Kommendantens kontor Therezienstadt

Point of no return. Blyerts på papper. 72x102 cm. 2015. (Tillhör Uppsala kommun offentlig konst.)
Det började med fotografi och landade i en tecknad utställning med utgångspunkt i Hanna Arendts bok "Den banala ondskan"– ett reportage om rättegången mot Adolf Eichmann.

Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)

Inspiration

Inspirerad och nyfiken på Alf Johanssons blogg härom nyss. Om användandet av HDR för att få lite mer stuns i svärtan. Jag hittade en likartad bild djupt ner i diskarna, af Chapman vid Skeppsholmen. Också en nattbild, färg, dessvärre lite mer än aningen oskarp. Ettan till vänster, en hdr-operation, Svarvit konvertering med Silver Efex och Agfa APX pro 100. Mittenbilden  indragen vitpunkt, ganska mycket klarhet, lite extra minusdrag i svärtan. Därefter Efex Agfa APX 400. Höger bild samma som mitten men med Plus-x simulering och svarpunkten aningen lyft. Alla konvererade till Gray gamma 2.2. Man kan säkert dra mer i spakarna och förfina tekniken...
 Visst är det kul med bloggar när man blir inspirerad av både bildtänk och lite teknik här och där.

Mannaminne

Svartlögafjärden för drygt tio år sedan i tidig april 2013. Det året gick det att skrinna ut till Nassa och Ängskär, det fanns nog de som tog sig ända ut till Svenska Högarna.

Vackert var det. Visst är det bra med foto, som stöd och facit för mannaminnet. Ett annat bra mannaminne-stöd är årets väder .

Trädgränsen i fjällen kryper sakta men säkert uppåt, trädgårdsodlarna får med viss glädje justera sina odlingszoner, fästingarna och en del andra vankar sakta men säkert norrut. Klimatet förändras långsamt och det blir varmare. 

Hur är det med isarna därute?

Man ställer det mesta  på sparlåga och ägnar sig istället åt Alvedon och honungsvatten. Känns det igen. Däckad, sängläge och febern som aldrig vill gå ur.
Yrsnö, nästan filmiskt, utanför fönstren och tillvaron är både bokstavligt som bildligt gråmörk, kornig, nedslående.
En atmosfär som  skärgårdsskildraren Sven Barthel älskade att sätta tänderna i, eller rättare, pennan. Jag hade tänkt fara ut till ön. Se till huset, kolla isarna, få span på nåt fågelliv och sånt som hör vintern till. Men det blev streck i räkningen och lika bra det. Hämta ved och sköta vatten, brasor och vedspisar med trettionio grader i kroppen...nä.
  Det får bli Barthel, och ligga nedbäddad bland duntäcken och nogsamt uppallade kuddar. Barthel är en sån där som gärna upprepar sig, han beskriver stämningar med hela färglådan, långt mer färgsyftningar än hans kompanjon Roland Svensson som nästan blivit synonym med Barthel, har i sin mer effektiva och sparsmakade palett. Det blir att bläddra i några volymer, läsa några små naturbetraktelser. Sova en skvätt...
 Så nåt diametralt annorlunda. Hatte Stiwenius: Stockholmspärlor, en bok som trots kassans förbud, damp ner utanför brevlådan häromdagen. Jag såg utställningen på Stockholm Stadsmuseum för ett tag sedan. Sevärd. ( Och det är fortfarande fritt inträde på museet. Passa på innan någon marknadsliberal upptäckt det.) Förutom bilder som skildrar en tid, en ungdomlig energi, inte alltid så enkel, så är det bra foto. Och som grädde på moset, bilderna är rastrerade med Fm-raster tillråga på i duplex. Snyggt och snygg typografi. Jo, värt pengarna.

( Fm, förkortning för frekvensmodulerat raster även kallat stokastiskt raster där svärtan-gråskalan skapas genom att placera likstora rasterpunkter med olika inbördes avstånd beroende på vilken svärta man vill  få fram. Duplex, man använder ytterligare en tryckplåt för att trycka en annan ton, ofta betydligt ljusare än trycksvart. Man använder en dekorfärg, oftast något ur Pantonebiblioteket, färdigblandade tryckfärger enligt särskilt recept. Processen går att simulera hela vägen i Photoshop, lite meckigt är det dock.)