Idag blev det en riktig promenad - - - utan kraxande och hostande
Det känns skönt att livsandarna börjar återvända, så att jag kunde gå på riktigt och inte bara kraxa omkring i närmsta närmiljön. Men även om jag gick längre höll jag mig i kända miljöer, på kända vägar och med kända motiv. Blir det då bara förutsägbara bilder? Är det då en utmaning att hitta nya bilder, eller är det en skönhet i upprepningarna, kanske upprepningar med variationer. Tema med variationer som i musiken?
Här fångade gångstråken av grus min blick. En bild utan liv, bara en ren komposition? Men i så fall en ganska spontan komposition, utan noggrant komponerande. ajag använde min lillkamera, med dimunitiv, nästan oanvändbar sökare, och siktade lite på måfå, med displayen. Men jag gillar den för att den är så liten, ryms bekvämt i (jack)fickan.
Jag gick också längs kända stråk där jag ofta på förhand vet var motiven finns, och utmaningen mest är att kunna hitta en ny variant. Eller, som sagt, njuta av upprepningens skönhet.
Så här tydliga mönster av bilarnas däck har jag nog inte hittat här förut.
Likaså är detta en ny variant från den här korta vägstumpen.
Hur många gånger har jag plåtat den här gångvägen, för jag tycker den är så fin?
Kanske inte så fin i dag, men vanans makt kanske lurade mig.
Nere vid Edsviken, för det var dit jag var på väg, passerade påpassligt en färggrann figur. Man ska ha lite tur också.
När jag vände mig om kunde jag se kyrkan trona uppe på åsen.
Edsviken i vinterskrud.
Det är skönt att känna sig friskare.
Gillar verkligen näst sista bilden med sitt myller av hus och vackra färger, men den lutar lite tror jag.
Och den sista med de gula husen i allt det vita är också fin!
Jag har svårt för att se om det lutar, hoppas det är bättre nu.
/Ylva