Bloggandets vardagliga varseblivande och bildmässiga betydelse, eller mörker, bara man är rustad för det

Det var väl en pretentiös rubrik? Den bara dök upp i huvudet i morse, innan jag riktigt hade vaknat, och definitivt innan jag hade tänkt vakna, men för en gångs skull lyckades jag få ner den på pränt innan jag hade vänt på mig och somnat om, och då är det väl bara att tacka och ta emot. Gudomlig inspiration eller bara tillfälligheternas spel? Någonstans ifrån måste den ju ha kommit, för inte tänkte jag ut den, den bara fanns där.

Jag får väl erkänna att det fanns en mental förberedelse, men den handlade bara om mörker och att vara förberedd på det, det allitererade varseblivandet  det och dito bildmässiga var en fullständig överraskning för mig, så då fick jag klämma in det ihop med mörkret som redan fanns där. Jag hade ju redan i går kväll, när jag skrev gårdagens blogginlägg, gjort i ordning dessa bilder och lagt in dem i ett påbörjat inlägg utan text, men med rubrik: "Inte så dumt med mörker, bara man är rustad för det". Nu är bara frågan hur jag ska kunna klämma in varseblivandet i mörkret.

Att vara rustad för mörkret handlade i mina tankar om stöd. När jag tog ovanstående bild provade jag med staketet på en gångbro och hoppades det skulle vara stadigare än fri hand, och olika former av stöd improviserade jag fram för alla bilder i detta inlägg. Lyktstolpar, orange plastkoner och andra föremål längs vägen. Lite andningsteknik, kameraremmen sträckt mot nacken och andra gamla tjyvknep tog jag nog också till.

Men, det är klart, den riktiga toppenskärpan åstadkom jag inte, och några meterförstoringar kan jag inte göra, oskärpa och brus skulle förskräcka långt tidigare. Men å andra sidan är det inte det som är mitt mål med det (var)dagliga fotograferandet. Om jag överhuvudtaget har något mål är det att ha trevligt under promenaden, tillfredsställelsen att kunna ta bilder varje dag, hur hopplöst det än verkar, och nöjet att kunna blogga. Därmed inte sagt att jag är oseriös, men jag anser att man kan vara seriös på olika sätt. Dessutom måste jag vara seriös och strukturerad på jobbet, så det måste nog finnas en motvikt. Det kanske är därför det är så skönt att vara  ostrukturerad när jag fotograferar.

Någon gång så här års för ett år sedan upptäckte jag också, precis som i år, att det började bli mörkt(!), och då skaffade jag mig ett utdragbart enbensstativ. Det var nog tanken på stativet som gjorde att orden "bara man är rustad" dök upp i min hjärna och hamnade i rubriken.  Nu var jag inte rustad igår, för stativet hängde hemma i hallen och där gjorde det ingen nytta. Därför fick jag improvisera.

Vad hade jag då för utrustning med mig? Enklast tänkbara?

Kanske inte brutalminimal, men en kamera, ett objektiv och en stor ficka på jackan där kameran ledigt ryms. Sedan är jag rustad. Resten sitter i fötter och ögon, de för mig till motiven. Det kanske är det som svarar mot det "vardagliga varseblivandet" i rubriken. Det man inte ser kan man inte fotografera. Sedan må kameran vara aldrig så avancerad och kompetent.

Så var det rubrikens ord om "bloggandets bildmässiga betydelse"? Undrar vad det kan betyda, kanske att utan blogg skulle jag inte fotografera så mycket, kanske bara lite eller inget alls, att det är bloggen och berättandet som är drivkraften. Men det är ju inte helt sant, utan promenerandet skulle det inte heller bli några bilder, bilderna föds ur själva gåendet, med eller utan kamera, men om kameran är med går det att registrera en del av biderna.

Kanske bäst att sluta nu. Trevlig helg på er.