Det var folk överallt...

Det stod folk och väntade på bussen på morgonen...

...fast det var fel buss som kom.

Det var folk mitt i gatan...

Det var folk utanför fönstren...

...här och där...

...och även inne var dom...

överallt satt dom...

Gårdagens bildsvep. 

Jag vaknade på småtimmarna och kunde inte somna om. Skrev detta blogginlägg. Nu ska jag göra ett nytt försök. Att somna om, alltså.

På väg...

...blev det idag. Det började i morgondimman med denna förargliga lapp (men inte för mig, inte min bil. Jag går mestadels på mornarna.

Men när jag gick vidare såg jag att det inte bara var jag som var på väg, uatn även andra. En hund t.ex..

Och strax därefter kom en cykel när jag skulle fotografera min torra vattenpöl.

Och cykla gör fler, medan andra är parkerade.

Ännu fler på väg

Tar dom aldrig slut?

Jo, nu får det vara nog.

Godnatt, önskar J-O och lilldogmapocketfickkameran med sökare, S70

Svart på vitt
från Måns-Ols

En studie av fikasugna från Måns-Ols vid Långforsen i Salas utkanter blev det i helgen. Med 50 mm/1.4 tog jag en serie med minsta bländaren, från min plats vid bordet. En lek med skärpedjup alltså.

Ensam expedit.

Två kaffe, tack!

Kommunikation i kön.

Ja, det borde vara några ord här med.

Godis!

Mmm, vad har dom här då?

Snart färdigt...

Och så snodde någon kameran...

Fotografen och hans dotter.

God natt!

Bilder från en skum värld

Mörkret faller tidigare och tidigare om aftonen och går man dessutom hem lite senare får man lita till mörkrets lyskraft när man fotograferar. Med min lilla S70 i ena handen och mörkret i den andra gick jag hemåt och insöp några intryck. Det började redan ganska nära jobbet, med en frestande dricka för en fotograf.

Strax därefter lurade en gångtunnel på mig, och ovanpå passerade en buss under kvällshimlens sista blåhet.

Och omedelbart kom en buss därnere också. Så påpassligt; jag tackar, bugar och bockar.

Fortsatte genom tunneln och vidare i mörkret och skumrasket och hittade en ensam och fåordig polare där...

...innan jag smet runt ett mörkt hörn.

Gatlyktornas sken bidrar till spännande dekor på gatan, ständigt föränderlig.

Slutligen faller skuggorna även över min uttorkade vattenpöl.

Berättandet fick ske med bilder. Orden är fåordiga idag och håller sig inombords. Hoppas ni inte har en för mörk skärm bara...

Konsten att misshandla en kamera
och dagen efter
Spetsbergen Del VII

En timme efter midnatt var det, och vi pustade en stund, varma och svettiga som vi var, en kort stund, och så var vi redo att fortsätta. Det gäller ju att hålla igång medan man har värmen uppe. Vi tittar efter vad vår ledsagare, dagboken, kan berätta för oss.

"Brantare ner på andra sidan, vi går delvis på skrå. Risk för hängdrivor och sprickor. Sikten inte heller så bra. Isyxorna till nytta. Snödjupet sådant att snö kommer i kängorna. Jag står på huvudet i en spricka och ena kameran rullar som en fotboll nerför branten. Ligger framstupa med ryggsäcken ovanpå

Hjälper sedan Ragnar med steghuggning förbi. Bitvis lårdjup snö. Passet bitvis brantare än vad som kan utläsas av kartan. "

Hur det gick med kameran? Jo, den låg hundra meter längre ner, ensam, och väntade på mig. Så var det med det. Hur det gick med mig? Lite extra snöig. Det som hände, och inte framgår av den lakoniska dagbokstexten, var att plötsligt förlorade ena foten fästet och for rakt ner i en spricka, 75 cm snabbhiss med ena benet och 25 kg på ryggen var inte så bra för balansen, så jag föll pladask.

"...ned på glaciärens lägre delar, planare ut mot tungan. Kraftig mittmorän, två sammanstrålande breer. Skvalrännor, grus, (is-)högar. Ytvattnet tvingar oss att gå av glaciären, på högra sidan ut i grushögar. Via spruckna snöbryggor och snöfält klättrar vi över glaciärbäcken och fortsätter neråt på vänstra (norra) sidan, till första tänkbara tältplats, en lerig grusplatå strax ovan jokken.

Det har regnat lätt sedan glaciärtungen, regnkläder på, ökar vid ankomsten, vilket vinden också gör. Dålig pinnmark i kombination med blåsten försvårar tältresningen. Mycket stenbärande"

"Skönt med kvällsmål (5 på morgonen) sen vi krupit in i tältet. Blåbärssopa, mackor, te, Skåne och Ragnars expeditionspunsch.

Vi hade gått i 13 timmar och sov sedan gott, trots blåsten, till långt fram på eftermiddagen (17-tiden enligt dagboken). Men det där med tiden på dygnet hade vi som sagt tappat bort för länge sedan, det märktes ju inte på ljuset och när det var mulet såg man ju inte var solen var. Vinden hade mojnat och regnet upphört, och på topparna såg vi lite nysnö. Vi bestämde oss för att gå vidare och försöka nå fjorden. Kl halv nio (om aftonen) ger vi oss iväg, mulet och lågt i tak, men vinden har torkat upp marken så det är inte "lika skitigt som i går kväll".

Där nere har dom visst vaknat nu...

Här finns det visst kol i dagen. Ett coolt fynd?

En stund före midnatt nå vi fram till Ålandsvattnet, en sjö inklämd mellan branta berg och den stora Mittag-Leffler-breen. Glaciären stupar brant ner i sjön och synes omöjlig att ta sig upp på. En liten missräkning, eftersom vi funderat på att ta den vägen tillbaka.

Rast vid Ålandsvattnet. Bilden tagen med vidvinkel (24 mm) så glaciären är mäktigare än vad det ser ut. Trikolorfjellet mitt i bilden är drygt 700 meter högt, så det kan ge en uppfattning om skalan.

Med tele (85 mm) ser det ut såhär.

"Lämnar sjön kring midnatt, går längs glaciären på besvärlig mark,sten, is, lera, kvicksand, brant i  en enda röra"

Vid utloppet ur sjön. Älven rinner mellan isen  och oss. Den där blå iskanten är 25-30 meter hög.

Nu har vi nått den övre röda pricken. Bara den prickade biten är nu frågetecknet.   En liten titt på frågetecknet .

Till första inlägget i berättelsen