En bra bro kan upprepas, att berätta baklänges, ett telefonsamtal, mörkret faller och en ny dag.

Nu har jag skrivit rubriken först och fyllt den med en massa löften, fast jag vet att gammal god praxis är tvärtom, att skriva rubriken när texten är klar och man vet vad som verkligen står där. Men här har jag gjort tvärtom, först lagt in bilderna, sedan skrivit rubriken och så hoppas jag att det tillsammans ska ge mig inspirationen till texten, för vet man inte vad man ska skriva är det svårare.

Här blir det både bak- och framlänges, min dotter är på väg in i området, den väg vi kom in med bilen, men när vi är på väg hem, efter att ha gått bakvägen ut ur området för att komma tillbaka. Men jag kunde ju också ha använt den bilden som startbild i förra inlägget för att på ett bra sätt föra in läsaren i berättelsen.

Men strunt i  det.

Det finns annat att fundera på.

Att hitta nya bildvinklar på en bro, till exempel. Och när vinklarna är svåråtkomliga ökar ju nöjet.

Hallå, hallå ...

När pojkvännen ringer blir världen i övrigt mindre intressant. Han hade åkt hem till Sverige över helgen och därför passade det bra att jag åkte och hälsade  på. Inte för att vi undviker varandra, men deras bostad är ganska trång, inte minst med två drasuter på plats, vi är lika långa och har samma skonummer, men han är lika smärt som jag är tjock. På hemvägen träffades vi oväntat. När jag stod  i flygplanskön och väntade på att det försenade planet skulle tömmas, kommer han plötsligt ut ur planet, så vi hann snacka lite.

Förresten, om man är svensk och bor i Norge, åker man då hem när man åker hem, eller när man åker hem (till Sverige).

Eftersom dottern var absorberad av en telefon spanade jag in andra kommunikationsmöjligheter-

För samtalet fortsatte förstås...

...och så småningom föll mörkret.

Men då var vi förstås hemma(?) redan och samtalet slut.

Men det blev ljust igen och vi åkte till tricotagefabriken. Nedlagd men numera museum.

Men då hade det redan hunnit bli ny dag, söndag, så det får bli ett eget kapitel.

.