Åter en vända
med återanvändande
utan återvändo
En fristående fortsättning på gårdagens reflektion om att återvända till kända motiv och miljöer.
Nära silvergruvan ligger också vattensystemen som en gång i tiden försåg gruvan med kraft. Det var här allt började en gång, mitt digitala fotograferande och utforskandet av vattnet och skogen som motiv. Här och hemma bland blomstern i min trädgård. Två miljöer som var nära. Och som jag saknar där jag bor idag. Återvände därför till vattenkanalerna när jag ändå var vid gruvan.
Grönt är det när alla löven speglar sig i vattnet. Den s.k. Gröna gången är inte långt bort. Jag återvänder nog dit en annan gång.
Går miljöerna att återanvända som motiv? Kan jag göra nya bilder, eller blir det bara "favoriter i repris"?
(Även om det inte var en så uttalad tanke när jag gick där. Det är först efteråt, när jag reflekterar, som jag blir varse vad jag gjort. Och att formulera mig i bloggen är ett utmärkt sätt att reflektera, då tvingas jag konkretisera allt som snurrar i skallen. Det är nog faktiskt den största driften bakom bloggandet. För mig. Reflekterandet, men också berättandet.)
Vattnets gröna varierar med moln, sol, solstrålar, skugga, vinklar och annat. Vattnet har så olika karraktär, fast det är på nästan samma plats. Och ändå är de här bilderna tagna vid samma tillfälle, en kort promenad runt gruvområdet. Men motiven återanvänder jag, sedan tidigare promenader, för några år sedan. Ändå blir det nya bilder, för motiven är inte desamma (ja, det är en avsiktlig motsägelse här) och mina ögon ser inte samma sak.
Träden går ju att fånga indirekt också, genom sina skuggor, genom sina avspeglingar, i vattnets skrovliga yta, som löser upp formerna lite. Men känslan av vatten i skogen finns där och det är den som härskar på platsen, även om det är resterna av en vattenkanal i ett vattenförsörjningssystem. Ska jag se detta som en skön fläck på jorden, eller som ett industriminne?
Här har industriminnet definitivt försvunnit. Jag har ändrat blicken och seendet och fokus och annat framträder i bilden. Vad? Det överlåter jag åt betraktaren. Den här ska inte jag förklara.
Allt handlar om var man lägger fokus.
Ett och samma vatten innehåller så mycket. Det gäller bara att se. Och det var längs de här promenadvägarna jag lärde mig se med nya ögon för 5-6 år sedan. Här och med hjälp av kära vänner på Fotosidan.
Nu när jag skrivit texten förstår jag vad jag menade med rubriken. "Utan återvändo" - när man lärt sig se med nya ögon finns ingen återvändo, jag kan inte återgå till att vara den jag var tidigare...