Livet på ön

Livet på ön
Att prata med nötväckan, trasten och bålgetingen. Att se världen genom ett instagramfilter. Och nu är det dags för hagtornet att blomma. Det är en ganska subtil händelse. Och nånstans i det kan man tänka att det är kanske lite mer än bara vackert. Då kan man dra fram Harry Martinsson ur bokhyllan och läsa några stycken i Utsikt från en grästuva. Och våga se lite mer av ett djup i det vackra.

Nu är vi mellan musöron och nyponros. Då går strömmingen till. Men hur mår Östersjön? Det har inte regnat på en månad. Här ute är det ändå svalt. Men vattnet är lågt. Och det står en doft av ruttnande sjögräs längs med stränderna.

Ett projekt av flera

Idag har ljuset varit nådigt. Mulet för första gången på ett par veckor. Jag tar bilderna till ”the Shelter”. Känns otroligt tveksamt om exponeringarna kommer att hålla. Kan jag ens lita på slutaren? Kan jag ens lita på frammatningsveven? Varför nöjer jag mig inte med perfekta digitala bilder, högupplösta 36 Mp bilder?  Jo, därför att jag i ett anfall av fåfänga vill ha ett alldeles speciellt uttryck. Jag vill ha Tri-X 120-film. Jag vill ha exakt den brännvidden en gammal Rolleiflex med ett Tessar 1:3,5. Och jag räknar in ett antal oberäkneliga faktorer som damm i kamera, icke riktigt fungerande slutare, ett lite vingligt stativfäste, och lite andra grejer som kommer att ställa till det. Nästa vecka hemma i stan ska jag framkalla, soppa rullen som man säger. Det känns som att jag vill ha nåt väldigt speciellt med väldigt osäkra parametrar. Får se hur det blir.

Jag arbetar med ett projekt som är lite granna inspirerat av den engelska konstnären Richard Long. Jordkonst kallas det ibland. Där fotografiet ingår som en viktig del i dokumentationen.

Vad mera?

Jag läser i bloggar och på andra sociala media saker som ligger precis där jag själv funderar och tänker. Tänker vi kollektivt? Hur kommer det sig att våra funderingar så ofta sammanfaller i tid? Oavsett vad ämnet är? Man vill ju gärna vara avantgardet. Först på plan liksom.
Om bildens betydelse. Om fotografi som prestation. Om fotografi som minnesbild. Om fotografi som massbild. Många tänker tydligen om samma saker som jag.

För ett tag sedan gick jag ut i ett Cervantesartat korståg mot väderkvarnarna. Jag, en Don Quiote. I polemik runt  gatufotografins dilemma. Om en genre som lever med stora problem både vad gäller kvalitet och fotografiskt uppsåt. Och upptäcker då  att många fler när samma tankar. Jag tänker att skriva om fototävlingar och prestationer. Och, jo visst. Nog är en bloggare där och frågan är genomlyst och färdig. Jag tänker runt fotot som minnesbild, och genomströmmas inte bloggarna av fina reflektioner  och bilder från en svunnen tid? Jo. Och borde man inte tycka att, men det där skulle ju jag skriva om! Men så icke. Det är bara en bekräftelse på att jag tänker nog ganska rätt ändå. Det är en trygghet i att veta att andra tycker liknande.

 Ska jag jobba lite med båten. Och skura golven med såpa. Jag kanske tar moppen ner till Linken och fotograferar Adam och Eva. Och raserar stenkumlen. Lyssnar på lövsångaren. Sveriges vanligaste fågel.

Mitt i maj. Det är lite svårt att förstå att vara här ute på ön nu. Min andra övecka. Att vara här så länge känns som inne i sommaren. Men det är lite svårt att fatta att naturen är inte där ännu. Även om jag ett årets första humleblomster ( då tänker jag alltid på Sune Jonsson). Gökärten. Mycket violer. Annars är det vitsippstid. Och jag ser att ett par års flit med trimmer, lie och räfsa gjort sin nytta. Att skapa mager mark för att få fram blomsteräng. Man kanske skulle kalka lite också? Ringduvan bor i tallen. Han låter illa. Fast det tycker inte han. Eller hon. Vi tycker olika.
Det blir Instagrambilder nu. Det är det vackra. Våren som precis slår över i försommar. Vi har en värmebölja nu. Det borde vi inte ha. Nåt regn är inte i sikte. Så det blir inte de engagerande, berättande bilderna med socialt patos och kommunikation. Det blir blommande kabbeleka. För nån j-la bildordning ska det ju va på en blogg.

Livet på ön

Idag en varm dag. Har svårt att komma igång. Men Robban kommer och fixar dörren. Jag stryker planket med rött. Jag slipar av kanterna på vår nya lilla badbrygga i viken. Jag fixar framlyset på moppen. Familjen trast har byggt i förrådet. Undrar om de flyttstädar den här gången. Jag sår dillfrön. Jag staplar in vinterns ved.  Husmusen har börjat gnaga på skafferidörren. Nu är det krig. Med fällor fråm mitt håll. Musfällan Nimrod. Och mitt i hastigheten tar sig häggmispeln till med att blomma. Ja, se det är ett bestyr.

Walter Hirsch

I kväll blir det Walter Hirsch, det stora svarta snygga bokverket som gavs ut Arena bokförlag 2012. Inte bara för Londonbilderna utan den här gången mest för reklambilderna för Dobberjeans. Och så klart för den ikoniska bilden till Roy Anderssons ”En Kärlekshistoria”.

Jag som säkert många andra, har ett lite kluvet förhållande till den kommersiella bilden, framför allt annonsbilden, reklambilden. Anders Wester på Arbmans gav uppdraget, jag känner inte historien runt det, men det resulterade i en portfölj mycket intelligenta reklambilder. Bilder som kommunicerade på ett tydligt sätt. Det är ESP (emotional selling proposition), ja, kommers men på mottagarens villkor. Ett samtal. Där sändaren de facto uppfattar mottagaren som en jämställd. Där samtalet är vågrätt. Sånt gillar jag.

Sen kommer jag att titta länge på bilden av Vilgot Sjöman från filmen ”Ni ljuger”. Vilken blick, vilken underdog! Och Bilden till en kärlekshistoria. En ikon.

Och en grymt snygg form av Jonas Westman. DIN Schrift och Garamond.

Det är kul med böcker.