Ljuset är min herre – kameran min slav

Det är lite tajt om tid på helgerna som småbarnspappa, men en kväll kan man alltid slinka ut. I måndags var jag på Grimsta IP och fotograferade jag fotboll. Jag tänkte att det kunde vara snyggt i sensommarljuset. Två minuter före matchstart gick solen ned bakom träden och planen hamnade i sugga. Jag tror faktiskt att de räknat ut det eftersom matchen TV-sändes.

Jag gav mig inte och plåtade på tills mörkret inföll. Elbelysningen ger mer dramatiska bilder än ett skuggfritt dagsljus.

Igår fortsatte jag min jakt på kvällsljuset. På onsdagar är det trav på Solvalla och alla som vill får fotografera. Jag har bara fotograferat trav en gång tidigare så det var inte helt lätt att veta vilka platser som fungerar. När väl hästarna kommer kanske inte benen syns eftersom halva banan lutar inåt.

Jag lät ljuset leda mig och den första positionen var högt upp för att få en ren bakrund i svängen där det var lågt sidoljus.

Ljuset i kurvan försvann efter två lopp. Jag provade (naturligtvis) att panorera lite. Men vid den bästa positionen för det var ljuset kasst. Solvalla är fyllt av fula skyltar så det är svårt att få rena bilder.

Det fanns lite sol kvar i den andra delen av banan. Så jag ställde mig vid trähästen där det inte var en kotte (långt till spelbås och mat).

Här var det snyggt motljus. Så snyggt att det är lätt att glömma ta actionbilder. 

Nåväl. Till slut försvinner det sista direktljuset ...

... och det är dags att söka upp det bästa elljuset.

Det var extra mycket ljus vid målgången så jag tänkte att det kunde bli dramatiskt att exponera efter det ljuset.

Jag vet inte inte hur travbilder brukar se ut. De professionella, eller till synes professionella, travfotograferna tog målgång och segrare med 70-200-zoomar. Jag har inget behov av bilder som visar vem som vann utan vill bara ha sköna bilder. Därför fick ljuset leda mig. Jag kunde också tillåta mig snävare utsnitt och fotografera de som kom bland de sista.

Jag orkade inte stanna och se de sista loppen utan tänker att det är bättre att komma tillbaka en annan gång när det är annat ljus. Och gärna skitigare väder.

Den här bilden är gammal. Trav är inte min grej men när svärfars häst ska springa så måste man trotsa snöovädret. Det visade sig att snöfall är perfekt för travbilder.

- - - - - - 

PS. Här snackar vi zoomobjektiv. 86 gångers zoom: 9,3 – 800 mm med ljusstyrka 1,7! Det motsvarar 38 – 3144 mm eftersom TV-kameran har en 2/3"-sensor. Det finns även ett 100x-objektiv som jag provat. Det användes bland annat vid Alpin-VM i Åre för några år sedan. Då satt fotografen i en liten vagn på fjället mitt emot.

Full ös med nya Canon EF 600/4L IS II

Till nästa nummer av Proffsfoto testar vi (Martin Agfors, Anders Jernbom och jag) bland annat de nya prylarna från Canon som kom ut i grevens tid inför OS. Vi testar naturligtvis en del annat kul också som Nikon D4 och lite nya nikongluggar (Tyvärr är den nya Nikon 800:an inte i produktion än).

Det är ofta kort tid när man får låna extrema prylar. Därför fick jag leta reda på en aktivitet den här helgen som passade ett 600 mm-objektiv. Genom en del surfande hittade jag kanotrace i Västerås. Tyvärr han jag inte stanna så länge innan det var dags att sticka iväg till Stockholm för att hinna se Planket innan det stängde. Rena dagspresstempot med andra ord.

Jag oroade mig lite inför tävlingen att det skulle vara trång kring den 75 meter korta banan (normalt kör man 200 meter). Det visade sig inte vara något problem (trist nog för arrangörerna). Men det fanns bara ett ställe att komma ner till vattenlinjen. Jag fick sitta där det plockade upp kanoterna med följden att det ständigt var kanoter i vägen. Därifrån kunde jag plåta starten och de första 25 metrarna.

(En hög vinkel ger kontroll över bakgrunden, men bilderna blir inte lika dramatiska)

De flesta som körde den knappa timmen jag hann vara där var mest barn. Det vore kul att göra ett reportage om barn som idrottar. Men nu var jag här för att testa vad objektiven gick för och då krävs det lite fart.

Att komma dragandes med en meter vitt objektiv med en diameter som ett rejält avloppsrör väcker uppmärksamhet - även från icke-fotointresserade. Det duggade tätt med frågor om hur långt jag kunde ta med objektivet, vad det kostar och om jag var från VLT. Jag har aldrig varit med om att få så många frågor förr trots att jag har ett eget gammalt 500:a.

Det känns viktigt att testa vad objektiven går för i verkliga situationer. Trots det gäller måste det till en del rena jämförelsebilder för att kolla skärpan i kant och mitt på olika bländare. Jag är lite för otålig och kreativ som person för att kunna njuta av det arbetet.

En inte helt vanlig dag på jobbet. Canon EF 500/4L IS II USM och Canon EF 600/4L IS II

En bonusbild tagen på närmare håll för att vissa bakgrundsblurret som en sådan här glugg ger.

Metro har så himla rätt om rumporna

Man måste ta alla sporter på allvar. Det funkar inte att plåta beachvolleyboll som en gubbsjuk. Alla läsare är ju inte gubbsjuka och sporten är på lika stort allvar som vilkan annan sport som helst.

Läs den här artikeln i Metro. De ryter ifrån – och de gör det med humor.

Jag har plåtat beachvolleyboll en gång på ett ungdomsläger utanför Örebro 2006. Tyvärr ligger bilderna på servern på tidningen där jag jobbade då. De var väl inte tillräckligt bra för att jag skulle spara över dem.

Christan Andersson har däremot nyligen plåtat beachhandboll i Åhus - inga rumpor där - bara action!

Skulle jag ha tagit bättre sportbilder på OS?

I dessa OS-dagar läser jag med avundsjuka flera svenska sportfotografers blogginlägg från OS.

Tänk att fotografera världens bästa idrottare.
Tänk att få fotografera i arenor utan reklam.
Tänk att kunna välja och vraka bland idrotter.
Tänk att få betalt för att göra något så kul som att plåta sport.

Sverige är ingen jättenation. Det blir tydligt på OS. Vi tar inte så värst många medaljer och ibland lyckas våra ännu mindre grannländer bättre. Att fotografera en svensk allsvensk fotbollsmatch kan vara rätt sömnigt trots att det är den högsta nationella serien. Jag påtar oftast mer udda sporter. Där utmärker sig ibland några få idrottare som håller internationell klass. Ibland är det vad som krävs för att få bilder med riktig dramatik.

(EM för Svävare)

(SM i Dragkamp)

Jag skulle verkligen vilja fotografera på OS. Att krama ut vad jag kan bildmässigt. Och för att döda min egen myt om OS.

Jag tror nämligen att en del av entusiasmen hos de bloggande yrkesfotograferna beror på att OS ett sällsynt avbrott i deras vardag. I Sverige bevakas främst fotboll och ishockey av tidningar och bildbyråer. Handboll kommer långt efter på en tredje plats misstänker jag. De flesta andra sporter bevakas möjligen av någon enstaka lokaltidning där den enskilda sporten är stor. Fotograferna på Länstidningen i Södertälje plåtar basket så ofta att det blir en veckorutin.

(Vardagen för svenska sportfotografer)

Även om jag är yrkesfotograf sedan 1994 så har jag gjort få sportuppdrag. Det finns inte mycket pengar i bra sportbilder. Med andra ord så är jag hobbyfotograf när det kommer till sport. Jag ser det som en kul hobby, som ett kul avbräck när jag behöver en paus i mitt andra fotograferande (reportage och porträtt på uppdrag och gatufoto som eget projekt).

Som hobbyfotograf kan jag välja och vraka bland alla sporter som existerar. Det kan en professionell sportfotograf nästan bara göra på OS. Annars är det mest  ishockey och fotboll som gäller.

Få av fotograferna på OS springer runt omkring på OS och fotograferar vad de vill (Lars Dareberg på Sydsvenskan är till viss del ett undantag när han tar Dagens OS-bild). Det är nyhetsvärderingen som styr. Men, på OS blir sporter som annars aldrig är i nyhetsflödet plötsligt stora nyheter. När hårdbevakas annars lerduveskytte? Det är medaljchanserna som styr nyhetsvärderingen och det tar fotograferna till en del udda sporter.

Det är inte bara att åka till OS för att få bra bilder. Visserligen är det bara ett fåtal fotografer som letar efter de udda bilderna. Men det kräver ofta förberedelser och hårt jobb för att ha en chans att ta bilder. Det går inte att släntra in och knäppa några bilder på 100 metersfinalen. Det finns en hierarki där killar som Bill Frakes på Sports Illustrated har första tjing på den bästa platsen under 100 metersfinalen och får sätta upp 9 fjärrstyrda kameror. Inte för att han är en bättre fotograf, utan för att han kommer från en större tidning. Bildbyrån i Hässleholm lyckades däremot få utmärkta bilder på när Bolt vann genom hårt arbete. Det funkar inte att släntra in en stund före finalen bara. Även en udda sport som Triathlon kräver att fotografen stiger upp i svinottan.

Nä. Här på hemmaplan är det nog roligare att vara amatör eller fota som en amatör. Jonas Lindkvist på DN har insett detta sedan länge och lyckas titt som tätt söka sig till de udda sporterna. Jag säger bara konstsim. Få tidningar erbjuder den friheten.

Som amatör har jag den friheten och kan jag välja den sport som intresserar mig mest som fotograf.

Behöver man inte presskort?
– Nä. Det är främst på ishockey som det krävs att man är på uppdrag för en tidning. Det är ju trångt kring sargen och ishockey är en populär sport. I Elitserien och på stora internationella tävlingar räcker det inte med presskort. De vill de veta vem som skickat dig.
Fotboll är lite enklare. Som amatör utan presskort får man jobba sig in. Plåta för någon nättidning eller helt enkelt förklara sina ambitioner för presschefen. Det brukar finnas gott om plats runt plan.

Det är störst intresse att fotografera ishockey, fotboll och banracing eftersom de är de populäraste sporterna. Många vill fotografera den sport de gillar. Jag skulle säga att hockey och fotboll är bland de minst intressanta rent fotografiskt. Du får sitta eller stå där du får tillåtelse och det blir mest en fråga om att fånga ögonblicket. Det är inte särskilt kreativt.

(Enduro)
(Hillclimb)

För mig som är rätt ointresserad av sport finns utmaningarna i andra sporter. Enduro, dans, vattenpolo, dragkamp, rugby med mera bjuder på helt andra upplevelser och större fotografiska möjligheter. Tar vi enduro som exempel så får man välja plats själv så att man kan få kontroll över ljus och bakgrund. Det får att jobba med vidvinkel eller tele som man vill. Korta eller långa slutartiden. Blixt eller inte. Hög eller låg vinkel. Och så vidare.
Det är sällsynt med fotografer på de flesta idrottstävlingar jag besöker. Att gå in med kameran till en allsvensk match i vattenpolo innebär ett stort välkomnande. De blir sedda.

I längden tröttnar jag lite på att bara jaga pangbilder. Det är få av pangbilderna som verkligen engagerar i längden. Jag ser visserligen mest mitt sportfotograferande som en kul och skön avkoppling, som att åka och fiska. Det är sällan sportfiskare mäter lycka i antal fiskar, antar jag.

Jag vill lite mer än att bara komma hem med några bildtroféer. Det finns en berättare inom mig som vill ut. Jag vill följa idrottare och berätta en historia om dem. Det kräver mer kraft och tid av mig. Jag är övertygad om att den insatsen kommer att ge mer tillbaka i längden.

Men, jag vill ändå åka till OS och försöka vattna ut det bildmässigt. Var hålls OS 2020?

(Hästpolo)

Kamerakrig igen

Min son som är sex år gammal älskar kamerakrig-filmerna på nätet. Här kommer en till: