Fotoklubbens hemliga teckenspråk

I år firar jag 25 år som fotoklubbist. Det var min pappa som tog med den fotointresserade 13-åringen till Malmö Fotoklubb och Leicaklubben i Malmö där han var medlem.

Direkt lade jag märke till hur man snackade om varandras bilder. "Kanske du skulle skära bort lite där?", "Kanske bilden borde visas spegelvänd?". Medlemmarna satt med händerna i luften för att prova olika beskärningar.

I min nuvarande fotoklubb, Enskede fotoklubb, är det ovanligt att de egna medlemmarna ger kritik på tävlingsbilderna. Det brukar vara en professionell fotograf som anlitas för att vara domare och de pratar bara sällan så.

Ikväll provade vi att ge förhandskritik på bilder som medlemmar överväger att lämna in till Riksförbundet Svensk Fotografis årliga rikstävling. Då kom beskärningshänderna upp i luften några gånger. När jag satt i mörkret och tittade på bilder så började jag att fundera.

Det är lätt att leta fel i en bild, men det får inte ske i brist på något annat att säga. Kritik handlar även om att ta fram de positiva kvaliteterna i en bild. Risken är att idealbilden blir en bild som det inte finns något negativt att säga om.

Tack och lov visade församlingen mognad och insikt när de gav positiv kritik till flera bilder med starkt innehåll, trots sneda horisonter och dylikt. Styrelsen hade dessutom i förväg skickat ut några råd om bildkritik signerade Göran Segeholm.

Nu menar jag inte att det är fel att se kritiskt på hur bilder beskärs, men ofta handlar det om att försöka rädda en bild som ändå inte är så stark. En gammal kompis från Malmö Fotoklubb har varit fotolärare i Lund under flera decennier, han berättade att elever ofta slet med halvbra bilder i datorn eller mörkrummet för att rädda dem. "Gå ut och ta nya bättre bilder istället", sa han.

Men visst måste man vara lite självkritisk också. När jag började fotografera så tog jag mina 10x15-kopior och la i farfars gamla avmaskningsram. Jag ritade ut bästa beskärningen och la sedan bilden i papperskäraren. Det var en lärorik process för att jobba upp formkänslan som krävs för att få till balanserade kompositioner.

Kort sagt: Ger gärna kritik, men oftast gör positiv kritik mer nytta än negativ. Även tystnaden talar. Det kan räcka så.

På fotoklubben är silver lika med guld

I helgen fick jag ta emot tre silverplaketter på fotoklubbarnas rikstävling RIFO. Två i Digitalfotosalongen och en som totalsegrare  – Årets Fotograf 2012.

Jag har varit aktiv i fyra olika fotoklubbar sedan 1988 och de har betytt mycket för min fotografiska utveckling. Den lokala tävlingsverksamheten i Enskede fotoklubb har inneburit att jag fått feedback på mina bilder av erfarna yrkesfotografer. Jag har inte lockats lika mycket av att tävla på riksnivå.

Några gånger har jag skickat in bilder till Digitalsalongen. Jag har inte orkat skriva ut och montera mina bilder till påsiktsklasserna. Så var det även denna gång.

1.020 bilder hade skickats in till Digitalsalongen av 260 fotografer. Ett 60-tal bilder belönades. Den första nivån är att få en bild visad.

Jag har kallat den här bilden "Stjärnförare" och den antogs till visning.

Nästa steg är diplom. 10 bilder belönades med diplom.

5 bilder fick bronsplakett.

Det högsta priset är silverplakett. De båda jurymännen, frilansfotografen Pontus Ferneman och fd bildchefen på Göteborgs-Posten Jan Peter Ferneman, kunde inte enas om en vinnarbild. Far och son utsåg då var sin favorit, och båda råkade vara tagna av mig.

"Citygirl" var Jan Peter Fernemans favorit.

"Raggarkungen" var Pontus Fernemans favorit.