Ett riktigt blogginlägg till skillnad från ett ynka harspår, och funderingar kring om vintern är svartvit eller i färg
Jag plåtade ju ett harspår i morse, från ett fönster på övervåningen och det trodde jag skulle bli dagens blogg och dagens fotograferande och sedan satt jag inne och häckade, övertygad om att inget skulle locka ut mig, för omvärlden tedde sig ointressant.
Föga anade jag hur fel jag hade.
Plötsligt kände jag att nu måste jag gå ut, annars missar jag något, eller så blir jag galen eller så kommer jag att gräma mig efteråt. Eller vad det nu var.
Så stod jag där med kameran i handen och försökte låta bli att tappa vantarna i snön. För lite småkyligt var det om fingrarna. Och var det några vantar som skulle falla, så skulle det vara sådana av snö.
Vantar blev det inte men små fluffiga flingor. Kalas-fluffar kanske.
Det var så här det såg ut.
Men det var så här det kändes, så jag upplevde det när jag gick där.
När jag så här efteråt tittar på bilderna, medan upplevelsen fortfarande är färsk, upplever jag den svartvita bilden som sannare, trots att den berövats en hel del information när färgen försvann. Vilken bild är då bäst? Ja , det beror på. Var det vackert, eller var det kallt, eller var det snöigt... eller...
Stående på samma fläck tog jag även nästa bild.
Den hade blivit meningslös utan färg, enligt mitt förmenande.
Jag fortsatte vandringen mot centrum och ville ha lite snöande känsla i bilden.
Men det är klart att bBamse gör sig bäst i färg.
När jag kommit ner till bussterminalen försökte jag hitta nya sätt att fånga den.
Färgen fångar vår blick. Det ska den göra.
Spår.
Svartvitt, för färgen tog bort uppmärksamheten från spåren.
Samma sak här. Färgen hade lurat ögat.
Tänk att det kan bli så olika, det här med färg och ickefärg.
Jag har nog bilder till ett blogginlägg till, från den här promenaden. Får se om de duger till en berättelse...
Önskar dig en god helg!
Undrar vad de "ögonen" spanar in