fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Herr Jemand går under jorden.

En ny dag randades och vi satte oss på tåget och det gjorde även våra medpassagerare. En av dem fastnade på bild.

Vårt mål var Freiberg, en liten (OK, då, drygt 40 000 invånare) stad i Sachsen, med ett gammalt förflutet (grundad 1186). De centrala delarna bar prägel av detta, med ett centralt torg och krokiga små gator. Och att Sachsen inte är den rikaste delen av Tyskland syns på husens varierande skick.

Staden ligger i det bergsområde i södra Tyskland som heter Erzgebirge och vet man då att det tyska ordet Erz betyder malm, så blir det Malmbergen på svenska. Bergsområdet är fullt av malmhaltiga ådror och det är (eller har varit) anledningen till Freibergs tillkomst och betydelse. Och det har också betydelse för vårt besök. Malmen i området är bly-och silverhaltig (det brukar hänga ihop) och därför finns det en gammal silvergruva här, precis som i Sala. Gruvorna är jämngamla, med känd brytning från 1200-talet och båda är visningsgruvor. Om jag sedan lägger till att dottern brukar jobba som gruvguide i Sala på somrarna så är det väl ganska självklart varför vi åkte hit.

Efter 150 meters hissfärd (neråt alltså) hamnade vi nere i gruvans mörker. Jag har inte så många bilder härnerifrån, eftersom det enda ljus vi hade på många ställen var våra pannlampor (och jag ville inte använda blixt). Här är dock en bild från de modernare delarna som bröts ända till slutet av 1900-talet. Idag används gruvan för forskning och utbildning. Stadens universitet har utbildningar med bergs- och gruvinriktning.

Den mer spännande delen av turen (2,5 timmar var vi nere) var dock när vi klättrade upp till de äldre delarna, de som inte var sprängda utan hackade för hand. För att komma dit klättrade vi på stegar, blöta och leriga och hala, ibland nästan på alla fyra, och gick dubbelvikta (minst) i låga och trånga gångar. Att gångarna är smala och trånga avspeglar hur malmen har legat i berget, i långa smala stråk som man har följt.

Kontrasten mot de stora salarna i Sala silvergruva var stor. Men här skiljer sig Sala-gruvan från de flesta silvergruvor, genom att malmen i stället legat i stora klumpar.

En kort andhämtning under klättringen uppåt.

Och här en gammal trappa neråt, som numera mest fungerade som vattenfall.

Det var imponerande hur avvattning och ventilation lösts genom byggande av schakt, vattenkanaler och luftgångar med självdrag, där man genom att öppna och stänga portar kunde ändra luftflödet beroende på temperatur och årstid.

Väl nere i stan igen åt vi lunch, fikade, åt glass, studerade ryska krigsgravar, gick på museum etc. (fast inte nödvändigtvis i den ordningen)

På museet fanns ett fönster med gardin, ut mot torget. Det måste jag ju fotografera, fönsterfotofreak som jag är.