Ett favorithus

Jag vet inte så mycket om huset som hus betraktat, hur det är att bo där och så. En av de otaliga betonglimporna från miljonprogrammets tid. Men det ligger  inplacerat i sluttningen  på ett sätt som gör det  skönt för  mina fotografiska ögon. Följaktligen  har  jag  fotograferat det många gånger genom åren.

Men aldrig förr från det här  hållet, ur den här vinkeln, i det här ljuset. Tror jag ...

När  jag  har gått just den här gångvägen har jag för det  mesta varit på väg åt andra  hållet, med ryggen mot huset och siktet  inställt på  andra motiv. En effekt av vanans makt? Men den här gången  tog jag  alltså  en bild  av det sköna ljuset, de härliga linjerna.

Jag tog också den här  varianten som fick  bli  lite snålare exponerad för att framhäva ljuset.

Det fick bli mycket förgrund. Som extra kontrast till det ljusa.

.

Om ljuset är det rätta.

Det är inte långt från det förra huset till  det här,  ändå  så  olika. Inte arkitektoniskt eller färgmässigt, samma  gråtråkigt  kantiga limpor. Men läget är  inte så inspirerande. Ofta  passerar jag de här husen vid samma tillfällen  som jag går förbi det andra, men sällan blir det  en bild.

 Den här gången lockade aftonljus och hängande grenar.