morgon i väntan på att kaffet ska bli klart
-då kan man ju testa kameran

Jag hade ätit frukost och väntade på att kaffet skulle bli klart. Ute sken solen till skillnad från igår. Vad gör man då om man har ny kamera? Går utanför dörren och ser om det går att fota i solsken.

Det gick.

Kanske inte världens mest spännande motiv, men det jag ser när jag öppnar dörren.

Sedan går jag några steg till vänster och där har inte arbetet kommit igång för dagen...

...dom har väl sovmorgon...

...och vänder jag mig åt höger får jag denna vy...

...och då var kaffet klart, och likaledes 20 meter morgonpromenad.

Ha en bra dag allihopa!