Finns det verkligen en värld därutanför?

Ytor är intressanta som fenomen, en tvådimensionell företeelse i vår tredimensionella värld. Våra bilder är ju tvådimensionella, en yta med en bild på, även om de avbildar något med större djup.

En yta kan också vara en gränsyta, mellan det som finns på ena och andra sidan, och därför är jag fascinerad av ytor, både som fenomen och som föremål att fotografera, en gräns mellan den värld där jag befinner mig och det därutanför. Om det finns något där, vilket jag kan undra över i de ögonblick när jag inte är övertygad om att verkligheten verkligen finns, utan kanske bara något vi skapar i vår fantasi.

Fönster är typiska gränsytor, inte minst med neddragna persienner, som utestänger resten av världen.

Eller ett sådant här skrovligt badrumsfönster som endast återger fragment av det som kanske finns därute.

Ibland kanske man måste skydda sig mot det därutanför, ibland kanske världen ter sig så här mörk och begränsad.

Men vågar man titta ut kan man ana att där finns något, något mycket större än i den begränsade instängda världen.

Ibland kanske världen därute ter sig alldeles suddig och alldeles för komplicerad för att förstå.

Kanske bara som ett fjärran otydligt mönster.

Men ibland klarnar konturerna därutanför och ett mönster träder fram. Världen därute börjar bli begriplig, även om det är ett virrvarr och lite mörker fortfarande finns kvar.

Vågar man titta efter kanske man till och med upptäcker att världen är mer färgrik än man först anade.

Tittar man på rätt sätt upptäcker man både ljuset och skönheten.

Kanske man sedan vågar sig ut i den skrämmande världen

Efterord

Bilderna är bilder jag tagit i fascination inför persiennernas påverkan av den bild man får av det därutanför och hur man med dess hjälp kan stänga in sig i sin egen värld.

Efteråt har jag valt ut bilderna, som är tagna vid olika tillfällen, och försökt att göra en tolkning, eller snarare att skriva ner den tolkning som plötsligt dök upp när jag vaknade och låg och småslumrade, och inte kunde somna om.

Kanske det undermedvetna försöker tala till mig.

Kanske är det persiennpoesi.

På jakt efter ljuset

Ljuset är sparsamt så här års så det gäller att passa på när det dyker upp. Å andra sidan kan det sparsamma vinterljuset bli mycket vackert med sina lågtgående strålar. Är det dessutom frostigt kan det bidra till intrycket. Det drev ut mig i går, med kameran i handen, men inte lillkameran denna gång, trots att jag gick längs den vanliga vägen till jobbet (där jag hade några saker att fixa).

Inne bland hyreshusen syntes kontrasten mellan sol och skugga, mellan varmt och kallt, med det frostiga gräset snarare grått än grönt.

Mestadels kallt ljus blev det i nästa bild, men några varma inslag kan vi ana även här.

När jag passerade under motorvägen kunde jag inte undgå att fångas av ljuset.

Och strax därefter fastnade blicken vid konkurrerande linjer i luften.

Sedan blev temat skugga och ljus, ett kontrastmässigt svårt motiv.

När jag gick hem igen, en annan väg, hade mörkret tagit över och jag skruvade upp känsligheten till 1600 ASA. Plötsligt mötte jag då Johnny Logan i en frusen busskur.

Tvärs över gatan fanns en genomfrusen moatjé

Och åt andra hållet en parkering.

En tunnel till passerade jag innan vandringen var slut.

Och där var jakten på ljuset slut.

Reflektioner

Var det då någon skillnad när jag hade stora kameran med mig, i stället för den lilla?

Ja, den här gången var skillnaden tydlig. De flesta av de här bilderna hade jag inte kunnat ta med den lilla kameran. Jo, några av dem, men det hade inte "blivit något". De här bilderna håller för ett större format, och konstigt vore väl annat, eftersom sensorn är nästan 3 gånger större (längdskala). Det är ju faktiskt mer än skillnaden mellan ett småbildsdia och mellanformat 6 x 9 (cm).

Men det är inte bara storleken (som ju också är en nackdel, den är ju större och tyngre att bära på och definitivt inte något man stoppar i fickan). Den har en spegelreflexsökare, den är smidigare att hantera i svåra ljusförhållanden. Det är helt enkelt enklare att tänja på gränserna när förhållandena blir svåra. Den lilla kanske är en blogg-kamera, medan den stora är en bild-kamera?  Hm?

Var placera bilderna

Flera av dessa bilder har jag också gjort större, lagom att lägga upp i Fotosidans bildpooler, men då kommer nästa fundering: i vilken/vilka bildpooler ska jag placera dem? Jag stöter ofta på den svårigheten: vad är det för sorts bilder jag tar; var hör de hemma? Klassificeringen är ju inget jag tänker på nära jag är ute och fotograferar, då tar jag bara bilder. Mina bilder.

Kanske är det därför jag gillar att blogga, då slipper jag allt detta. Jag skapar sammanhanget själv, för varje tillfälle.

För den som undrar:

De två kameror jag talar om är lillkameran, Canon S70, och den stora Canon 40D.

Träd fram!
alla nakna modeller

Idén fick jag när jag läste Lysas blogginlägg i morse innan jag gick iväg. De finns överallt just nu nakenmodellerna, skrev hon och det gjorde att jag bestämde mig för att spana efter dem idag. Trädens former och deras skönhet var det som hade fångat hennes blick. Fånga träd, var därför min tanke när jag startade promenaden med handen i fickan och kameran i handen. Det regnade och jag vile skona kameran.

Men eftersom det regnade så blev det speglingar i asfalten, och även träd speglas, så det får bli första bilden idag.

Jag behövde inte gå långt innan den första modellen sträckte på sig där den stod framför huset som en vakt på sin post.

Kollegan vid nästa hus verkade däremot ägna sig mer åt stretching...

Armar uppåt sträck!

På gräsmattan mittemot stirrade den enögde herr Björk på mig

Lite senare kommer jag i fatt ett Tjechovskt motiv. 

Men varför får hon vara med här bland alla trädbilderna? Jo, hon bidrar faktiskt med en liten sidohistoria i de följande bilderna.

Här kan man undra; är de en eller två, ensam eller omslingrande, eller kanske siamesiska...

En närstudie.

Och en till.

Jodå, damen med hunden är med här med, men hon böjer sig ner med plastpåsen i handen...

Själv går jag vidare till nästa träd, medan de andra två förnöjda vandrar hemåt.

En mossig typ, va?

Och här har jag återvänt till en gammal bekant som jag pratat med flera gånger förut. Egentligen ska man ju inte bara springa förbi och ta snapshot på träden så här, utan hellre närma sig med vördnad och stanna en stund och konversera artigt.

Den här A-varianten kunde jag inte låta bli att fånga.

Och även vid motorvägen står trädkompisarna. Bakom planket i bakgrunden rusar trafiken mot Arlanda och Uppsala medan jag strosar här och fotar träd.

En randig tigertyp är det här.

Och när jag gått under motorvägen är världen trädfattigare, men de finns även i denna bild.

Och det var dagens promenad.

Hus och tunnel och julpynt och ett spöke som inte var ett spöke och cementhinder och skräp och annat på väg till jobbet

Bildtorka, motivbrist och inspirationslöshet var känslan jag hade med mig när jag gick hemifrån i morse. Och igår var det rena natta, rena minnesförlusten för både mig och kameran. Jag glömde sätta i minneskortet så då kunde den inte heller komma ihåg.

Men då gav jag mig i kast med den där kranen som gäckat mig så många gånger. Visserligen bara ett snabbskott (eller heter det snapshot), men hyfsade linjer fick jag till. Och brunnslocken förstås, förgrund måste man ju ha.

Och sen i tunneln, vad händer där? Invasion?

Ett helt jäng med gubbar med sina borrande maskiner var där och förde oväsen.  Det ska säkert bli fint. Lite julstök kanske.

Och appropå julstök, så här såg det ut i en trädgård. Snacka om magnum-kula! Dom små på bilden var i normalstorlek.

Sedan passerade jag vattenpölen där spöket fanns häromdagen.

Idag kunde jag se att det var en fridsam varelse, en långnäbbad fågel som satt där. Kameran ljuger aldrig, eller hur var det...

Stärkt av känslan att hemska spöket var borta gav jag mig i kast med en betongklump som ligger och spärrar vägen.

Och strax därefter verkade någon ha slaktat en dansk korv, eller var det bara nedskräpning?

En musikvän som tröttnat verkade  också ha passerat bland löven.

Som avslutning får det bli lite färganpassat skräp bland löven.

Slutsats: Än är inte motiven slut!

Hjälp, ett spöke!
Äventyr på väg till jobbet.

 Det började helt oskyldigt när jag skulle ta en mer upptinad bild av gårdagens frusna vattenpöl. När jag tittar ner ser jag en skugga därnere.

Först tror jag att det är min egen skugga... 

...men så ser jag att de börjar växa fram ett öga där...

En ful svart skepnad är det, större och svartare blir den...

Hu, ett svart spöke...

Bäst att jag springer min väg

Fortare, fortare, fortare..

Till slut räddas jag av alla ljusen..

En liten historia, fångad idag av mig och lilla Canon S70.