Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Tour de France VI. Åter till Paris

Dags att lämna Normandie och Jeanettes gästfrihet. Det gör vi i regn. Och genom Paris mer eller mindre igenkorkade in och utfartsleder. Tillbaka till det lite småsömniga Saint Maur. Och huset som aldrig blir riktigt färdigt. Där just nu en farfar är på väg ut och en barnfamilj är på väg in, samtidigt. Ett litet svenskt sällskap ovanpå det. Då får man ta det där med flyttkartonger på det mest oväntade ställen. Vi trivs i Saint Maur.

   En ledig dag skulle man kunna tänka sig att åka in till Paris centrum, gatufota så där lite grann. Men jag hamnar i köket istället.

Finhackar grönsaker inköpta på marknaden, får ansvaret över ratatouillen. Det finns lika många recept på ratatouille som det finns franska kök. Lök, tomater, paprika, aubergine, zucchini kan det vara enklare? Man får laborera med proportioner, hur fint eller grovt hackat, koktider, ordningen som ingredienserna hamnar i grytan. Man landar sällan under tre timmar.

Vi har haft ett par trevliga veckor, inte minst tack vare den ”franska familjen” som hela tiden växer. Till sommaren är det kanske vår tur. Då ska Brigittte få se mjukslipade granithällar och segla bland kobbar och  skär (och en eller annan grynna). Det blev nu  inte en dedikerad fotoresa. Fotografi på den nivån fordrar en annan disciplin. Men det  går väl fler tåg.

Om att åka tåg. SJ till Köpenhamn fungerade bra. DB Köpenhamn till Hamburg. Försening mellan Hamburg och Frankfurt löstes enkelt och smidigt av tågvärden. Franska TGV, snabbt, smidigt och bekvämt. Och det är lite speciellt att åka på marken i 320 km/t. Samma erfarenhet på tillbakavägen. SJ-vagnar från Hamburg som skulle gå tio på kvällen men blev framflyttat till klockan nio istället varefter det blev försenad avgång till klockan tio. SJ-sovvagnar är helt ok fast det där hur man härbärgerar två personer med två normalstora resväskor i en sovkupé tål att fundera runt. I Eslöv blev vi stående. Stort signalfel. Fem timmars försening. Och vad gör man? Man börjar snacka med grannarna i kupén intill. Och fann efter ett tag att segling var en gemensam nämnare. En man från Finland på väg hem efter en resa som mest gått ut på att äta fisk. En canadensisk pensionerad arkitekt, som ritat sina egna båtar,  på väg till Kirkenes för att åka Hurtigrutten.  Möten som  inte sällan sker just på tåg. På fem timmar hinner man prata om väldigt mycket.
SJ:s sovvagnar har inte WiFi. Deutsche Bahn har men ofta mycket svajigt. Franska tåg, exemplariskt.
  Åka tåg är att resa. Gör det.

Tour de France V. Mot Normandie.

Villequier vid Seines strand strax nedströms om Caudebec En Caux. Här bor Jeanette i en imposant tegelbyggnad, tre våningar hög med en en lindrigt sagt brant trappa som binder samman våningsplanen. Och hur Jeanette via den trappan lyckats möblera huset är lite av en gåta, för välmöblerat är det. Och ytterligt trivsamt.

    Vi är i Normandie och gör så klart utflykter till kusten. Honfleur, Deauville, Fécamp, Yport, parisarnas weekendstränder, men landstigningsstränderna och dårskapens kyrkogårdar får anstå den här gången. 

På Seine kommer fraktfartyg och pråmar med regelbundenhet. På väg upp mot Rouen utnyttjar man det ingående tidvattnet och får några knop gratis. Ut ur Seine åker  man på det utgående tidvattnet. Den här är på väg upp. Lotsen, den lilla båten möter upp.

 
   Biblioteket i Honfleur (med särskild adress till Måns Hagberg) får mig att fundera. Är det lättare att acceptera en hypermodern arkitektur om den inrymmer en folkbildande verksamhet än om den vore rent kommersiell? Hur som helst, Honfleurs stadsbiblioteks glasbubbla gifter sig utomordentligt väl med den omgivande korsvirkesarkitekturen, åtminstone så som jag tycker.
   I Honfleur finns för övrigt ett sånt där litet museum, den här gången om Eric Satie. Interaktivt, ljudeffekter, hörlurar i öronen. Snyggt men kanske lite soppa på en spik. Men gillar man Satie och passerar Honfleur är ett besök väl värt.( Det finns en liten film gjord med Saties musik som nån slags inspiration. Gjord i en rätt snitsig animationsteknik.Se den här.)

   Den här bloggen är en bilddagbok, ett resereportage, ett litet jag-var-där. Så som fotografi ibland, eller snarare ofta gestaltar sig som. Det personliga med nya och gamla vänner. Tillvaron när den är, om inte bäst så åtminstone på den ljusa sidan.

Och bilddokumentationen, med eller utan bokeh, oskärpa, svartvitt och andra berättarkomponenter i den fotografiska bilden.  Med den dedikerade kameran eller den på fickan. Fotografi handlar det i alla fall om.

Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)

Tour de France III Bretagne

Av olika skäl blir det bil till Bretagne. Gasdriven. Billigare, aningen bättre ur klimatsynpunkt. Men att ta sig till en liten by vid atlantkusten låter sig inte göras med vare sig tåg eller andra kollektiva färdmedel. Och vi är på väg till Saint Tharmec, en pytteliten by med Atlanten i fonden. Där träffar vi Brigitte, husägare, atlantseglare och ytterligare ett tillskott till den stora franska familjen.

Vi bor i ett stenhus byggt nån gång i början av 1800-talet. Massivt. Det har det goda med sig att om man bara stänger fönsterluckorna på morgonen hålls inomhustemperaturen hyfsat anständigt. Bretagne som haft snart två månader av regn, blåst och allmänt väderelände fick precis dagen innan vi anlände 33 grader varmt, sol och allmänt turistväder.
   Huset blir vår bas för olika utfärder längs kusten. Inte minst för att handla ostron. Ostron gillar man eller inte. Jag gillar ostron.

Vi besöker Pont Aven och går på museum som jag skrivit om tidigare (när uppkoppling och andra teknikaliteter fungerade som de skulle) och avslutar kvällen med en sjuttiofemårsmiddag på krogen. Ja, vi lever ett gott liv.

Som sagt, en skaldjursplatå innehåller både det ena och det andra. Och, såna här excesser är i Frankrike helt enkelt ett sätt att servera på. Ett fat med de skaldjur man hittat under dagen. Gissningsvis en krabba, langustin, ostron, små snäckor som man pillar ut med en liten nål. Räkor och lite annat. Väldigt långt från en Stureplans-ängslig hurra vad jag är rik-manifestation.

Brigitte till vänster. Gill till höger. En liten rolig detalj är att Brigitte som är geolog har jobbat med oljeindustrin i sitt hela yrkesliv. Vi undviker närmare diskussion om detta, men vad vi kan förstå har hon rätt många synpunkter om fossilindustrins bekymmer och nackdelar. (Flaskan i bild är från Sverige. Nån slags bubbel gjort på björksav. En liten ton av björkfanér skämmer det hela.)