Ja, så var vi där.
Spetsbergen -76
Del IV

Äntligen var vi framme vid Petuniabukten efter alla inledande transportbesvär. I den gamla hyttan från pälsjägarnas tid vid förra sekelskiftet kamperade ett gäng polacker, medan vi slog upp tälten en bit ifrån. Åt middag halv två på natten, dygnsrytmen hade vi redan tappat.Till efterrätt blev vi bjudna på te av polackerna. Efter lite sömn steg vi upp vid tio-tiden och började packa.

Den andra gruppen från vårt gäng, de som blivit strandsatta på en udde ett tag, hade kommit hit före oss, och kom nu tillbaks från en övernattning borta vid Nordesnskjöld-breen. En blåsig natt, med fem avblåsta tätlinor.

Ebba-hyttan, med Hörbye-breen i bakgrunden

 När vi tog en promenad innåt dalgången bakom lägret kunde vi studera den frodiga växtligheten, mest sten grus och lera. Perspektiv och avstånd i en sådan här bild är ju lite svåra, men till bergen där borta är det runt en mil, och de är ca 1100 meter höga. Själva är vi bara några meter ovanför havsytan.

Vid Ebba-hyttan, österut mot Mittag-Leffler-breen.

Under blå himmel åt vi en skön måltid vid vår fina matplats. Vi diskuterade vad vi skulle gör de närmaste dagarna, och bestämde oss för att gå över till Austfjorden via Hörby-breen.

Inte så mycket skrivet idag, men några rader för att hålla storyn levande. Dessutom tar bilderna lite tid till de här inläggen. Gamla glasade dia, där jag måste bryta mig in i ramarna innan jag kan scanna dem, och därefter scanning och lite finputs i datorn. Tur att bilderna inte ska vara så stora; det underlättar jobbet.

Och kameran? Olympus OM-1; det mesta med 24 eller 85 mm objektiv. Film Kodachrome, men det syns väl på färgsticket.

 Storyn fortsätter!

Till första inlägget i berättelsen

Jag cyklade idag
och plötsligt var plånboken borta
så bilder blev det dåligt med

Men en liten stackare blev det allt, när jag precis kommit till jobbet, på en man som satt där och svettades över ett sodoku.

Eftersom jag cyklade idag, blev det inga bilder på vägen, bilderna passerar så snabbt och hinner inte bli fångade. Och när jag kom hem på eftermiddagen var plötsligt min plånbok borta. Jag vände uppochner på huset och skakade ur allt som fanns där, men ingen plånbok dök upp. Kunde jag glömt den affären igår? På jobbet då? Men jag hde inte använt den där. Bäst att sticka tillbaks och kolla. Jodå, i en plastpåse där,en påse jag haft i cykelkorgen i morse, där låg den. Men i fel påse. Plötsligt kändes allt bättre, men inte dessförinnan...

Det är vid pölen det händer...

Ja det är ju inga stora världshändelser jag talar om utan bara små enkla, vardagliga händelser, händelser lika små och obetydliga i det stora hela som pölen själv. Som idag på morgonen när en vanlig vardaglig människa passerar förbi, en nästan omärklig händelse.

Och det händer något med träden också

Medan de här två bara står och tittar på

Dagens händelser!

The Stones.

Ja, rubriken kan ju väcka många associationer som Ales stenar och Stonehenge. Men många tänker säkert också på musik, på mer rullande stenar än de gamla stenmonumenten, på Sir Jagger och grabbarna.

Men stenarna jag tänker på är mer vardagliga än så, jag går ofta förbi dem. Månne någon har rullat dit dem en gång, men nu är de tämligen stationära, lite dekor i en gräsyta mellan husen. Nära där jag bor. Idag fick de bli offer för min dagliga kamera, innan jag gick vidare. Sedan förflyttades mitt mentala fokus till annat, till dagens kommande föreläsningar, och typiskt nog hände då flera fotograferbara händelser runt mig där jag gick, fler än vanligt, men jag bara stillsamt noterade i ögonvrån  att "nu missade jag något igen". 

Så det får bli stenarna. Non-rolling Stones from Sollentuna.

Två stenar.

En sten.

Dagens stenar med S70 (stenbra idag).

Spetsbergen -76, del III

Till första inlägget i berättelsen

I förra inlägget skildes vi åt uppe på bergssluttningarna ovanför Longyearbyen, bland de gamla gruvlämningarna.

Här kan vi se ut över samhället som det såg ut då, 1976. I bakgrunden ser vi Adventfjorden som går in till Longyearbyen från den större Isfjorden och därute ligger också flygplatsen bakom berget vi har framför oss. Kanske dags för en liten karta?

Skala? Ja bilden visar ett utsnitt på ungefär 40 km (på bredden). Plåtat i all hast på fri hand och det röda snabbt ditploppat i Fotoshop. Den nedersta ploppen: där är vi. Nästa  plopp: flygplatsen. Tredje ploppen: dit det andra gänget kom (se del I). Och linjen är förstås vägen mot det tänkta resmålet: en bit utanför kartkanten. (Lugn jag har den kartan också, men tyvärr går kartskarven här.)  Och de fula fläckarna uppe till höger? Originalminnen från Spetsbergen; det här är den karta vi använde när vi var där, så den har bott en månad i min ryggsäck.

Spetsbergen/Svalbard?

Varför envisas jag med att skriva Spetsbergen, när alla andra skiver Svalbard idag? Ja gammal vana framförallt, det går av bara farten, men med det är jag också trogen tiden och resan jag skildrar. Tidigare kallade man ögruppen Spetsbergen och huvudön Västspetsbergen. Kartbladet jag fotograferat ovan heter tex. Vest-Spitsbergen Söre del. Idag säger man Svalbard om ögruppen, och kallar huvudön Spetsbergen. Så rent sakligt är det rätt att jag skriver Spetsbergen. Vi var nämligen aldrig någon annanstans.

Och Svalbard varifrån kommer det ordet? Det är ett gammalt norrönt ord, "landet med de kalla kusterna". Isländska skrifter talar om att man upptäckte öarna i slutet av 1100-talet. 

Tillbaks till Longyearbyen

Snön tog visst slut...

Men vem sa att det inte växer något på Spetsbergen? Från hamnen i Longyearbyen.

Fortfarande har vi inte lyckats fixa någon skjuts och kommit härifrån

Lite dagbok igen:

" 1/7 söndag. Backland fortfarande full men vi lyckas fixa båt (Sletten, 456). Efter taxiåkande (söndagstaxa 32 Nkr, byn - Grube 5) och packande far vi från hamnen 15.25 mot Petuniabukten. Finte väder, lätt stamp på fjorden, men snabb färd i 20-28 knops fart. Framme kvart över fem (300 kronor). Möttes av polacker liggandes i hytta (-Ebba), siktande på Newtontoppen, sen tillstånd förvägrats dem att korsa Grönland."

 Jaha, vi kom alltså iväg!

Sletten, Bosse och Ragnar (och till höger Evin Rude, 70) lastar i Longyearbyen.

På fjorden i full fart. Ragnar och Peter. Hela båten skakade men bilden gick att rädda med oskarp mask.

Båtresan.

Vi kom fram!

Om fjorton dagar kommer han och hämtar oss. Tror vi.

Vil du se var vi har hamnat? Titta här!